Är det verkligen 20 år sedan?

I år firar jag som bekant att det var 20 år sedan som jag började uppträda med spoken word. Frågan är om det verkligen stämmer.

I det här inlägget kommer jag att varva termerna ”spoken word” och ”estradpoesi”. Jag menar samma sak med båda: poetiska texter som framförs live.

Första gången jag läste en dikt på scen var på ett Lettiskt julfirande i Göteborg och jag framförde stolt ”Pirmais sniegs” (”Den första snön”). Jag minns hur morsan sa åt mig att jag måste tänka på hur jag rör mig på scen, jag fick inte vara sådär barnsprallig och så måste jag prata så folk hör. Jag minns hur vi övade hemma med trappan som scen och morsan satt granskande i en stol nedanför. Spikrak i kroppen med armarna som små plankor längs med sidorna halvskrek jag på bruten lettiska om snöbollar och lekande ungar. Jag var fem år gammal.

Så egentligen är det ju trettiotvå år sedan som jag började mejslas för estraden. När jag väl börjat så fortsatte jag med att springa upp på scener för att tuta trumpet, spela teater (första rollen var som den smarta tomten), sjunga i kör, hålla tal och läsa dikter. Jag har aldrig haft svårt för att gå upp framför en publik, så det är inte jättekonstigt att det blev som det blev.

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. Bilden är fotad från en gammal BT. Foto: Lars-Åke Green

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. SM 2000. Foto: Lars-Åke Green

Varför just estradpoesi? Det var i skolan som jag kom i kontakt med spännande poesi första gången, men inte på lektionerna. I nionde klass hade vi en praktikant som rullade egna cigaretter och lyssnade på industrisynth. Självklart började jag rulla egna små misslyckade tobaksfrisyrer och sprang till bibblan för att låna CD med Einstürzende Neubauten, detta var före nedladdningens tid. I samma sekund som den svartklädde praktikanten tryckte en samling med Bruno K Öijer i näven på mig så blev jag intresserad av poesi.

På gymnasiet skrev jag kilometervis med texter som alla var inspirerade av Bruno K Öijer, the Doors och Imperiet. Så det var surrealistiskt, absurt, obegripligt och i många fall verkligen pretentiöst, som tonårspoesi fick vara då. För några dagar sedan hämtade jag ner en kasse med texter från farsans vind och kan konstatera att det verkligen måste varit förfärligt för alla mina vänner som konstant under mitt skapande fick alster som detta upplästa för sig:

VA?
är det jag?
är det jag som ligger där
på väggen med ögonen i händerna
och livet i en ask av
förbjudna tankar.
Jag vill se dina fåtöljer
pampers och testosteron

Nä, jag har heller ingen aning om vad jag menade. När jag var arton bytte jag gymnasielinje och hoppade ner en årskurs till teaterestet. Här mötte jag ett par lärare som visste hur en kunde handskas med mina ständiga poetiska utbrott och märkliga svador. Jag fick verktyg att tygla mitt skrivande. Redan första terminen på teater hände det som skulle forma väldigt mycket utav min framtid. Min klass fick i uppdrag att läsa dikter av svenska poeter på Borås Stadsteaters populära lunchprogram ”Fredagslyriken”. Nu hör det till saken att jag kontaktat gamla klasskompisar och lärare för att få bekräftat att det var just höstterminen -97, men ingen verkar ha ett lika tydligt minne som jag av den här uppgiften. De flesta minns inte ens att vi var där. Jag var där i alla fall och jag är bergis på att det var vårterminen 1997, jag vet att jag var den enda som läste egna dikter och jag vet att skådisen Gullvi Joans som höll i allt tyckte så mycket om vad jag gjorde att jag fick en helt egen halvtimma nästa säsong.

Vad jag läste den där första gången som estradpoet på ”fredagslyriken” är helt omöjligt att komma ihåg. Jag har rotat i gamla kartonger men det finns så galet många dikter, block och anteckningar på baksidan av skoluppgifter så det är väldigt vanskligt att få ordning på vad som skrevs när under perioden 1995-2000. Men jag är hyfsat säker på att jag läste följande lilla dikt under någon av mina sammanlagt tre uppträdanden på ”Fredagslyriken” mellan 1997 & 1999. Exemplaret jag fann var rättat med blyerts, så den måste ha skrivits i skolan. Med lite tur är detta en av de kanske tre alster jag fick framföra den där första gången som nästan ingen minns förutom jag.

Saknas någon uppgift om mig
slå i mitt lexicon
du har fri tillgång till alla data
varenda kommatecken i sagan om mig
har offentliggjorts för dig
minnesbanken har drabbats av ett smärre virus
men våra tekniker har kommit tillrätta med problemet

 

Saknas en del av mig
leta på avdelningen för defekta varor i min supermarket
där kan du nog finna det mesta du söker
extrapris på hela mig
fabrikationsfel kan förekomma
öppet köp
ingen garanti medföljer

Saknas det fortfarande information
rekommenderas du att undersöka varan själv
det brukar inte vara några problem
att räta ut eventuella frågetecken
skönhetsfelen är tyvärr permanenta

 

Allt ingår
och allt är ditt

20 år med Spoken Word, 1997-2017!

I år är det 20 år sedan jag ställde mig på Borås Stadsteaters lilla Scen för att tillsammans med min gymnasieklass läsa mina dikter på den populära programpunkten ”Fredagslyriken”. Efter det var resan igång och nu två decennier senare (scenare, hihi) är den muntliga litteraturen mitt heltidsjobb. Det kommer att firas på olika sätt under 2017.

foto: Tobias Walka

foto: Tobias Walka

Jag kommer att presentera mina greatest hits men även mina not-so-greatest hits på olika sätt under året. Så det kommer att spenderas tid i flyttlådor på farsans vind och det kommer att spenderas tid i gamla kasserade hårddiskar. Ni kommer att få en resumé, men då jag är ett barn av min tid så får du den Pulp Fiction-style, så historien långsamt anas i ett kronologiskt kaos.

Avslutningsvis och inledningsvis kan en väl säga att de här tjugo åren framför allt har handlat om att skriva ner sig själv, så jag ser var jag har mig. Gott nytt 2017!

jag försöker hitta ett sätt
att hitta mig själv på
så jag vänder mig själv ut och in så
tarmarna släpar i backen och ryggraden
trycks mot naveln för att på så sätt
ta reda på vad fan du menar
när du säger att skönhet kommer inifrån

för att se om du kan stå för det
när min lever hänger löst utanför revbenen och
lämnar brunfuktiga avtryck
på din äkta hallmatta

/ Slam-dikt från cirka 2007.

Stängt skrivbord

Det var kul så länge det varade och det kommer att vara igen.

Jag tar en paus från öppet skrivbord. Idén var jätterolig, men jag hade alldeles för dålig insikt om att jag inte alls är ledig när det kalendern är tom. Jag återkommer med processen och jag återkommer med dikten men just nu finns det annat att göra.

Jag trodde att jag kunde parallelköra detta med fixet inför mitt föreställningskoncept ”Vi måste snacka”, men nu när vi är på gång med pressfoto, ljudinspelning, musiksamarbete och kanske rent av första vettiga SW-filmen med mig på flera år så finns det inte tid för annat.

Detta skulle ju som sagt vara ett öppet fönster till min skapandeprocess. Precis såhär är den. Jag får idéer och startar upp dem och så får jag flera spin off-idéer och så glömmer jag att jag bara är en enda person utan produktionsbolag, förlag eller manager i ryggen och då blir jobbet med tre parallella idéer för tungt. Till slut blir det så tungt att jag faller.

Nu gäller följande: jag kör de uppdrag i skolor jag får via mitt företag Ordkanon (brödjobbet) och övrig tid blir till att väva klart allt som har med ”Vi måste snacka” att göra. SEDAN tar jag ”När demokratin blir autoimmun” och ”Hunting Kilroy” och min Borås-trilogi.

Öppet skrivbord dag 8

Asså vad ska jag säga? När jag pluggade var det aldrig så rent i korridoren som under tentaperioderna. När en måste göra en sak skjuter man gärna upp den genom att lägga energi på något annat som också borde göras.

Sedan jag bestämde mig för att skriva den här dikten ”När demokratin blir autoimmun” så har jag äntligen satt igång att sammanställa texterna i mitt projekt ”Vi måste snacka”, jag har styrt upp pressbilder och film/studiotid till samma projekt men jag har skrivit väldigt lite på det som jag nu skulle skriva på de här veckorna. Jag har dock funderat med prestationsångest på hur fasen jag ska styra upp den här dikten när nu allt ska vara så transparent, det som skulle vara ett kul experiment har utvecklats till ett otäckt måste. Så för att skjuta upp det gör jag andra kreativa saker som jag borde gjort för länge sedan, så jag antar att det också är bra.

I förrgår skrev jag dock en ny flödesskrivning. Nu är tanken att finna flera paralleller mellan demokrati och medicinska termer samt eventuellt finna en enkel språklig form där dessa paralleller kan listas, men jag vette fan egentligen. Här är senaste flödesskrivningen.

Evolutionen tog oss hit, här är vi nu och vi har en hyfsad hum av vad en hälsosam och frisk kropp är. Viss angrepp ska vi klara av och faktiskt, vissa angrepp stärker systemet.

Demokratis evolution

Vems jävla demokrati. Vissa anser att medbestämmandet är det viktigaste,andra yttrandefriheten jag gillar det där med att inte kränka och förtrycka. Ge utrymme, få utrymme och lämna utrymme.

Demokrati är inte att du ska vara nöjd med allt som sker i samhället- Demokrati är inte att du ska få göra precis vad du vill utan att kompromissa. Yttrandefrihet borde komma med en lyssnandeskyldighet

Vissa av oss vill att människokroppen mer och mer ska likna en maskin, andra vill eftersträva odödlighet. Vad har vi för krav på immunförsvaret – är de rimliga

Vad har vi för krav på demokratin – är de rimliga. Hur balanseras rättigheter och skyldigheter.
Rättigheter som röda blodkroppar
Skyldigheter som vita

Immunförsvar och bakteriebalans är en grund för att kroppen skall kunna hållas vid gott liv

Hur håller vi demokratin balanserad? När är minoriteten förtryckt och när är majoriteten förslavad?

Upplevelsen av hälsa – upplevelsen av demokrati
hypokondrier
Demokratihypokondrier – du tror att du lever i en förtryckarstat, diktatur, censurerat samhälle när du helt enkelt inte gör det.
Lättkränkthet är politisk hypokondri. – på alla sidor that is?

Öppet skrivbord dag 6

Det här är läskigt. Den här idén med att öppet beskriva min process och samtidigt dokumentera den för mig själv kändes ju helt ofarlig till en början. Nu visar det sig att jag fullkomligt blottlägger alla mina kreativa svagheter, nåväl det finns säkert något konstruktivt med det.

WB - Öppet skrivbordSom jag tidigare sagt är jag ingen snabbskrivare, ingen långskrivare heller. Jag går och idisslar en idé i flera månader och skriver ner lite obegripliga stödord då och då. Jag har också lagt märke till att jag skriver väldigt mycket om att jag inte kan komma igång med att skriva. Tidigare har detta varit lätt ångestladdat, men jag har kommit fram till att det nog är en del av mitt skrivande.

Jag är också livrädd för resultatet, så rädd att det rent av är skrämmande att sätta igång med skrivandet. Tänkt om det bara landar i besvikelse och jag inte alls är så briljant som jag tror. Det blir liksom en ond cirkel. Jag har ganska höga tankar om min egen poetiska förmåga men är även översvallande självkritisk. Nå när poemet väl är skrivet blir jag bara besviken och så återstår bara en envetet gnagande känsla av misslyckande.

Jösses vad personligt det blev nu. Men är det öppet skrivbord så är det. Sedan jag sist  skrev ett inlägg om min kommande dikt så har jag endast skissat ner några få rader flödesskrivning.

störtskrivning nummer 1

Det är ändå betryggande att idéer och nya vinklar dyker upp hela tiden, så min whiteboard blir svartare och svartare. Det är bra. Jag tror att det är så jag brukar jobba (Tror? Jo, ni som känner mig vet att jag har väldigt dåligt minne för skeenden i mitt liv. Onödiga nördiga detaljer däremot verkar ha ett stort konto i min minnesbank.) Jag samlar stoff, idéer och lösa rader – och helt plötsligt en dag så rasslas allt det där ner till en dikt. Det är så jag hoppas att det blir nu också, dock inte nödvändigtvis den dikten jag trodde det skulle bli från början. Som ni vet utgår jag nu från raden ”Demokrati: En autoimmun sjukdom”, men vad den idén utvecklas till, pja det är liksom det som är äventyret.

#öppetskrivbord (no.3)

Jag skapar en hashtag för det här nu, yupp det gör jag. #öppetskrivbord får den heta.

Annat jag gjort sedan sista uppdateringen om dikten är att jag blivit uppmärksam på ett par vanliga fällor i min process. Det här blir som en loggbok kring det. Offentlig och utlämnande, men ibland är kulturexhibitionism enda fungerande metoden.

Fälla ett: Mattias som jag bollat lite idéer kring detta med ringde igår och var eld och lågor. Han började t.o.m. samtalet med ”Jag gillar verkligen den här idén” och sedan började hans kreativa bubbel. Fantastiskt eller hur? Jag borde tycka att det är fantastiskt, men jag blev livrädd. Sådär riktigt psykskraj så jag avbröt hans bubblande och inspirerande snack med att jag inte riktigt var där i min process ännu. Att jag behövde ha mer konkret på pränt innan jag kunde diskutera. Frågan är om jag verkligen har en process och att det stämmer att han skulle störa den – eller – är jag bara rädd att han kommer med för många bra idéer så tidigt i skriveriet att jag inte känner att texten blir min. Detta har jag klurat mycket på idag och detta är något återkommande – jag är ganska öppen kring mina idéer tidigt i processen och sedan blir jag avvaktande, avvisande och allmänt avig när jag får input på det jag visat upp. Det positiva i detta är att jag och Mattias sköt upp samtalet till idag 17:15 vilket har givit mig något slags milstolpe att förhålla mig till, annars kanske jag inte ens skrivit detta – vilket leder mig vidare till fälla nummer två.

Fälla två: Konsten att skriva allt det bra senare. Jag är en mästeruppskjutare. Det går alltid att finna en anledning till att det kommer att bli bättre skrivet under andra förutsättningar. Så istället för att faktiskt skriva så spenderar jag dyrbar skrivtid med att fixa de rätta förutsättningarna för poesiandet. När de rätta förutsättningarna väl är skapade så är jag för trött eller så är det för sent för det faktiska skrivandet. Jag tror på disciplin istället för inspiration, egentligen. Problemet är dock att jag är så kass på att fokusera så att visst jobbar jag disciplinerat, men inte nödvändigtvis med det jag ska. Idag har jag noggrant städat vardagsrummet och tvätta, men inte fan har jag skrivit något på dikten egentligen.

Pjahaja, jag tror att det bara finns en enda lösning. Flödesskrivning på ett kafé eller en pub. Så får det bli och jag rapporterar vidare imorgon. Tack för att ni finns, oavsett om ni läser detta eller inte. Möjligheten att detta läses är vad som motiverar mig att jobba alls, som sagt: ibland är kulturexhibitionism enda fungerande metoden.

Öppet skrivbord

Så, dags för nästa del av den här följetongen ”Öppet skrivbord” där ni kan följa mig i processen med en dikt om när demokratin attackerar sig själv under ett par veckor. Klicka här om du behöver bakgrunden till detta.

Starten är alltid seg för mig. Att samla stoff och skriva utkast är det som tar emot. Att redigera, slipa och putsa en textmassa gör jag däremot med glädje. Det är därför det tar några år för mig att skriva en dikt. Först den sega starten och sedan det idoga polerandet.

Så, jag vet inte om du har klarhet i vad en autoimmun sjukdom är. Här har du länken till en wiki om det. I korthet kan sägas:
”Autoimmunitet är immunförsvarets skadliga angrepp med autoantikroppar på kroppens egen vävnad, vilket kan yttra sig i sjukdomar eller bortstötning av organ vid transplantation. Alla människor har en viss grad av autoimmunitet, men när den blir för hög blir den skadlig.”

Dagens att-göra-lista

Dagens att-göra-lista, med stress-stavning

 

Det vill säga att systemet som är till för att skydda oss blir en fara för vårt liv och vår hälsa. Jag menar att det är exakt vad som kan hända med vår demokrati. Demokrati är systemet som ska skydda våra rättigheter och ansvara för vår säkerhet, problemet är att antidemokratiska krafter kan ta över systemet på demokratisk väg. Ja du fattar va? Jag som är dragen åt att dra paralleller och syssla med referenser i mina dikter måste ju bara göra något kring detta.

Hur som helst. Snackade mer med min polare Mattias som själv har den autoimmuna sjukdomen MS och ger föreläsningar om det för bl.a. sjuksköterskestudenter. Han pratade om hur just MS beror på arv och miljö – detta kan jag ju lätt dra paralleller till antidemokratiska krafter tror jag. Ska skriva om hur angrepp mot demokratin är ett lika gammalt fenomen som demokratin själv och hur dessa angrepp kan ses som sjukdomar.

Mattias nämnde dock en sak till: randvillkor. Om jag förstod det hela rätt är det en matematisk term (Mattias är f.d. Chalmersstudent och svänger sig med begrepp som bara visslar förbi mitt poesiintellekt.) Randvillkoren är vilka orsaker och parametrar som får något att ”knuffas över branten till stupet” om jag förstod Mattias rätt. Vad är randvillkoren för att demokratin inte ska falla ner i avgrunden och hur kan dessa påverkas.

Så dagens att-göra-lista är helt enkelt research och kolla upp. Bävar dock för sammanställningen, som sagt inte mitt forte alls.

Vidare tänker jag att arbetsnamnet får ändras från ”Demokrati: En autoimmun sjukdom” till ”När demokratin blir autoimmun” – eller har du ett annat förslag?

En dikt om demokrati blir till.

Jag tänkte spendera kommande två veckor med att ha öppet skrivbord. Det är lite som ”öppet hus” på en skola. Ni ska få den polerade och tillrättalagda versionen av hur en dikt blir till.

Jag är ingen snabbskrivare. Min halvkända dikt ”Spraaket” tog nästan tre år att skriva och i årets SM i Poetry Slam läste jag texter som jag började plita ned 2011. Så, i början av sommaren skrev jag ner raden ”Demokrati är en autoimmun sjukdom”. För jag tänkte att i de orden finns en dikt. Den lappen har legat vid min säng sedan dess och dikten har vägrat skriva klart sig själv. Av någon anledning blev frustrationen över att en bra idé bara ligger oskriven vid en säng för övermäktig att hantera, detta skedde i tisdags. För att det ska bli något gjort satte jag press på mig själv via facebook. Jag postade en status och skrev att dikten kommer på lördag. Sedan satte jag igång och kom såhär långt.

demokrati skiss

Idag är det lördag. Jag vaknade nyss och insåg att det är ju faktiskt inte alls så jag jobbar. Jag skriver långsamt och väldigt lite i taget. Just den här gången tänkte jag dock speeda på processen och ska försöka få dikten klar på två veckor – och processen kommer att ligga öppen för er. Tänkte uppdatera er varannan dag ungefär. Nu börjar etappen som kan kallas ”research och samla stoff”.

Hittills har följande tänkts: Jag har en vän med sjukdomen MS, det är en autoimmun sjukdom. Detta betyder att kroppens immunförsvar blir helt hysteriskt och tror att den egna kroppen utgör ett hot. De vita blodkropparna attackerar nervcellernas myelin. Så funkar det i fallet MS. Det som definierar en autoimmun sjukdom är att systemet som skall bevara och försvara kroppen istället blir något sjukt och farligt. Precis det samma har flera gånger skett och varit på gång att ske med demokratin, systemet som skall försvara våra rättigheter blir istället ett hot mot dem.

Detta ska ske: Jag ska läsa på lite mer om autoimmuna sjukdomar. Utifrån det ska jag försöka dra paralleller till hur demokratin kan angripa sig själv på demokratisk väg. Någonstans i det tankeskuttet finns en dikt och jag tänker finna den.

PREMIÄR-ish

Foto: Hedda Axelsson

Foto: Hedda Axelsson

Nuså! Efter att ha jobbat med texter inför SM, testat dem för publik där och sedan broderat ut dem är det dags att gå vidare. Mitt nya föreställningskoncept heter ”Vi måste snacka” och det är under kommande höst som det ska formas. Jag jobbar ju helst fram mina föreställningar på scen som ni vet.

Konceptet ”Vi måste snacka” handlar om vår rätt till vår berättelse. Det handlar om hur vi alla är en pusselbit till en gigantisk historia om allt. Det handlar om hur vi aldrig kan nå förståelse eller bilda ett sammanhang om vi inte tar del av varandras historier. Vi måste snacka, som i samtala och samtala, som i att lyssna.

Du som är i Örebro på Tisdag kan ta del av mina första trevande steg i det nya konceptet. Välkommen! Läs mer här.

 

Och så kom jag trea igen.

Nu är SM i poetry slam över och jag knep en bronsmedalj. Eller ja, jag fick ju ingen medalj men hade jag fått det så hade den varit i brons. Senast jag tävlade i ett SM i poetry slam så gick det av stapeln i Uppsala och jag kammade hem en tredje placering. Sex år senare tävlar jag igen och kammar hem samma placering i samma stad. Hade jag varit bitter hade jag sagt att det inte hänt något alls på sex år.

Foto: Alma Kirlic

Foto: Alma Kirlic

Men det har det, jävlar vad det har hänt. Scenen har blivit starkare och dikterna mer angelägna. Den här tredjeplaceringen kändes betydligt mer svårnådd än min förra. Jag själv har bytt stil fullkomligt och tydligen går det lika bra att vara gravallvarlig och melankolisk som att gödsla med cynismer och svart humor.

Min dikter har blivit något annat nu, de är inte optimala för poetry slam. De kräver ett lugn och ett annat tempo. Jag ser fram mot att utveckla min föreställning. I början av året pratade jag om en samling som skulle heta ”Med omedelbar verkan”, samlingen och föreställningen verkar gå i samboskap nu. Jag jobbar på och skriver och pusslar allt jag har. SM gjorde att det fanns deadlines att skriva inför, hade det inte varit för att Henry Bowers lurat in mig i ett kval till SM så hade jag inte jobbat med texterna så mycket som jag gjort.

Den nya planen går ut på att bli klar med föreställning och samling innan året är slut, men du vet ju hur jag är med deadlines. Nytt arbetsnamn på projektet också, jag bestämde mig för attdet borde heta ”Vi måste snacka”.