Och så kom jag trea igen.

Nu är SM i poetry slam över och jag knep en bronsmedalj. Eller ja, jag fick ju ingen medalj men hade jag fått det så hade den varit i brons. Senast jag tävlade i ett SM i poetry slam så gick det av stapeln i Uppsala och jag kammade hem en tredje placering. Sex år senare tävlar jag igen och kammar hem samma placering i samma stad. Hade jag varit bitter hade jag sagt att det inte hänt något alls på sex år.

Foto: Alma Kirlic

Foto: Alma Kirlic

Men det har det, jävlar vad det har hänt. Scenen har blivit starkare och dikterna mer angelägna. Den här tredjeplaceringen kändes betydligt mer svårnådd än min förra. Jag själv har bytt stil fullkomligt och tydligen går det lika bra att vara gravallvarlig och melankolisk som att gödsla med cynismer och svart humor.

Min dikter har blivit något annat nu, de är inte optimala för poetry slam. De kräver ett lugn och ett annat tempo. Jag ser fram mot att utveckla min föreställning. I början av året pratade jag om en samling som skulle heta ”Med omedelbar verkan”, samlingen och föreställningen verkar gå i samboskap nu. Jag jobbar på och skriver och pusslar allt jag har. SM gjorde att det fanns deadlines att skriva inför, hade det inte varit för att Henry Bowers lurat in mig i ett kval till SM så hade jag inte jobbat med texterna så mycket som jag gjort.

Den nya planen går ut på att bli klar med föreställning och samling innan året är slut, men du vet ju hur jag är med deadlines. Nytt arbetsnamn på projektet också, jag bestämde mig för attdet borde heta ”Vi måste snacka”.

Asså, jag är inte nöjd med lagdelen på SM i år.

Det var ju det här med team piece under SM i poetry slam. De senaste åren har jag postat ett inlägg dagarna innan SM med lite tankar om saker jag tror vi som sysslar med slam behöver tänka på. I år är första gången jag själv tävlar i ett SM på sex år, de senaste åren har jag varit coach eller SM-arrangör och är nu tillbaka på andra sidan Slam Master-bordet. Det var en hel del gamla tankar och erfarenheter från tävlingsåren som kom svärmande tillbaka, t.ex. mitt missnöje med hur lagdelen av tävlingen är utformad. Jag ska försöka att få fram min poäng kortfattat, vidare broderier och argument får vi ta i kommentarstrådar på den här FB-sidan eller på slam master-mötena i helgen.

Så, SM är utformat så att de tävlande deltar både individuellt och i lag, i lagdelen förekommer det team pieces, alltså lagtexter där två eller flera lagmedlemmar medverkar. De senaste åren har SM arrangörer försökt att göra lagdelen till en viktig del av tävlingen. När det gäller arbetsinsats är det nästan den viktigaste, och ärligt talat förstår jag inte varför.

De allra flesta som tävlar i poetry slam har något de vill berätta ur sitt eget perspektiv och med på sitt eget sätt. Detta gör att poeten skriver sina dikter för att tävla med utifrån sig själv och jag får för mig att i de flesta fall för att få ut sitt eget arbete på scener runt om i Sverige. Kanske vill den rent av få publicitet för sitt verk, sitt arbete eller sin aktivism. Det krävs mycket jobb för att få framförandet som en vill, för många sker lejonparten av detta arbete veckorna eller kanske t.o.m. dagarna före SM.

Lagdelen kräver att poeter behöver förbereda minst två dikter i grupp, men även vara beredda på att gå till final och i så fall skriva ytterligare två till tre texter. Alla behöver ju inte vara med i alla framföranden men alla som jobbat kreativt i grupp vet att alla ändå blir delaktiga på något sätt. Tanken på det kreativa arbetet är ständigt närvarande. Dessutom har ju poeterna fem till sex egna dikter att tänka på, dessa dikter som poeten kanske främst vill lägga fokus på. Min erfarenhet från sjutton års tävlande i poetry slam säger att de allra flesta lag har svårt att samordna skrivandet och ofta görs det veckorna eller dagarna innan. Ofta görs det även på plats.

Sedan finns det ju många hinder inför samarbetet innan SM. Först och främst har vi ju det övriga livet med arbete, studier, familj, engagemang och allt annat som en tycker är viktigare än en lekfull tävling i poesi. Lagmedlemmarna kan ju vara utspridda då inte alla tävlar på orten där de bor. Lagmedlemmarna kan även av olika anledningar inte komma överens. Om slam skall vara öppet för alla så måste vi även vara beredda på att alla inte trivs ihop, och det är helt ok. Du måste inte gilla alla. Dessutom har olika lag olika lång tid på sig att förbereda sig, beroende på när uttagningarna är. Dessutom har vi det här med avhopp i sista sekunden vilket minst ett par lag har drabbats av i år. Detta kan ju innebära att någon som skrivit tre av lagets dikter inte längre är med och därför måste skrivandet börja om från noll igen. Slutligen är många av oss engagerad i arrangörsgrupper eller allmänt intresserade av vad som sker i slam-sverige och vill därför medverka på slam master-mötena. Jag och deltagare i lag jag coachat har flera gånger varit tvungna att välja om en vill gå på möte eller repa team piece.

Ovanstående stycke listar ett gäng olika stressmoment som jag och många jag snackat med har upplevt. Det finns såklart många fler. Framförallt gäller detta efter SM 2014 (tror jag) då en stor regeländring gjordes, antagligen för att underlätta för gästande lag utom individuell tävlan. Då separerades den individuella rankningen från lagets och det är nu som det blir splittrat. Före 2014 så räknades dina individuell prestation även till lagets sammanlagda ranking vilket gjorde att det blev lagtävling hela tiden, av bara farten. Dessutom så fanns det en team piece-omgång. Hur detta har lagts upp har varierat mellan de olika mästerskapen, och det ligger i tävlingens natur att varje SM-värd bestämmer upplägget. Gott så, men nu har det liksom stannat kvar rester av gamla system i regelboken och jag tycker att det krockar. Laget behöver numera jobba mycket mer för lagkänslan än vad de behövde innan en satsade på lagdelen, ironiskt nog. Det är i alla fall min uppfattning.

Årets SM arrangerades i blotta förskräckelsen efter hot om inställt evenemang och blev förskjutet ett halvår. Uppsalas arrangörer har gjort ett ypperligt jobb och det är självklart att det fanns annat att lösa före en började finslipa i reglerna. The show måste ju arrangeras, för i första hand är detta ett evenemang för spoken word-poeter och spoken word-publik. Vi får helt enkelt genomföra årets lagdel med nuvarande regler och vårt bästa humör, men inför 2017 har jag några förslag.

Låt de individuell poängen och lagpoängen sitta ihop igen. Detta gör att lagmedlemmarna blir måna om att det går bra för deras lagkamrater, de tävlar ju aldrig mot varandra ändå. Jag tror att om allas poäng räknas till ett kollektiv så kommer vi att få en bättre sammanhållning i laget och helt naturligt så kommer poeter att börja coacha varandra och funka som varandras rådgivare. Detta gör också att vi kan få tillbaka finessen att ett individuellt framförande kan bytas ut mot ett team piece. Poeten vars tur det är avsäger sig sitt deltagande i boutets individuella del och poängen räknas till laget. Detta öppnar upp för de poeter som vill satsa på lagdelen men även för att gästande lag kan delta på samma premisser. Visst tycker jag på sätt och vis att det även behövs en team piece-omgång. Men det räcker kanske med ett obligatoriskt team piece per lag, då får de tävlande känna på att jobba i lag men det blir mer hanterbart för den som av olika anledningar inte känner sig bekväm med att arbeta i gruppen.

En annan kort inflikning är ju den att arbetsbördan och pressen som lagdelen medför är något som de fyra som är individuellt anmälda poeter helt slipper. Det gör att vi har fyra poeter som tävlar efter helt andra förutsättningar än resten av poeterna i den individuella delen.

Jag förstår att alla inte håller med mig och jag förstår att förslaget ovan inte är detaljerat. Det är inte min mening i detta inlägg att presentera ett komplett system, det kan vi syssla med senare, efter årets SM och inför 2017. Jag behövde bara får ur mig det här för jag tror att det är många, både nya och rutinerade slam-deltagare som känner att just lagdelen som den ser ut nu är ett stressmoment mer än något annat.

Så, feel free att snacka loss, engagera dig i slam-forum och framförallt: kom till slam master-mötena och dela med dig av dina tankar och erfarenheter.

Jag gör ju saker

Det är därför jag syns så dåligt på bloggen, för att jag hela tiden flänger runt i skolor. De allra flesta uppdragen går via Ordkanon.se och är workshops i grundskolan. Ibland besöker jag även gymnasier, lärares studiedagar och vuxenutbildningar. För en vecka sedan besökte jag Runö folkhögskola i Stockholm. Under tre timmar snackade vi språk och testade olika sätt att förmedla känslor, historier och bilder. Vi fick höra några uppläsningar och jag bad sedan deltagarna att maila mig text om de ville, som jag brukar göra. Den här gången var det endast en som skickade sitt bidrag, men det var också den mest bejublade uppläsningen från dagen. Så varsågod världen och tack Runö.

Om man backar bandet tillbaka i tiden , går med stegen genom livet. Blont är håret och ute är det vår. Jag är endast sju år. Livet är i inledningen men väger kommer bli svår. Flicka liten så mycket jag skulle berätta för dig om jag fick chansen , genom livet kommer du framskrida i djävulsdansen. Ramla inte , håll dig på dina fötter. Men är det så lätt när man förtränger sina rötter. Vad var meningen med min plats på jorden? Orden är slitna men jag undrar ändå. Alla gånger jag sprang på trottoaren, fort, fort skulle det gå. Vad ville jag med vinden i håret? Ville jag fly eller vända på året? För all den sorgen som i mitt hjärta bankar, för alla gånger slutet varit i mina tankar. Ta av dig masken du bär, visa dem, låt allt falla isär. En gång frågade du vem jag är, det vet jag inte förrän jag slutfört denna färd.

/Lovisa Rauha Kinnunen

De svishande ljudet av en deadline

Så, jag sa att det skulle vara klart nu den sista februari. Tanken är klar. Jag är fullkomligt klar med att ”med omedelbar verkan” håller på att utvecklas till en samling texter som tar längre tid att skriva klart än jag tänkt. Men för all del, ge mig gärna en ny deadline. Och ge mig en synomym till ”klart” som jag kan misshandla i nästa inlägg på samma tema. För tro mig, ett sådant kommer om jag inte får hjälp snart.

image

Lägesrapport februari (fokus på skrivande och ofokus)

Det saknas inte idéer, det är snarare en fråga om motsatsen. Jag har kommit en ganska bra bit i textsamlingen ”Med omedelbar verkan”. Det mesta tyder på att det blir något slags prosalyriska noveller, eller med ett tydligare snack: korta texter som är lite svåra att artbestämma.

Det går alltså helt OK egentligen, men samtidigt är hör jag en liten röst längst ner från hjärnstammen väsa ett hetsigt Men scenen då? och den är svår att ignorera. Så i mappen som heter ”Med omedelbar verkan” finns nu två underkataloger ”Scen” och ”Samling”. Detta innebär att det kommer att finnas två versioner av flera av dikterna. Det får bli så. Du kan knuffa ner Matiss från scenen men inte dra scenen ur Matiss, eller nått. Sedan är det grejen med att fokusera, det går inte alls ok. Det skrivs lite här, sedan lite där och sedan kryper benen iväg och helt plötsligt är jag nere på stan på väg till ett kafé. Där skriver jag en stund och sedan är jag helt plötsligt hemma igen.

ofokusI veckan fick jag också reda på att jag står nämnd som tips på spoken word i en lärobok, en ska tydligen kolla upp mig på youtube. Det talar ju för att jag borde bidra med några nya fräscha inlägg. Det som finns på tuben har sprungit långt ifrån sitt bäst-före-datum. Så på något sätt ska jag lösa detta mitt i allt. Idéer saknas inte här heller, det gäller bara att skala ner alla storslagna planer så de blir planer som faktiskt sätts i verket och avslutas. Läroboken kommer nämnas och taggas när det blir aktuellt.

Dessutom har vi ju allt jobb med marknadsföring och PR med den här hemsidan samt min firma och nätverket Ordkanon. Det ska ju bloggas och twittras och visas att en gör något hela tiden. Det räcker visst inte med att bara göra det, vilket skaver i sinnet varje dag. Jag är nog nätets mest motvillige bloggare, åtminstone top 5. Egentligen vill jag bara skriva och hålla workshops och slippa allt det där andra. I alla fall känns det så vissa dagar och idag är en sådan dag.

Hur som helst det är snart mitten av februari och i slutet borde allt det ovanstående vara klart. Jag brukar aldrig sakna en chef, är inte så bra på att bli tillsagd. Just nu skulle det dock behövas någon bestämd jävel som står och skriker på mig när jag lämnar skrivbordet. För det hjälper ju inte att skriva om att skriva, en måste ju skriva vad som faktiskt ska skrivas också. Sticker till Dublin på söndag. Kanske hittar jag mitt fokus där.

Vi avslutar med utdrag ur en skiss till ett utkast som jag sitter och brottas med nu. Lite på dagens tema.

du har aldrig kommit förbi den första raden på bladet
så du skriver om igen
du har aldrig kommit förbi den första raden på bladet
så du skriver om igen
du har aldrig kommit förbi den första raden på bladet
så du skriver om igen
om att aldrig komma längre än till
samma rad i samma brev i samma hörn av samma pappersark

även tusenmilafärder börjar med samma steg om och om igen
det är tusen mil i samma cirkel och du tar dig inte vidare och varje liv
är ett andetag i taget och du andas samma luft
i cirklar i loopar i runda slängar tusen steg åt gången
sedan tusen lika danade till sin egen avbild
i samma avlatsbrev i samma böner på samma radband
rad efter rad om att komma längre
och du vill ändå börja på ett nytt kapitel

och det blir dags att vända blad
samma blad vänder du ut och in och
bak och fram tills du äntligen
börjar på nästa kapitel som börjar med

du har aldrig kommit förbi den första raden på bladet

 

 

Med omedelbar verkan!

Nu har det nya året börjat och det är dags att sätta igång med nyheter och äventyr. Innan jag berättar om vad jag har planerat för 2016 bjuder jag på en resumé av min spoken word, som om jag vore en teveserie. Previosly on Matiss Silins:

Foto: Tobias Walka2009 avslutade jag projektet ”För ett rent samvete”, en ljudbok om skuld och skam som jag gav ut med nollbudget. Så det blev en naken CD faststatt med kuvertklammer på en bit kartong. Till detta fanns en blogg där jag varje vecka gav en ”Fredagsbekännelse”. Jag bekände synder samt erkände misstag jag gjort och nej, den finns inte kvar längre, sorry.

Nästa projekt ”Vanföreställningen” handlade om reklamsamhället, eller marknadsavföringen som jag kallade det. Med en slogan – det är inte världen som är galen det är du – skrev jag om det som kommer ur alla våra skärmar dagligen. Föreställningarna handlade om hur  teven, datorn, plattan, mobilen m.m. varje dag kränger på oss skit vi inte behöver. Höjdpunkten i det projektet var när jag 2011 lyckades ta mig till direktsänd semifinal i TV 4:s Talang och där kritiserade reklamteve live i just reklamteve, något Bert Karlsson kommenterade som ”Tufft”. Oklart om det är en seger eller ett nederlag. Länk till filmen här, varsågod.

Senaste tre åren har jag jobbat med #språkbråk. En föreläsande föreställning med spoken word, stand up och föredrag om hur vi lyckas kommunicera trots språket men också om vår språkhistoria och om vikten att reklejm de swinglish. #språkbråk går fortfarande att boka, avnjuta och provoceras av. Men det hindrar inte mig att gå vidare med nya jobb.

Foto: Tobias WalkaNästa projekt sitter fastskruvat i arbetsbänken just nu och har arbetsnamnet ”Med omedelbar verkan!”. Det är korta texter med lite tyngre teman än jag ägnat mig åt tidigare. Vissa är personliga berättelser andra är betraktelser. Det första som ska bli klart är en samling med korta poetiska texter om olika perspektiv på utsatthet, med deadline i slutet av februari. Så nu vet du det. Jag kommer att hålla dig uppdaterad om vad som händer här, i väntan på nästa inlägg bjuder jag på en liten förhandsgranskning ur ”Med omedelbar verkan!”. Ta hand om dig, vi hörs!

 

Havet
Vår familjs minne är ett hav och vi kommer ihåg varje ord om flykten ombord fiskebåten, om stormen och klagolåten. Jag måste surra fast mina släktband i masten och hålla mig kvar i orden.

Vi är en historia om flykt ur ett sammanhang. Mamma blev ryckt ur sitt sammanhang innan hon ens var född. Hennes föräldrar sprang mot stranden med handväska i handen och portfölj tryckt i famn. De viskade “Tryggt komma fram tryggt komma fram” som en lugnande psalm.

Det är sjuttio år sedan det bladet skrevs, broderat med bläck i morfars brev till sig själv. Det går inte att läsa hans skrivstil men vi kan ändå berättelsen utantill. 

Där finns ord för varje knäpptyst människa som knappt vågar andas där vågorna blandas med plågorna som randas lika skrämmande fort som strålkastarna hastar över havet. Där finns ord för hur minnen ska kastas över bord för att få båten att åka snabbt och skyggt från ett gammalt land i flykt från ett sammanhang för att tryggt komma fram med tom portfölj och handväska.

Det är bara 113 sjömil mellan Mazirbe och Gotland, men det finns inga korta flyktvägar. Vårt familjealbum visar hur länge en familj kan minnas vilda vågors skum som isar. Vi minns höstregn som sticker hål i tårar, kommer vi fram till bäddar eller bårar?. Vi minns sjösjukan när du flyr rädsla och spyr värdighet. Vi minns att lämna uniformer och vapen för att nå fram till uniformer och vapen. Vi minns tältläger och ostfralla i ösregn och inte kunna andas lugnt ännu men ha lyckats komma fram och ryckas in i sammanhang.

Vår familj kom fram och i detta land föddes morsan. Hennes föräldrar stod med sina hjärtan kvar i gammalt land när samband till nytt land skulle flätas samman. Mamma stod oförstådd på en skolgård med långa lettiska flätor knutna i Sverige men på samma sätt som i gammalt land. Här blev de ryckta i av barnen med föräldrar från samma land som varandra men inte som hon den andra (alltså mamma). Som att det bara var att dra hennes historia i håret och rycka den ur sitt sammanhang, rakt in i ett radhus på Dammsvedjan helt fritt från surkål och svåra år och flyktens sår i huden. Elaka jävla ungar, säger min mamma idag på ren svenska.

Det här är inte min historia, egentligen, men familjens minne är ett hav och vi kommer ihåg varje ord om flykten ombord fiskebåten, stormen och klagolåten. Det är sjuttio år sedan det bladet skrevs, broderat med bläck i morfars brev. Det går inte att läsa hans skrivstil men jag kan berättelsen utantill.

Hur fotografen gjorde mig rosenrasande.

Nu ska jag berätta varför jag blev rosenrasande i torsdags. För det var just precis vad jag blev, rosenrasande, inför publik för att sedan storma av scenen.

Vi tar det från början. Jag har stått på scen och framträtt inför publik sedan jag var fem år gammal. Det innebär att jag har scenvana sedan trettioett år. Senaste decenniet har jag regelbundet anlitats som artist, föreläsare och workshopledare i hela Sverige. Jag nämner dessa siffror för att ni ska förstå att jag då och då träffar på en krånglig publik. Jag arbetar ofta ute i skolor och har tålamod när 250 högstadieelever kanske inte sitter knäpptysta under en helt poesiframförande. Detta är ok. Ibland uppstår det lite oönskade ljud under uppträdanden på krogar, caféer och teatrar. Jag handskas med eventuella pratkvarnar och häcklare genom att skämta eller snällt och vänligt be dem att hålla käften.

I torsdags förlorade jag fullkomligt mitt lugn. Jag ska förklara vad som hände, men jag tänker inte be om ursäkt. Ett tiotal personer hade samlats för att läsa poesi för varandra i ett litet och intimt sammanhang där dikterna står i fokus och prestigen är låg. Jag kom dit för att lyssna i första hand men blev tillfrågad att läsa, så jag läste.

Först ut var en annan poet, som jag hädanefter kommer kalla för Poeten. Poeten gjorde ett kraftfullt framförande av en genomarbetad och väldigt scenisk dikt. Vi sitter i tystnad och lyssnar när jag märker en störning i kraften. En person reser sig upp och går ut från stolsraderna och börjar ta bilder på Poeten, jag tänker hädanefter kalla den här personen för Fotografen. Fotografen har inte satt sin telefon på ljudlös, så vid de första bilderna ger telefonen ifrån sig ett skarpt “Pling!” som ekar mellan de vita betongväggarna i den rymliga salen. Jag förlorar nu koncentrationen på Poeten, magin är bruten för ett tag och jag känner mig irriterad. Det hade varit bättre om Fotografen kanske suttit på första raden och tagit sina kort utan “Pling!” tänker jag och försöker nu åter koncentrera mig på Poetens sista stycken av den kraftfulla dikten.

Det här är ett rum där poesin ska stå i centrum, arrangören har lagt mycket betoning på att forma ett personligt, tryggt och intimt sammanhang där erfarna scenpoeter och ovana uppläsare ska ha samma förutsättningar och en tillåtande publik.

Det är min tur att gå upp. Jag visa med en gång att min läsning kommer att vara avslappnad och lågmäld. Jag sätter min skrivplatta på podiet, sänker mikrofonen och påbörjar en personlig berättelse om mina morföräldrars flykt över Östersjön. En fjärdedel in i dikten så är det något som skaver i koncentrationen, ljud letar sig upp på scenen och jag hamnar utanför dikten. När jag tittar upp ser jag hur Fotografen står upp bredvid Poeten och i samtalston ställer frågor och antecknar något i ett block. Poeten har i alla fall vett nog att försöka viska. Jag förstår ganska kvickt att Fotografen vill ha Poetens namn, det kanske är bilder tagna till en tidning. Det går nog över kvickt tänker jag och läser vidare. I en tre minuter lång dikt med försiktig framtoning är jag beroende av stämning och konstpauser. Varje sekund räknas för att förmedla historien. Jag kan omöjligt säga hur länge Fotografen stod och snackade men jag vågar påstå att det handlar om en halv minut ungefär. Det blir nu en så störande konversation att jag avbryter mitt läsande och i min bästa arga-lärar-ton utbrister “Ska jag vänta till ni är klara eller?”.

Här kunde det ha slutat, om bara Fotografen hade vett att reagera som Poeten. Poeten ber med en gång om ursäkt och tystnar. Men så gör inte Fotografen och det är nu jag blir rosenrasande och gormande stormar ut. För Fotografen visar inte med en min att något galet har skett, nej Fotografen står med ryggen snett mot scenen och fortsätter ställa några frågor till Poeten. Nu brister det helt för mig och jag skriker något. Vad jag menade att skrika var “Vad fan håller du på med, det här är väldigt respektlöst och jag känner mig sårad. Nu går jag av scenen och det är ditt fel drullputte!”. Hur som helst är mitt raseri en tjock matta av adrenalin som tränger sig in i varje center av min hjärna och det enda jag får ur mig är “Fuck det här!”, som jag repeterar ett antal gånger på väg ner från scenen. Jag vänder och går upp igen och förklarar hur jag förstår att jag måste lära en högstadieklass att vara publik men inte begriper hur en vuxen människa kan beté sig såhär. Jag säger “Fuck det här!” igen och går av.

Fotografen. Reagerar. Fortfarande. Inte. Alls.

Nu är jag så in i helvete kränkt att jag svär lite till och frågar Fotografen varför det inte kunde vänta med intervjun till efter läsningarna. Först nu lyfter Fotografen blicken och mumlar att “jo det kunde jag naturligtvis gjort”. Jag lämnar lokalen.

Sedan i torsdags har jag ångrat mitt uppförande. Samtidigt har jag förstått det. Efter att i jobbet och på hundratals Poetry Slam genom åren fått acceptera att det kan vara lite stökigt i publiken ibland så kanske min bägare var full. Just i det här trygga sammanhanget, när min gard var nere och jag faktiskt bara var en person som skrivit en text om sin familj, just då blev det för mycket med en person som fullständigt struntade i vilket sammanhang den hamnat i. Det var inte tid och plats för foton och intervjuer.

Jag har egentligen ingen poäng, jag ville bara dela min erfarenhet och undrar om det finns fler scenpoeter/artister/musiker där ute som reagerat liknande. Det hade varit skönt att höra att jag inte är den ende som rosenrasande och gormande stormat ut.

#språkbråk och Workshop på Vokal!

Den sjätte november kickar en två dagar lång poesifest igång i Malmö där du har chansen att se några av Europas hetaste scenpoeter just nu.

Först ut går min föreläsande föreställning #språkbråk som en teaser inför den workshop jag håller på lördagen.

Klicka in och läs info samt köp biljetter (180 spänn för TVÅ dagar poesi, pffft nästan gratis ju) på den här länken. Läs mer om min workshop här nedan, vi ses om en vecka!

#Språkbråk. foto Naomi Pongolini

#Språkbråk. foto Naomi Pongolini

VAD? – Workshop!
VAR? – Spånhusvägen 47, rum 205. ABF Malmö.
NÄR? – Lördagen 7 november, 13:00-15:00
KOSTAR? – 100 kr och för det priset får man även tillgång till kvällsuppträdanden på Inkonst tillhörande festival VOKAL 2015!

Föranmälan till ordpascen@gmail.com , antalet platser är begränsade!

BILJETTER: http://www.kulturcentralen.nu/evenemang/vokal-2015-international-spoken-word

”Att skapa bilder i någon annans huvud”

Spokenword är muntlig litteratur. Som i all litteratur skall historier, budskap och känslor förmedlas. Under ett framförande med estradpoesi eller spokenword har publiken inte chans att bläddra tillbaka bland orden och ibland finns det inte heller lång tid att tänka mellan fraserna. Därför tycker jag det är viktigt att du finner ett målande sätt att förmedla dina bilder och det du vill ha sagt genom alla verktyg som finns på en scen – orden, språket, kroppen, rösten, ljuden och rörelsen.

Den här workshopen passar dig som just börjat med spokenword, estradpoesi och/eller poetry slam men också dig som varit verksam länge, kanske är du professionell utövare av scenpoesi. Vi kommer både skriva nytt material och använda oss av gammalt. Ta gärna med dig egna dikter till passet, annars så kommer det att finnas andra texter att utgå ifrån.

Vi kommer att utgå från er deltagare och arbeta med ert individuella uttryck. Det handlar mest om att lära känna och experimentera med sin egen poesi. Jag ska försöka hålla workshopen fri från säkra patentlösningar, dem kan du kopiera på youtube.

Jag som guidar i den här workshopen heter Matiss Silins och jag har ägnat mig åt muntlig litteratur sedan 1997. Yrkesverksam på heltid inom scenpoesi, spokenword och muntlig litteratur sedan 2007. Jag uppträder med spokenword, föreläser och ägnar stor del av mitt arbete åt att hålla workshops i skolor runt om i Sverige. Dessutom startade jag nätverket Ordkanon med yrkesutövande scenpoeter och poetiska pedagoger.

Denna workshop är en del av VOKAL 2015 – International Spoken Word & Poetry Festival, i samarbete med ABF Malmö och Malmö Stad.

Enade pekar vi och glömmer sedan att vi dömt.

1988 visar anslagstavlan en reklamfilm där Sighsten Herrgård drar ett av skämten som snurrar runt honom och hans AIDS.

”Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo det är för att han snart ska gå bort ”

Jag är nio år och jag minns det än idag ord för ord. Det är det första minnet jag har av att människor kan dömas hårt för att de blir drabbade. Inte för att de egentligen gjort något fel, bara varit utsatta och synts. Det är mitt första minne av ett hån mot någon utanför skolgården. 

Hand upp om du inte har en aning om vem Sighsten Herrgård var? Hand upp om du inte vet vad anslagstavlan är. Jag dömer inte, det är bara en statistisk undersökning. Jag försöker se vad vi har gemensamt och vad ni har koll på. Vill se er för vad ni är, jag vill inte döma någon. Men det gör jag ju ändå, som ni.

Det är du som sitter och dömer mig i din inre monolog genom hela den här texten. Människor har dömt varandra under all tid. Hårt, oinformerat och skoningslöst har vi dömt. Jag vet med säkerhet att människor har dömt sedan åttiotalet, för då började jag själv se det hända. De dömde Sighsten och hans AIDS. De dömde Judas Priest för att folk tog livet av sig. Malena Ivarsson dömdes för att hon snackade om sex tidigt på helgerna. Ebbe Carlson dömdes för det mesta. De dömde ut fattighjonen bakom järnridån.  Dömde sossarna för baltutlämningen. Dömde mormor som inte kunde förmå sig att bända in ett nytt språk i den posttraumatiska stressen för att järnridån var i vägen.  De dömde mina hemsydda kläder och skolan bedömde mig vara just lagom utsatt för att inte behöva lägga sig i, riktigt än. Hand upp om du var en av dem. Sitter du inte med handen i vädret nu, då ljuger du. Bäst för dig att du kan skylla på korsfästelse, det är den enda godtagbara orsaken till att du inte höjer båda armarna nu för du dömer. Som judarna dömde Jesus, som de kristna dömde judarna, som jag dömer dig.

Du dömer som killinggänget dömde ut hela åttiotalet, fast att de var med då. Men då var de bara ensamma och rädda och sedan gick de med i gäng och pekade hånskrattande på hela åttiotalet. Du ser i backspegeln hur allt var gott och glömmer att du dömer det du snart ska längta tillbaka till. Som svenska kocklandskapet dömer ut flygande Jacob. Hand upp om du aldrig ätit flygande Jacob. Jag skiter i varför. Jag skiter i om det är för att du är vegan, eller för ung eller bara aldrig förstått vitsen att hälla ner kyckling, bacon och ketchup i en efterrätt och vispa in den i en ugn. Det gäller att finna minsta gemensamma nämnare. Det är första steget att få en mildrande dom.

Så har du också tvingat i dig en flygande Jacob, haft en konstig i släkten, har en relation till järnridån eller minns de utpekade lite bättre än du minns alla andra så hand upp! Vi blir vänner för de allra klenaste anledningarna, för vänner kan du inte vara utan, för är du utan vänner är det ditt fel och då står hela åttiotalet i stentvättade jeans och pekar på dig och du hör de pålagda skratten eka mellan de sossegrå betongväggarna. Så du skaffar en vän, oavsett om det enda ni har ihop är att ni någon gång åt flygande Jacob, inte ens samtidigt och efteråt en aftereight, smält, på päron. När du identifierat dig med vad jag snackar om så fall in i ledet, böj ledet till en ring, täta ringen till en mur och släpp inte in en jävel. Vi kan stå här nu. Enade pekar vi och dömer för vi har vår gemenskap. Vi finner den minsta likheten, pekar och säger: Du! Kom in i ringen nu.

Jag har lärt mig att det är den lilla likheten som gör att vi vill försöka förstå. Som när Sighsten dog, och allas pekande fingrar plötsligt skulle fästa röda ribbons på kavajslaget. Där de stod med enorma axelklaffar och ångrade ingenting. För de, liksom du hade glömt att de dömt.