Ny diktvideo släppt!

Efter en jäkla massa klippande och klistrande, snackande och lirkande, tiggande och frågande så är videon klar. En dikt om Borås, om drömmar och om att resan snart börjar. En dikt om Henke som egentligen är en blandning av människor.

Filmad och klippt på min padda under januari och februari 2017. Ett äkta Boråsiskt hemmabygge. Stort tack till föreningen Tåget för tillgång till bra ljudatmosfär, tack Kim för praktisk support och för att du kom på namnet ”Henke”. Tack något fanatiskt mycket till Sara för filmandet av och på riksväg 40, i Borås och runt omkring Viared. Extra tack till alla Boråsband som gav/lånade ut T-shirts till det här lilla projektet. Tack som alltid till Hanna för stöttande, petande och besvärliga synpunkter!

Och som en extra bonusgåva, men också ett tack för hjälpen. En spotifylista med (nästan) alla band som bidragit med t-shirts klicka här för den.

Profet i min egen stad

23/2 kör jag min föreställning ”Vi måste snacka.” i hemstaden Borås. Jag delar med mig av min historia, familjens historia och fiskar efter likheterna i din egen historia. Eftersom vi är i det kultförklarade Röda Rummet på Borås kulturhus kommer jag såklart att dela med mig av en bra bunt brutala Borås-anekdoter. (Shit, jag använde just ordet ”anekdot”, märks det att jag gjort detta i 20 år eller?)

All info finner du i evenemanget nedan, bara att klicka in sig där.

Om klassrummets ensamseglare

Förutom att vara Sveriges första spoken word-pedagog skriver jag även krönikor i Xtra Borås. Min senaste krönika handlar om reflektioner kring ett vanligt fenomen i våra klassrum. Jag tänkte dela med mig av den även här. Var så god, grattis och förlåt.

Vuxenvärlden skapar oreda i klassrummen

Jag har de senaste tio åren besökt skolor i hela Sverige. Jag har träffat hundratals klasser och säkert tiotusentals elever. För ett par år sedan började jag stöta på ett fenomen som verkar bli allt vanligare. På nästan varje skola finns det någon klass där en elev får agera efter helt egna spelregler; eleven har ett svängrum som ingen annan i klassen får ha. Detta kan innebära att den t.ex. får sitta och spela på sin telefon hela lektionen, annars går eleven helt enkelt därifrån. Det kan också innebära att den här eleven sätter sig i fönstret eller på golvet men andra elever blir tillsagda om de lämnar sina bänkar. Det kan dessutom arta sig så att en elev har fri tillgång till att alltid gå ut och in i klassrummet som den vill, samtidigt som andra elever måste fråga om lov.

Det jag reagerar på är att det är så vanligt oavsett var i Sverige jag är och jag är främst ute på landsbygden. Detta handlar inte om disciplinen i skolan, stramare tyglar eller räta led. Ibland förstår jag tanken med att någon behöver få lite svängrum under en viss period eller under vissa former. Detta har dock blivit något som i hög grad stör undervisningen och jag är säker på att det är vuxenvärldens fel. Nej, inte nödvändigtvis föräldrarnas. Hela vuxenvärlden som den framstår i media och på nätet verkar ju ha drabbats av något slags anfall; plötsligt vimlar det av ensamseglare, personer som tycker att andra regler gäller för dem än för alla andra. Folk kan ge sig på att hata ocensurerat men blir enormt kränkta av varje tillsägelse och vägrar be om ursäkt. Artister och politiker får uppföra sig hur som helst utan att det får allvarliga konsekvenser. De blir dessutom idoliserade av människor som slätar över alla övertramp.

Det finns ett farligt förlåtande klimat därute. ”Det är ok för mitt barn att bryta mot reglerna. Det är ok för min idol att bryta mot reglerna. Det är ok för politiker som tycker som jag att bryta mot reglerna.” Nej, det är inte ok. Det kan finnas tillfällen när det är ok med extra svängrum, men det finns också tillfällen när vi måste uppmärksamma risker. Det tankesättet lärde vi oss väl i skolan: Hur skulle det se ut om alla gjorde sådär?

Slammer!

Under de här tjugo åren som estradpoet så har jag haft en hel näve spännande samarbeten. En av de första och största kolaborationerna var med stjärnorna Olivia Bergdahl och Oskar Hanska. Vi uppträdde bl.a. på Göteborgs stadsteater, Hultsfredsfestivalen och så vill jag minnas en märklig kulturfestival i Karlshamn med ännu märkligare efterfest.

Vi körde på team pieces, alltså dikter som en läser tillsammans. Olivia är nu ansvarig för team piece-delen av SM i poetry slam 2017 och inför detta har hon gått fullkomligt disco på instagram och facebook. T.ex. har hon lagt upp det här klippet från Slammers aktiva period.

Ny flik varsågod

Jo, jag har ju tänkt att presentera lite fler texter än brukligt det här året. Förutom att flänga runt i Sveriges skolor och hänga med kreativa elever så skriver jag ju också egna dikter. Senaste åtta-tio åren har det varit lite fattigare med det, jag har också känt att det varit ont om tid för att få ut texter på ljudspår, video och zines. Knappt något sedan 2010 faktiskt.

Så därför lanserar jag en ny flik på sidan (WOHOO!). Den heter ”Filmer”, ligger under ”Mer Matiss” och hittills finns det tre klipp där. Tanken är att det ska fyllas på med nya klipp från året som kommer då. Pja, det är väl tanken som räknas.

Högst upp där bland filmerna ligger nu en dikt om Farmor, lägligt nog så finns det även en gammal dikt om henne från sent nittiotal här någonstans bland alla mappar från förr. Ska rota fram det pappret och posta här eller kanske rent av spela in.

Hur som helst, nu har arbetet med diktvideon till ”R40” inletts och det ska förhoppningsvis inte dröja så länge innan den hamnar här på sidan. Tills dess ger jag dig fliken filmer. Varsågod.

Är det verkligen 20 år sedan?

I år firar jag som bekant att det var 20 år sedan som jag började uppträda med spoken word. Frågan är om det verkligen stämmer.

I det här inlägget kommer jag att varva termerna ”spoken word” och ”estradpoesi”. Jag menar samma sak med båda: poetiska texter som framförs live.

Första gången jag läste en dikt på scen var på ett Lettiskt julfirande i Göteborg och jag framförde stolt ”Pirmais sniegs” (”Den första snön”). Jag minns hur morsan sa åt mig att jag måste tänka på hur jag rör mig på scen, jag fick inte vara sådär barnsprallig och så måste jag prata så folk hör. Jag minns hur vi övade hemma med trappan som scen och morsan satt granskande i en stol nedanför. Spikrak i kroppen med armarna som små plankor längs med sidorna halvskrek jag på bruten lettiska om snöbollar och lekande ungar. Jag var fem år gammal.

Så egentligen är det ju trettiotvå år sedan som jag började mejslas för estraden. När jag väl börjat så fortsatte jag med att springa upp på scener för att tuta trumpet, spela teater (första rollen var som den smarta tomten), sjunga i kör, hålla tal och läsa dikter. Jag har aldrig haft svårt för att gå upp framför en publik, så det är inte jättekonstigt att det blev som det blev.

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. Bilden är fotad från en gammal BT. Foto: Lars-Åke Green

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. SM 2000. Foto: Lars-Åke Green

Varför just estradpoesi? Det var i skolan som jag kom i kontakt med spännande poesi första gången, men inte på lektionerna. I nionde klass hade vi en praktikant som rullade egna cigaretter och lyssnade på industrisynth. Självklart började jag rulla egna små misslyckade tobaksfrisyrer och sprang till bibblan för att låna CD med Einstürzende Neubauten, detta var före nedladdningens tid. I samma sekund som den svartklädde praktikanten tryckte en samling med Bruno K Öijer i näven på mig så blev jag intresserad av poesi.

På gymnasiet skrev jag kilometervis med texter som alla var inspirerade av Bruno K Öijer, the Doors och Imperiet. Så det var surrealistiskt, absurt, obegripligt och i många fall verkligen pretentiöst, som tonårspoesi fick vara då. För några dagar sedan hämtade jag ner en kasse med texter från farsans vind och kan konstatera att det verkligen måste varit förfärligt för alla mina vänner som konstant under mitt skapande fick alster som detta upplästa för sig:

VA?
är det jag?
är det jag som ligger där
på väggen med ögonen i händerna
och livet i en ask av
förbjudna tankar.
Jag vill se dina fåtöljer
pampers och testosteron

Nä, jag har heller ingen aning om vad jag menade. När jag var arton bytte jag gymnasielinje och hoppade ner en årskurs till teaterestet. Här mötte jag ett par lärare som visste hur en kunde handskas med mina ständiga poetiska utbrott och märkliga svador. Jag fick verktyg att tygla mitt skrivande. Redan första terminen på teater hände det som skulle forma väldigt mycket utav min framtid. Min klass fick i uppdrag att läsa dikter av svenska poeter på Borås Stadsteaters populära lunchprogram ”Fredagslyriken”. Nu hör det till saken att jag kontaktat gamla klasskompisar och lärare för att få bekräftat att det var just höstterminen -97, men ingen verkar ha ett lika tydligt minne som jag av den här uppgiften. De flesta minns inte ens att vi var där. Jag var där i alla fall och jag är bergis på att det var vårterminen 1997, jag vet att jag var den enda som läste egna dikter och jag vet att skådisen Gullvi Joans som höll i allt tyckte så mycket om vad jag gjorde att jag fick en helt egen halvtimma nästa säsong.

Vad jag läste den där första gången som estradpoet på ”fredagslyriken” är helt omöjligt att komma ihåg. Jag har rotat i gamla kartonger men det finns så galet många dikter, block och anteckningar på baksidan av skoluppgifter så det är väldigt vanskligt att få ordning på vad som skrevs när under perioden 1995-2000. Men jag är hyfsat säker på att jag läste följande lilla dikt under någon av mina sammanlagt tre uppträdanden på ”Fredagslyriken” mellan 1997 & 1999. Exemplaret jag fann var rättat med blyerts, så den måste ha skrivits i skolan. Med lite tur är detta en av de kanske tre alster jag fick framföra den där första gången som nästan ingen minns förutom jag.

Saknas någon uppgift om mig
slå i mitt lexicon
du har fri tillgång till alla data
varenda kommatecken i sagan om mig
har offentliggjorts för dig
minnesbanken har drabbats av ett smärre virus
men våra tekniker har kommit tillrätta med problemet

 

Saknas en del av mig
leta på avdelningen för defekta varor i min supermarket
där kan du nog finna det mesta du söker
extrapris på hela mig
fabrikationsfel kan förekomma
öppet köp
ingen garanti medföljer

Saknas det fortfarande information
rekommenderas du att undersöka varan själv
det brukar inte vara några problem
att räta ut eventuella frågetecken
skönhetsfelen är tyvärr permanenta

 

Allt ingår
och allt är ditt