Enade pekar vi och glömmer sedan att vi dömt.

1988 visar anslagstavlan en reklamfilm där Sighsten Herrgård drar ett av skämten som snurrar runt honom och hans AIDS.

”Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo det är för att han snart ska gå bort ”

Jag är nio år och jag minns det än idag ord för ord. Det är det första minnet jag har av att människor kan dömas hårt för att de blir drabbade. Inte för att de egentligen gjort något fel, bara varit utsatta och synts. Det är mitt första minne av ett hån mot någon utanför skolgården. 

Hand upp om du inte har en aning om vem Sighsten Herrgård var? Hand upp om du inte vet vad anslagstavlan är. Jag dömer inte, det är bara en statistisk undersökning. Jag försöker se vad vi har gemensamt och vad ni har koll på. Vill se er för vad ni är, jag vill inte döma någon. Men det gör jag ju ändå, som ni.

Det är du som sitter och dömer mig i din inre monolog genom hela den här texten. Människor har dömt varandra under all tid. Hårt, oinformerat och skoningslöst har vi dömt. Jag vet med säkerhet att människor har dömt sedan åttiotalet, för då började jag själv se det hända. De dömde Sighsten och hans AIDS. De dömde Judas Priest för att folk tog livet av sig. Malena Ivarsson dömdes för att hon snackade om sex tidigt på helgerna. Ebbe Carlson dömdes för det mesta. De dömde ut fattighjonen bakom järnridån.  Dömde sossarna för baltutlämningen. Dömde mormor som inte kunde förmå sig att bända in ett nytt språk i den posttraumatiska stressen för att järnridån var i vägen.  De dömde mina hemsydda kläder och skolan bedömde mig vara just lagom utsatt för att inte behöva lägga sig i, riktigt än. Hand upp om du var en av dem. Sitter du inte med handen i vädret nu, då ljuger du. Bäst för dig att du kan skylla på korsfästelse, det är den enda godtagbara orsaken till att du inte höjer båda armarna nu för du dömer. Som judarna dömde Jesus, som de kristna dömde judarna, som jag dömer dig.

Du dömer som killinggänget dömde ut hela åttiotalet, fast att de var med då. Men då var de bara ensamma och rädda och sedan gick de med i gäng och pekade hånskrattande på hela åttiotalet. Du ser i backspegeln hur allt var gott och glömmer att du dömer det du snart ska längta tillbaka till. Som svenska kocklandskapet dömer ut flygande Jacob. Hand upp om du aldrig ätit flygande Jacob. Jag skiter i varför. Jag skiter i om det är för att du är vegan, eller för ung eller bara aldrig förstått vitsen att hälla ner kyckling, bacon och ketchup i en efterrätt och vispa in den i en ugn. Det gäller att finna minsta gemensamma nämnare. Det är första steget att få en mildrande dom.

Så har du också tvingat i dig en flygande Jacob, haft en konstig i släkten, har en relation till järnridån eller minns de utpekade lite bättre än du minns alla andra så hand upp! Vi blir vänner för de allra klenaste anledningarna, för vänner kan du inte vara utan, för är du utan vänner är det ditt fel och då står hela åttiotalet i stentvättade jeans och pekar på dig och du hör de pålagda skratten eka mellan de sossegrå betongväggarna. Så du skaffar en vän, oavsett om det enda ni har ihop är att ni någon gång åt flygande Jacob, inte ens samtidigt och efteråt en aftereight, smält, på päron. När du identifierat dig med vad jag snackar om så fall in i ledet, böj ledet till en ring, täta ringen till en mur och släpp inte in en jävel. Vi kan stå här nu. Enade pekar vi och dömer för vi har vår gemenskap. Vi finner den minsta likheten, pekar och säger: Du! Kom in i ringen nu.

Jag har lärt mig att det är den lilla likheten som gör att vi vill försöka förstå. Som när Sighsten dog, och allas pekande fingrar plötsligt skulle fästa röda ribbons på kavajslaget. Där de stod med enorma axelklaffar och ångrade ingenting. För de, liksom du hade glömt att de dömt.

SM i Poetry Slam 2015

SM i Poetry Slam, wow. Jag har ännu inte landat. Var tvungen att sticka på tre dagars jobb i idylliska Söderbärke precis efter helgen så jag har inte riktigt hunnit skriva något ännu.

Det finns såklart mycket att säga. Det har varit ett väldigt viktigt SM som även har fött många viktiga diskussioner och tankar. Här kommer jag dock bara att fatta mig löjligt kort och endast kommentera två saker. Två väldigt peppande saker för mig.

1. Jönköping Poetry Slam kom tvåa som lag. Detta är andra året de medverkar och andra året jag hänger med som coach. 2014 var det rätt mycket handledning från min sida, i år var alla lagmedlemmar slam-vana poeter och min roll var mest att säga saker som ”Glöm inte att hämta prylarna från tävlingsledningen.” och saker som ”Varför glömde ni hämta prylarna hos tävlingsledningen”. Rent poetiskt löste de hela vägen till silvret själva, då och då läste de en dikt för mig och fick mig rörd till tårar. Läs mer och gilla JKPG här.

2. Stockholm Förenade Förorter är årets stora vinnare då de var segrande lag och även presenterade både ettan Schiméon Matiwos och tvåan Elise Ekmen. En svinbra artikel om deras syn på sig själva och Poetry Slam kan du läsa här.

Sista ordet ger jag till Per från Förenade Förorter som gestaltar vad den här segern verkligen betyder. Klicka och läs!

Vi ses på nästa slam, var det än är.

 

Långt inlägg angående gnäll om Poetry Slam.

Efter sexton år av tävlande i, arrande av och tittande på poetry slam har jag läst ganska många reportage från lokala uttagningar. Ganska ofta finns det någon liten missuppfattning eller någon synpunkt som sticker lite för mycket i ögonen. Oftast låter jag bli att göra något åt saken. Dessutom finns det alltid lite gnäll från publik eller nya tävlande som tycker att några fundamentala saker skall göras annorlunda, det får en tycka. Jag får dessutom tycka något annat, allt är frid och fröjd och högt i tak. Nu har det dock blivit så att den där sista artikeln kom, den som i sig själv inte är så farlig men som i sitt sammanhang gör mig tillräckligt irriterad för att skriva det här. Den innehåller flera saker som folk gnällt om under åren och jag tänkte nu generöst bjuda på min syn den här gången.

Björn Kohlström har skrivit om Jönköpingsfinalen i Jönköpingsposten, och där finns det många detaljer som brukar återkomma på olika sätt i olika reportage. Jag tänkte bryta ner dem bit för bit här.

Det första som kommenteras är att det är ”relativt unga” människor som är på väg till tävlingslokalen. Det här är bara en observation i artikeln men jag tänkte ta upp det ändå för att gnället om att slam har blivit något där unga premieras gnager på min sista synaps. Poetry slam är en scen för alla, den som vill ge sig ut i ovissheten och läsa sina dikter för främlingar får göra det. Unga är oftast modigare och mer benägna att testa på saker utanför sin trygghetszon, därför kommer många ungdomar. De ungdomar som blir extra bitna av slam brukar dessutom engagera sig. Vi har nya och starka scener i Helsingborg och Jönköping som exempel. När unga är arrangörer så kan det ju vara så att många unga dyker upp som publik. Som i Borås i slutet av nittiotalet när det mest var cigarrrökande herrar i yngre medelåldern klädda i manchesterkavaj som arrangerade poetry slam. Gissa vilka som dominerade publiken då? Slam behöver ungdomarna. Vår scen är, som Saman Faramarzi Sokhanran säger, ett komplement till annan poesi inte fundamentet det vilar på. Den är för många en startscen eller en plantskola för nya texter. I den kontexten faller det sig naturligt att många unga söker sig dit.

Nästa grej Kohlström ger sig på är att dikterna var av ojämn kvalité. Pja, det är väl inte så konstigt. Det fanns ju både nybörjare och erfarna scenpoeter i finalen, slam är som jag skrev nyss en scen för alla. Proffs och amatörer är lika välkomna och det är väl för att höja kvalitén som vi gallrar några gånger innan vi skickar ett lag till SM.

Att han klagar på att det var för många som rimmade är lite lustigt för mig som har blivit utskälld av en besegrad pensionär en gång för att ”Riktig poesi rimmar, rimmar du inte kan du lika gärna skriva en bok och det kan ju vem som helst göra.” Rimtrenden i slam går i vågor. Ibland läser alla noveller och ibland tjocknar grötrimmen i öronen. Björn, du var på ett slam, enligt artikeln verkar det vara ditt första. Du kanske ska kolla in scenens bredd lite innan du går loss med att ”Rimbägaren flödade över”. Sedan skrivs det att mer än lovligt många dikter handlade om sex, ursäkta jag hade visst missat att vi behövde be om lov för att skriva om vad vi vill. Sex är centralt hos människan, jag hoppas att alla som skriver har minst tre dikter om sex. Läs dem ofta, och läs dem högt.

Nästa bit får jag nog citera i sin helhet. ”Däremot förvånades jag över hur beskedliga många av poeterna var, åtminstone i sin framtoning. Jag gick dit för att lyssna på poeter som tagit intryck av hiphop, som fullpumpade av självförtroende skulle äga scengolvet. I stället fick jag se försynta kamrerstyper som generat fnissade sig genom de egna dikterna.”

Det låter som Björn skulle gått på ett rap battle istället. Där är det bara självförtroende och hip hop. Vem är du Björn som kan med att klaga på den som står på scenen? Poetry slam är en scen där kamrerstyper och hip-hopare är lika välkomna att pröva sin publik. Dessutom känner jag inte alls igen mig i din beskrivning. Alla lokalscener ser olika ut, i Jönköping såg finalen ut såhär. Åk till Gottsunda, Malmö eller Umeå så kommer du att se något helt annat. Varje stads poeter speglar staden och det kulturella klimatet.

Till sist har du synpunkter på de pedantiska reglerna. Skojar du? Det finns tre regler. Egen dikt, ingen rekvisita och håll dig under tre minuter. Det är lite märkligt att du refererar sporten och inte matchen. Som att gå på fotbollsmatch och sedan skriva om att de borde införa en extra boll för att det ska bli fler mål. Du föreslår att publiken ska avbryta poeten när de tröttnar, du har väl redan teveprogram för det där. Dessutom har jag deltagit på slam där poeter hållit på i uppemot tio minuter, tro mig det är något du gärna slipper. Ofta stöter jag på folk som har förslag på olika modifikationer på reglerna i slam. Vi har ju sidogrenar, mest hela tiden experimenteras det med speedslam, improesi, ljudpoesi, schlagerslam etc. Det finns utrymme för detta, men tills vi finner något som verkligen utklassar grundreglerna i poetry slam så tror jag att vi fortsätter såhär, tack så mycket.

Björn, jag är ledsen att du fick ta allt det här. Det handlar inte om dig och din artikel egentligen. Det handlar om att just de här åsikterna har jag hört så många gånger. Visst, de har sina poänger men jag behövde verkligen få ur mig det här. Jag mår mycket bättre nu när jag fick svara på kritiken, det hade jag inte gjort utan dig. Nästan lite terapeutiskt skrivande, tack Björn.

 

Petter utan Petter

Jo, faktiskt har artisten och författaren Petter Alexis Askegren lite grand att göra med två av mina aktuella påhitt just nu. Inte så att vi jobbar ihop eller ens träffas men denna och nästa vecka påverkas elever av oss båda, eller deras skrivande påverkas i alla fall. Förhoppningsvis.

I måndags höll Petter sin hyllning till språket på Skövde Arena för ungefär tusen gymnasieelever och lärare. Troget musikbranchen hade han en
opening act, villket innebär att jag för första gången höll en för-föreläsning.
Petter hann jag bara hälsa på när jag gick av och han gick på scenen. Hur som helst var det inspirerande att höra hur han med sin mors hjälp löste en strulig skolgång trots diagnoser och annat krångel.

Jag höll min korta version av #språkbråk, första gången sedan vårens uppträdanden. Tjugo minuter om var språket kommer ifrån, vad sjutton det är och vad vi alls ska ha det till. Det kändes grymt och jag fick ett fantastiskt fint publikstöd. Men eftersom jag alltid utvärderar och kritiserar min insats så bör jag nog göra en lite anteckning om att tona ner. Emellanåt blir det mer stand upp än föredrag. Visserligen är #spåkbråk ett slags infotainment men jag vill ju att själva informationen inte ska drunkna i skratten, även om det är väldigt smörjande för själen att höra en hel arena asgarva.

På måndag åker jag till Höganäs och gör ett nedslag i deras projekt kring låtskriveri. Projektet sträcker sig över hela läsåret och kickstartades av Petters föredrag. I nästa vecka skall jag träffa alla klasserna och ha en workshop i skrivande och hur en kan tjuvstarta den kreativa processen.

I Skövde sa lärarna efteråt att våra båda föredrag kompletterade varandra väldigt bra, jag hoppas på att samma sak gäller i Höganäs när jag ska få träffa eleverna lite längre och arbeta lite mer djupgående.

Grattis Västsverige

Jo förstår du, om du söker på Matiss Silins på Kultur i Västs hemsida finner du dels några artiklar och rapporter om vad jag gjort i deras tjänst. Du finner även mina poster i kulturkatalogen väst. Bokar du dem som arrangör i region väst så kan du få arrangörsstöd vilket kanske kan få en skral budget att räcka lite längre. jag menar inte att du måste söka på Matiss Silins på Kultur i Västs hemsida, jag menar att jag redan gjort det åt dig. Klicka bara här så kommer du dit.

Höstkänning

Jag undrar hur många gånger jag använt den titeln till ett blogginlägg. Det är ett ord jag gillar, jag har stulit det. Vi har väl förvisso stulit alla ord vi använder men just ”höstkänning” har jag stulit från Ola Magnells första album.

Det finns olika anledningar att tycka om vissa ord. En del gillar vi för hur de låter, onomatopoetiskt t.ex, det är ett ord som låter roligt? Prutt låter också roligt och det är f.ö. ett onomatopoetiskt ord. Andra ord gillar vi för dess betydelse, som nykär. Höstkänning både låter vackert och har något magiskt i meningen.

Just nu har jag höstkänning. En massa höstiga händelser händer mig. Regnet gör det obehagligt att ligga och sola vid Kypesjön, allt utomhus får en färgskala som matchar mina kläder, jag har skaffat mig säsongens första tatuering och – det kraftigaste hösttecknet – skolorna börjar maila in för att planera besöken.

Årets hösttermin börjar sakteliga att bli bokad och jag ser fram mot projekten, som att för-föreläsa innan Petter, prata poetry slam-pedagogik med pedagoger och träffa hundratals högstadieelever för kreativt skrivande.

Jag gillar verkligen höstkänslan. Nu kör vi.

Fördröjd feedback

Det som syns av mitt arbete är de korta besöken. Mina uppträdanden är på 15-30 minuter någonstans i Sverige och sedan sticker jag från stan. I min pedagogiska verksamhet är det inte helt olikt. Jag dyker upp på en skola, gör några intensiva workshop och sedan försvinner jag. Som mest möter jag en klass fem-sex gånger, oftast blir det bara något enstaka tillfälle.

Det finns många positiva sidor med det här. Framförallt blir det sällan tråkigt, ingenting känns inrutat, jag får träffa väldigt många spännande människor och se mycket av Sverige. Allt det är gott men jag kan faktiskt sakna slentrianen i jobbet. Det är alltid nytt och jag får sällan chansen till återkoppling med elever. För några år sedan skulle alla bli vänner på facebook men nuförtiden har den trenden vänt. De inser väl hur mycket dumheter de har för sig där nu och vill inte att någon läraraktig typ ska ha koll på dem, vad vet väl jag?

Jag får ofta feedback direkt efter ett besök. Jag är glad och stolt för att den nästan alltid är positiv, ibland galet positiv. Det gör det roligare att komma till nästa klass och det ger mig ett kvitto på att jag nog är rätt ute med mitt sätt att hålla workshops på. Men sedan då? En månad senare, vad sker då? Är allt jag gått igenom glömt då? Har de kreativa skrivtipsen försvunnit bland prov och inlämningar? Har redovisningarna något spår alls av mina anti-nervös-tips och publikrespekten som jag predikar om? Sånt brukar jag fundera på.

I förrgår slapp jag fundera på det, i alla fall för en stund. På gymmet där jag går brukar jag hälsa på en elev som jag träffade när han gick i åttan för ungefär fyra år sedan. Nu går han sista året på gymnasiet och uppenbarligen är mina föredrag inte helt glömda. Han börjar med att säga att de hade väldigt roligt under mina lektioner och att det var ett kul sätt att lära sig på, sedan säger han något som gör mig så glad och även den mest självkritiska delen av hjärnan tar åt sig av orden.

– Jag har fortfarande nytta av det du sa då. Under hela gymnasiet har vi haft muntliga redovisningar och då har jag kunnat använda mig av det du lärde oss då. Du är grym på det du gör, jag vill att du ska få höra det.

Wow. Oj! Pja, vad ska jag säga? Tack! Sånt behöver en frilansande loppa som jag få höra, för jag möter ju er elever så sällan igen. Det är mest några igenkännande nickningar mot fåtalet som bor i samma stad. Sådana här möten gör ju att jag får en realitycheck på att jag inte är helt vilse i det jag gör.

Det börjar med Bob, igen.

Jag tävlade i Poetry Slam första gången i Borås 1999. Det jag gjorde på scen då kallades visst estradpoesi fick jag lära mig. Riktigt vad det var kunde jag inte få svar på. Jag läste mina dikter på scen och lyssnade på några andra poeter som läste sina dikter på scen, vi fick poäng och det hela var ganska trevligt.

Första gången jag på riktigt mötte estradpoesi var i Borås 2000. SM i poetry slam anordnades och poeter slussades in från hela Sverige. Jag blev imponerad minst en gång i kvarten under tävlingens första dag. Poeter läste poesi jag aldrig hört på ett sätt jag aldrig trott att poesi kunde läsas på. Någon gång under fjärde dagen, just som jag trodde att jag fattat allt och var klar med att bli imponerad dyker Bob Hansson upp på en liten mörk krog som då hette Saint Michelle i Borås.

Jag ska inte försöka återge hur eller vad han läste. Jag kan försöka att vagt beskriva min känsla, för vi kommer inte i närheten av hur det verkligen kändes. När Bob läste dikterna ur ”Heja Världen” så fanns ingenting annat än min hjärna, Bobs hårsvall och en skånsk symfoni som sköljde över varandet. Så var det. Jag upplevde något, inte bara hörde en dikt, jag upplevde en dikt, kände den och levde i den. Efter den kvällen fanns en annan glädje och ett annat flyt i mitt eget skrivande.

Som de flesta droger så är första fixen den bästa. Jag fortsatte att tävla i poetry slam, lyssna på estradpoesi och uppträda med spokenword i femton år. Jag har lyssnat på Bob Hansson live kanske tjugo gånger under den tiden. De senaste åren har jag känt att jag kan det här nu. När Bob är på samma Slam, festival eller uppträdanden som jag så brukar jag sällan gå längre. Jag har ju sett det hela. Poetry Slam och estradpoesi har blivit ett jobb för mig. Extasen är borta. Helt väck är den. Det är ett mycket trevligt jobb, men inte mer än så.

Senaste året har jag börjat känna att jag vill göra något annat. Fokusera på föreläsningar är jätteroligt och stand upp känns spännande men skriva estradpoesi lockade inte det minsta. Tills i måndags.

Jag och min vän ska bara ta en fika på Borås kulturhus när vi ser Bob Hansson gå förbi. Tydligen ska han uppträda om förtifem minuter, vi bestämmer oss för att gå. Jag ska åter igen inte försöka förklara hur eller vad han läser. Jag ska inte återge hans dikter. Jag ska bara säga att jag återupplever den första fixen. Det är när jag efter att säkert ha sett tusentals scendikter som jag igen blir berörd, på djupet, på riktigt. Det hade inte behövt vara Bob. Det hade kunnat vara Ida Olofsson, Shane Koyczan, Jamila Woods, Weronica Lewandovska eller Mimi Märak. Det är poeter med nerv och välskrivna texter jag sett senaste året. Nu var jag kanske inte själv i rätt läge då när jag såg dem eller så ligger deras poesi precis utanför min våglängd för att nå den där upplysningen. Nu var det Bob, igen, som fick mig att förstå varför jag skriver. Jag har lite svårt för att det var en så uppenbar poet och symbol för spokenword som kickar igång mig. Jag tänker välja att ignorera den känslan. Jag skriver igen, jag vet varför igen och jag vet att det känns bra igen, nästan extatiskt.

Västkustturné-ish.

Winter World Festival. foto Naomi Pongolini

Sista veckan i februari var fylld av västkusten. Det började med tre intensiva dagar på Tjörn, sju skolklasser och två fritidsgårdar fick sig en skopa workshops i kreativt skrivande. sedan var det bara att åka hem, packa nya strumpor och bege sig till Strömstad där jag på torsdagen gav två föreläsningar på Strömstiernaskolan. Detta hade väl varit business as usual om det inte varit en temavecka för mänskliga rättigheter där jag inte alls pratade om mig själv eller skrivande. Jag har ju varit med H2H i Indien ett par vändor i vinter och nu fick jag ge liv åt alla människor och livsöden jag träffade på i Dehli och Poona där jag besökte organisationen Sahara. I förtifem minuter guidade jag högstadieeleverna genom delhis traffik, kastsystem, tiggare, HIV-problematik och hem för utsatta kvinnor. Det kändes nytt och nervöst att sätta ihop en föreläsning om något så väsensskilt från det jag brukar snacka om. Jag hoppas jag får tillfälle att utveckla och fortsätta med Indien-snacket.

Sedan blev det helg och dags för veckans höjdpunkt, Winter Word Festival 2014. Den föreläsande föreställningen #Språkbråk har fått en lillasyster, 20 minuter standupföreläsning om språkets bakgrund, nutid och eventuella framtid. Publikens medelålder var väl sisådär 30 år över vad den brukar vara men med tanke på reaktionerna efteråt funkade det fint, mer än fint. Flera ur fredagspubliken dök upp på workshopen dagen efteråt.

Winter Word Festival var ett spännande och spretigt arrangemang med allt mellan revygäng, föreläsningar, dans, körer och poesi. Lotta Bromé och Lill-Babs snackade om biografin om hennes 60 år (!) som artist. Har ni möjlighet att se det snacket så ska ni gå, bara gå. Helt lysande.

Nu har jag ju inte gått in på saker som att jag: skrämt upp högstadieelever med Delhihistorier, ätit en massa turkisk mat, haft ett bra staropramenförhållande med finfin bartender, haft ett dåligt Carlsbergförhållande med annan bartender, försvarat svordomar,  blivit pussad av Lotta Bromé, blivit tatueringsblåst av Olivia Bergdahl och lärt Lill-Babs Boråsiska gängtecken. Det får vi ta en annan gång.

Nu händer det grejer igen!

En av de mer ovanliga pressbilderna från det förra urvalet. Passar på att använda mig av den innan de nya dyker upp. Foto: Michaela Åberg

Hey! Jag vet, jag vet att det inte alltid syns här att jag är upptagen. Ibland måste en ju faktiskt göra prylarna istället för att uppdatera om det en gör. Nu har dock tiden för bulletiner och utrop kommit. Jag har 4 nyheter som jag ymnigt gläds över.

ett.
I morgon 19/2 sätter vi igång med Poetry Slam i Jönköping, tänka sig. Henry Bowers är gästpoet, jag fungerar som eMCee (konferencier) och du behöver bara var dig själv. Kom och tävla, bedöm eller betrakta.

två.
Igår träffade jag Tobias Walka  som släpade runt mig i Borås kulturhus där han klickade kamera och riktade strålkastare. Resultatet förväntas bli sproilans nya pressbilder, detta innebär dock inte att några doldisar från förr inte kommer att dyka upp ibland (se ovan). Hur som haver ska det bli skönt att få lite nytt, fräscht och uppdaterat till hemsida, pressen och ditt privata album.

tre.
Sista februari och första mars är det Winter Word Festival i Strömstad minsann. Som eder personliga språkbråkare kommer jag både att uppträda och leda workshop i ett program fyllt av storheter som Olivia Bergdahl, Lotta Bromé och Lill Babs.

fyra.
Jag ska tamejtusan fara ända till Åbo för att föreläsa för gymnasieelever och lärare med min kära stridsmärr ”Språkbråk”. Detta sker den sjunde mars, så du får boka mig en annan helg.

Så, nu tillbaka till ritbordet. Jag håller på att fila på Språkbråk, planera skolprojekt och nätverka med nätverket ordkanon precis som vanligt. Vi ses när vi råkas, om inte förr.