Nu har det nya året börjat och det är dags att sätta igång med nyheter och äventyr. Innan jag berättar om vad jag har planerat för 2016 bjuder jag på en resumé av min spoken word, som om jag vore en teveserie. Previosly on Matiss Silins:

2009 avslutade jag projektet ”För ett rent samvete”, en ljudbok om skuld och skam som jag gav ut med nollbudget. Så det blev en naken CD faststatt med kuvertklammer på en bit kartong. Till detta fanns en blogg där jag varje vecka gav en ”Fredagsbekännelse”. Jag bekände synder samt erkände misstag jag gjort och nej, den finns inte kvar längre, sorry.

Nästa projekt ”Vanföreställningen” handlade om reklamsamhället, eller marknadsavföringen som jag kallade det. Med en slogan – det är inte världen som är galen det är du – skrev jag om det som kommer ur alla våra skärmar dagligen. Föreställningarna handlade om hur  teven, datorn, plattan, mobilen m.m. varje dag kränger på oss skit vi inte behöver. Höjdpunkten i det projektet var när jag 2011 lyckades ta mig till direktsänd semifinal i TV 4:s Talang och där kritiserade reklamteve live i just reklamteve, något Bert Karlsson kommenterade som ”Tufft”. Oklart om det är en seger eller ett nederlag. Länk till filmen här, varsågod.

Senaste tre åren har jag jobbat med #språkbråk. En föreläsande föreställning med spoken word, stand up och föredrag om hur vi lyckas kommunicera trots språket men också om vår språkhistoria och om vikten att reklejm de swinglish. #språkbråk går fortfarande att boka, avnjuta och provoceras av. Men det hindrar inte mig att gå vidare med nya jobb.

Nästa projekt sitter fastskruvat i arbetsbänken just nu och har arbetsnamnet ”Med omedelbar verkan!”. Det är korta texter med lite tyngre teman än jag ägnat mig åt tidigare. Vissa är personliga berättelser andra är betraktelser. Det första som ska bli klart är en samling med korta poetiska texter om olika perspektiv på utsatthet, med deadline i slutet av februari. Så nu vet du det. Jag kommer att hålla dig uppdaterad om vad som händer här, i väntan på nästa inlägg bjuder jag på en liten förhandsgranskning ur ”Med omedelbar verkan!”. Ta hand om dig, vi hörs!

Havet
Vår familjs minne är ett hav och vi kommer ihåg varje ord om flykten ombord fiskebåten, om stormen och klagolåten. Jag måste surra fast mina släktband i masten och hålla mig kvar i orden.

Vi är en historia om flykt ur ett sammanhang. Mamma blev ryckt ur sitt sammanhang innan hon ens var född. Hennes föräldrar sprang mot stranden med handväska i handen och portfölj tryckt i famn. De viskade “Tryggt komma fram tryggt komma fram” som en lugnande psalm.

Det är sjuttio år sedan det bladet skrevs, broderat med bläck i morfars brev till sig själv. Det går inte att läsa hans skrivstil men vi kan ändå berättelsen utantill. 

Där finns ord för varje knäpptyst människa som knappt vågar andas där vågorna blandas med plågorna som randas lika skrämmande fort som strålkastarna hastar över havet. Där finns ord för hur minnen ska kastas över bord för att få båten att åka snabbt och skyggt från ett gammalt land i flykt från ett sammanhang för att tryggt komma fram med tom portfölj och handväska.

Det är bara 113 sjömil mellan Mazirbe och Gotland, men det finns inga korta flyktvägar. Vårt familjealbum visar hur länge en familj kan minnas vilda vågors skum som isar. Vi minns höstregn som sticker hål i tårar, kommer vi fram till bäddar eller bårar?. Vi minns sjösjukan när du flyr rädsla och spyr värdighet. Vi minns att lämna uniformer och vapen för att nå fram till uniformer och vapen. Vi minns tältläger och ostfralla i ösregn och inte kunna andas lugnt ännu men ha lyckats komma fram och ryckas in i sammanhang.

Vår familj kom fram och i detta land föddes morsan. Hennes föräldrar stod med sina hjärtan kvar i gammalt land när samband till nytt land skulle flätas samman. Mamma stod oförstådd på en skolgård med långa lettiska flätor knutna i Sverige men på samma sätt som i gammalt land. Här blev de ryckta i av barnen med föräldrar från samma land som varandra men inte som hon den andra (alltså mamma). Som att det bara var att dra hennes historia i håret och rycka den ur sitt sammanhang, rakt in i ett radhus på Dammsvedjan helt fritt från surkål och svåra år och flyktens sår i huden. Elaka jävla ungar, säger min mamma idag på ren svenska.

Det här är inte min historia, egentligen, men familjens minne är ett hav och vi kommer ihåg varje ord om flykten ombord fiskebåten, stormen och klagolåten. Det är sjuttio år sedan det bladet skrevs, broderat med bläck i morfars brev. Det går inte att läsa hans skrivstil men jag kan berättelsen utantill.