Jag skapar en hashtag för det här nu, yupp det gör jag. #öppetskrivbord får den heta.

Annat jag gjort sedan sista uppdateringen om dikten är att jag blivit uppmärksam på ett par vanliga fällor i min process. Det här blir som en loggbok kring det. Offentlig och utlämnande, men ibland är kulturexhibitionism enda fungerande metoden.

Fälla ett: Mattias som jag bollat lite idéer kring detta med ringde igår och var eld och lågor. Han började t.o.m. samtalet med ”Jag gillar verkligen den här idén” och sedan började hans kreativa bubbel. Fantastiskt eller hur? Jag borde tycka att det är fantastiskt, men jag blev livrädd. Sådär riktigt psykskraj så jag avbröt hans bubblande och inspirerande snack med att jag inte riktigt var där i min process ännu. Att jag behövde ha mer konkret på pränt innan jag kunde diskutera. Frågan är om jag verkligen har en process och att det stämmer att han skulle störa den – eller – är jag bara rädd att han kommer med för många bra idéer så tidigt i skriveriet att jag inte känner att texten blir min. Detta har jag klurat mycket på idag och detta är något återkommande – jag är ganska öppen kring mina idéer tidigt i processen och sedan blir jag avvaktande, avvisande och allmänt avig när jag får input på det jag visat upp. Det positiva i detta är att jag och Mattias sköt upp samtalet till idag 17:15 vilket har givit mig något slags milstolpe att förhålla mig till, annars kanske jag inte ens skrivit detta – vilket leder mig vidare till fälla nummer två.

Fälla två: Konsten att skriva allt det bra senare. Jag är en mästeruppskjutare. Det går alltid att finna en anledning till att det kommer att bli bättre skrivet under andra förutsättningar. Så istället för att faktiskt skriva så spenderar jag dyrbar skrivtid med att fixa de rätta förutsättningarna för poesiandet. När de rätta förutsättningarna väl är skapade så är jag för trött eller så är det för sent för det faktiska skrivandet. Jag tror på disciplin istället för inspiration, egentligen. Problemet är dock att jag är så kass på att fokusera så att visst jobbar jag disciplinerat, men inte nödvändigtvis med det jag ska. Idag har jag noggrant städat vardagsrummet och tvätta, men inte fan har jag skrivit något på dikten egentligen.

Pjahaja, jag tror att det bara finns en enda lösning. Flödesskrivning på ett kafé eller en pub. Så får det bli och jag rapporterar vidare imorgon. Tack för att ni finns, oavsett om ni läser detta eller inte. Möjligheten att detta läses är vad som motiverar mig att jobba alls, som sagt: ibland är kulturexhibitionism enda fungerande metoden.