Avslutning och nystart!

Sådärja! Nu var sista skoluppdraget för terminen i hamn. Kristinebergsskolan i Borås bad mig besöka deras femmor och sexor vilket resulterade i en kreativ vecka, många skratt samt fantastiska berättelser, improvisationer och påhitt. Varje grupp hade två workshops med skrivande, snackande och bullshiting (konsten att låta bergsäker på ett ämne du inte nödvändigtvis kan något om). Dessa två pass bestod av förberedelser till den rafflande avslutningen där alla fick möjlighet att läsa och showa för sin årskurs. Jag kan ärligt säga att det är sällsynt att en skolshow drar över tiden p.g.a. det är så många händer i luften när jag frågar i mikrofonen ”Vem vill köra nu?”.

Bullshitting under den avslutande showen.

Bullshiting under den avslutande showen.

Det märks när en kommer in i en klass där lärarna redan lagt en grund för ett fungerande skrivarklimat. Klasserna hade full koll på begrepp som karaktär, inledning, titel och röd tråd (men det går lika bra med en blå). Dessutom blir jobbet ännu roligare med så tillmötesgående skolpersonal. Kort sagt kunde jag inte bett om en bättre avslutning med alla elever som bjöd på sina sagor, på improvisationer och på väldigt högljudda viftande exempel på inlevelse. Dessutom så blev det kramkallas när jag skulle gå och nästan hotfulla inbjudningar till att jag skulle bli lärare på deras skola – att jag inte är lärare verkade inte vara ett hinder.

Samtidigt som det är fantastiskt att bli glad över det som fungerar bra i min verksamhet så är jag noga med att inte blunda för det som bör förbättras. För jag förstår verkligen frustrationen för de elever som inte har tillgång till hela språket och därför hamnar utanför när resten av klassen kiknar av skratt. Jag ser när de verkligen försöker visa fokus under showen men när det nästan gått en timme med berättelser och uppträdanden på ett främmande språk, så förstår jag tjejen som diskret försökte smita därifrån (hon blev dock mött av en uppmärksam och förstående lärare). Det är därför jag bett folk i mitt nätverk om hjälp att översätta några av mina övningar till t.e.x. Arabiska, Somaliska och Dari. Nästa termin kommer jag bättre förberedd för alla elever. Vi ses då.

Foto: Hedda Axelsson

Foto: Hedda Axelsson

Men det var ju inte allt, nej skolåret kanske är slut för mig men spoken word-säsongen har just börjat. Om tre veckor far jag till Paris för att delta i Poetry Slam VM! Det innebär att jag under tre veckor ska ligga i hårdträning för att sätta mina framföranden. Eftersom jag inte kan förlita mig på språket kommer mitt framträdande skilja sig rätt mycket från SM i fjol, då läste jag innantill ur min lilla svarta bok och lade mycket fokus på stillheten och artikulation för att texten skulle nå fram till publiken. Även om många av texterna i VM är samma så kommer det verkligen att skilja sig från förra årets tävlingar. Det kan komma smakprov från repitionerna på ett youtube nära dig.

Sådärja, har du läst ända hit vill jag tacka dig för ditt intresse för min verksamhet. Jag hoppas att vi ses vid en scen eller ett klassrum innan året tagit slut.

Jo, en sak till – det går fortfarande ypperligt att boka min föreställning ”Vi måste snacka.” eller den underhållande föreläsningen #språkbråk. Sådär, nu måste jag repa.

 

Om klassrummets ensamseglare

Förutom att vara Sveriges första spoken word-pedagog skriver jag även krönikor i Xtra Borås. Min senaste krönika handlar om reflektioner kring ett vanligt fenomen i våra klassrum. Jag tänkte dela med mig av den även här. Var så god, grattis och förlåt.

Vuxenvärlden skapar oreda i klassrummen

Jag har de senaste tio åren besökt skolor i hela Sverige. Jag har träffat hundratals klasser och säkert tiotusentals elever. För ett par år sedan började jag stöta på ett fenomen som verkar bli allt vanligare. På nästan varje skola finns det någon klass där en elev får agera efter helt egna spelregler; eleven har ett svängrum som ingen annan i klassen får ha. Detta kan innebära att den t.ex. får sitta och spela på sin telefon hela lektionen, annars går eleven helt enkelt därifrån. Det kan också innebära att den här eleven sätter sig i fönstret eller på golvet men andra elever blir tillsagda om de lämnar sina bänkar. Det kan dessutom arta sig så att en elev har fri tillgång till att alltid gå ut och in i klassrummet som den vill, samtidigt som andra elever måste fråga om lov.

Det jag reagerar på är att det är så vanligt oavsett var i Sverige jag är och jag är främst ute på landsbygden. Detta handlar inte om disciplinen i skolan, stramare tyglar eller räta led. Ibland förstår jag tanken med att någon behöver få lite svängrum under en viss period eller under vissa former. Detta har dock blivit något som i hög grad stör undervisningen och jag är säker på att det är vuxenvärldens fel. Nej, inte nödvändigtvis föräldrarnas. Hela vuxenvärlden som den framstår i media och på nätet verkar ju ha drabbats av något slags anfall; plötsligt vimlar det av ensamseglare, personer som tycker att andra regler gäller för dem än för alla andra. Folk kan ge sig på att hata ocensurerat men blir enormt kränkta av varje tillsägelse och vägrar be om ursäkt. Artister och politiker får uppföra sig hur som helst utan att det får allvarliga konsekvenser. De blir dessutom idoliserade av människor som slätar över alla övertramp.

Det finns ett farligt förlåtande klimat därute. ”Det är ok för mitt barn att bryta mot reglerna. Det är ok för min idol att bryta mot reglerna. Det är ok för politiker som tycker som jag att bryta mot reglerna.” Nej, det är inte ok. Det kan finnas tillfällen när det är ok med extra svängrum, men det finns också tillfällen när vi måste uppmärksamma risker. Det tankesättet lärde vi oss väl i skolan: Hur skulle det se ut om alla gjorde sådär?

Så mycket Sjöbo!

Hey! Oj, jag vet inte ens var jag ska börja någonstans. De senaste åtta arbetsdagarna har jag spenderat i Sjöbo kommun med alla elever i åk åtta där plus grundsärskolan 7-9. På min twitter kan du läsa några texter och se bilder från senaste veckan. Jag ska ändå försöka sammanfatta det hela här. Men först, ett tack. Tack för att jag fick träffa er alla, tack för skratten, debatterna, era texter, ert mod, ert ifrågasättande och framför allt tack för det fina bemötandet.

Cubb von Itzak

Cubb von Itzak

2 (4)

Emanuelskolans finalister. Olivia, Elin och Cubb von Itzak

Alla klasser hade två workshops i skrivande och spoken word samt en avslutning. Hur avslutningen såg ut varierade lite. Emanuelskolan och Färsingaskolan samlade hela årskurs åtta till ett riktigt Poetry Slam där alla var involverade. Emanuelskolan samlades på Flora-biografen där vi hade the real deal med ljussättning, biofåtöljer och teaterscen. Texterna där varierade lite mellan humor, allvar och abstrakta funderingar. Trots att det var lite segt i starten med att få ordning på allt och trots att publiken fick vänta i kylan ett tag så var stämningen på topp. Eleverna var väldigt fina mot varandra och alla fick ett enormt publikstöd. Vinnande bidraget var veckans enda team piece, jag brukar inte låta eleverna skriva och framföra ihop men under artistnamnet Cubb von Itzak lyckades två mycket kreativa (och energiska) elever gå runt några av mina regler med en dikt som började ungefär: Matiss säger att vi inte får snacka skit om andra, men om vi bara kastar smuts på varandra? Därpå bytte de identitet med varandra och förolämpade sig själva, mycket avancerat och väldigt roligt. Dessutom bjöds det på en överraskning när Olivia gick upp på scenen och kickade min gamla text ”Följande inslag”, overkligt och otroligt kul.

På Färsingaskolan intog vi aulan och gjorde om den till en Poetry Slam-scen. Även här var eleverna väldigt stöttande mot varandra, men många av poeterna var ändå ganska nervösa. Som vanligt var det en av dem som tvekade mest som kom på en av de bästa placeringarna. Caroline kom på tredje plats efter att ha varit rejält tveksam till om hon vågade läsa upp eller inte, hon tävlade med en av lataste mobilsvar jag varit med om.

Hej! Du har kommit till Latheten!
Jag kan inte svara just nu för jag är helt enkelt för lat.

Just nu sitter jag antagligen framför TV´n
Om du funderar på att komma hit får du gärna köpa med mat på vägen,
och när du väl är här får du gärna starta TV´n åt mig!
Om du ringer för att du behöver hjälp har du bara ödslat tid
så ring någon annan.
Om du behöver skjuts…glöm det!
Just det…du som ringer, kan du hämta mina barn på dagis.
De har varit där hela veckan och är nog sugna på att komma hem!
Alltså…jag har aldrig varit så andfådd i hela mitt liv som nu.
Du är skyldig mig något, jag har ju spenderat hela 20 sekunder av
mitt liv på att prata i en telefonsvarare!
Suck.

Caroline, Jonathan och Peter.

Caroline, Jonathan och Peter.

På de båda topplaceringarna hamnade tunga dikter om att förlora någon i sin närhet. Gåshud och tårade ögon i publiken när Peter och Jonathan läste sina vackra men grymma dikter om saknad. Med 0,1 poängs skillnad tog Jonathan hem Färsingaskolans första Poetry Slam. Läs vinnartexten här.

På Storkskolan där det endast var en klass valde vi istället att samla alla trettio eleverna i musiksalen och ha en Spokenword-show. Vi började med mickskola där folk fick gå fram och veckla ut ett invecklat mickstativ. Efter lite snack om scenen och nervositet så tog sig ungefär tio elever upp på scen och framförde texter. Jag har ungefär samma övningar på alla mina workshops, senaste sju åren har jag hört otaliga versioner men jag får för mig att jag hört de flesta lösningarna ändå. Den här dagen blev jag motbevisad och fick höra två texter som verkligen skilde sig från mängden. Ni hittar dem här.

Artisterna chillar lite efter föreställningen.

Artisterna chillar lite efter föreställningen.

På grundsärskolan 7-9 hade vi två lektioner med luriga skrivövningar. Dels skrev eleverna egna texter men de hjälptes också till med att berätta en historia gemensamt. Andra lektionen skrev de en dikt om sig själva, men de visste de inte förrän i slutet så resultatet blev lite knasigt. En elev presenterade sig t.e.x. med ”Jag är kött” och en annan blev ”Rolig som blåbär”. När dikterna var klara, renskrivna och inövade samlades hela grundsärskolan år 1-6 för att lyssna på de nyblivna spokenword-artisterna. Alla läste var sin presentationsdikt och sedan improviserade alla en saga tillsammans uder skratt och applåder från publiken. Även om några tyckte att det var lite pirrigt så var alla nöjda med föreställningen, jag också för de var jätteduktiga.

Så, nu är jag helt slut efter alla intryck och uttryck. Tack igen Sjöbo. Ni var fantastiskt fina, jag hade så himla roligt!

Läs lite mer om mina äventyr här och här.

Skulle du kunna tänka dig att vinna poetry slam?

Som vanligt går det lite trögt att få folk att tävla. I vissa klasser går det lättare och i vissa är det nästan omöjligt. Även de klasser där energin varit hög, skrivandet koncentrerat och stämningen god under de muntliga delarna kan det vara lite motigt ibland. Den här gången handlar det om Torpskolan i Lerum. Även den här gången är jag osäker på om det blir något slam alls. Precis som vanligt under mina skolprojekt har vi haft ett par lektioner i skrivande och framförande som leder fram till en gemensam tävling för hela årskurs nio.  Precis som vanligt under de senaste sju åren har jag varit nervös in i det sista om det blir något av det eller om alla som sagt kanske hoppar av. Precis som vanligt blir det av. Åtta elever med åtta mycket olika texter går upp och läser roliga, allvarliga, filosofiska och djupa texter för en publik på sisådär hundratjugo niondeklassare.Efter en jämn och imponerande finalomgång med filosoferande texter och engelska dikter om värme och närhet går Felicia och vinner, men vi får nog backa lite i historien nu.

Ungefär hälften av poesitävlingarna jag arrangerar i svenska skolor vinns av någon som nästan inte vågar gå upp på scenen eller någon som i alla fall inte anmäler sig spontant. När elever sitter och skriver i en klass brukar jag gå runt i för att se om någon vill ha hjälp, jag kollar aldrig vad de skriver men tittar efter om de skriver. under en upprepningsövning på Torpskolan hajar jag till vid en elev som har skrivit ganska långt och till synes välstrukturerat. Det visar sig vara Felicia jag frågar om jag får läsa och det får jag. I slutet av lektionen börjar jag fråga vilka som vill vara med och läsa på avslutningen. Det är väl några som säger kanske, jag minns inte riktigt hur det här iden här klassen. Kanske var det väldigt få som anmälde sig kanske var det några stycken. Jag brukar göra så att när alla frivilliga har räckt upp handen tar jag mig tid att fråga andra. Det kan vara sådana som utmärkt sig skriftligt eller muntligt eller ibland några som jag tycker borde chockbehandla scenskräcken. Ibland är det en jättebra metod. Som tur är frågar jag Felicia som säger att hon kanske kan ställa upp, jag vill minnas en viss tvekan.

Det visar sig vara tur att jag frågade. När jag pratar med henne efter hon vunnit Torpskolans första riktiga Poetry Slam beskriver hon sig själv som blyg. Hon säger att hon antagligen inte skulle ha anmält sig om jag inte frågat henne. Felicia säger att hon inte är en van skrivare, det var ändå lätt för henne att sätta igång när hon väl kommit in i skrivprocessen. Fast det muntliga var inte riktigt var hennes grej, det kändes lite pinsamt med övningarna i  inlevelse och nervöst att uppträda inför drygt hundra nior. Ändå tar hon plats på scenen på ett övertygande och naturligt sätt, kanske är det vana från kören hon är aktiv i eller så glömmer hon bort att hon är blyg när hon kommit fram till mikrofonen. Hur som helst går hon upp på scenen två gånger den här fredagen, båda gångerna tar hon den dittills högsta poängen och vinner hela alltihopet. Grattis Felicia och tack för att du påminner mig om att det är viktigt att fråga elever som inte räcker upp handen om de ändå kanske kan tänka sig att tävla.

Dikten då, undrar du. Hur var Felicias dikt? Pja, tyvärr får du ju inte uppleva den live, som vi fick i fredags. men texten kommer här.

Skulle du kunna tänka dig att behöva gå flera kilometer bara för att få vatten?
Skulle du kunna tänka dig att inte få mat på en hel dag?
Skulle du kunna tänka dig att inte ha en familj som du kan prata med varje dag?
Skulle du kunna tänka dig att inte ha en familj överhuvudtaget?
Skulle du kunna tänka dig att någon ringde till dig och sa att något hade hänt med din familj?
Skulle du kunna tänka dig att tvingas flytta från ett land där du känner att du hör hemma?
Skulle du kunna tänka dig att behöva välja mellan trygghet och hem?
Skulle du kunna tänka dig att hjälpa någon av de människor som upplever det här..

And the new winner is….

Sista skolan för terminen var Fristadskolan utanför Borås där hela årskurs nio fick sätta sig att skriva spokenword under tre lektioner. Dessutom provade vi på hur en bra publik betér sig samt drog igenom grunderna för att handskas med sin rampfeber. När det var gjort var det dags för Poetry Slam, och det är nu det blir intressant.

Jag måste säga att det var en fantastisk avslutning på året för mig, så många intelligenta, skarpa, känsliga, roliga och välskrivna texter i ett och samma Slam är sällsynt. Jag vill bara tacka Fristad för den fina upplevelsen ni gav mig. Tack för det intensiva kroppsspråket i ”tre stadier av en moders besvikelse”. Tack för texten om ilskan som drivkraft. Tack så hemskt mycket om den viktiga texten en utsatt flicka som dessutom var på rim, extra tack för den. Tack för den snodda dikten. Tack för texten om att skriva en text som till sist handlade om meningslöshet och blev riktigt filosofisk. Tack för den paranoida rädslan som inte vågade svara i telefon. Tack Borgstenas nya nationalsång. Tack för texten om när rädslan borde stoppat dumheten.

Dessutom ett megatack till vinnaren Rikard som här skall få presentera sig själv med intervju och segrande text. För er som missade själva framförande, ni missade ett komiskt geni. Det gjorde ni minsann. Det var mycket roligt att se hur en så kort text kan räcka så länge, spokenword med mycket fokus på spoken. Jag presenterar nu vinnaren av Fristadskolans första årliga Poetry Slam!

 

Mobilsvar till dumheten.
PIIIIIP! Spela in din nya hälsningsfras efter tonen. PIIIIP!
Var det efter pipet jag skulle säga sakerna på lappen Karin!? Okej. Lappen. Tala om vem du är. Okej. Hej! Mitt namn är… dumheten? Ja.. och jag är 5.. 25 år gammal. Jag är 130..170 meter lång och jag… Vadå inte så? Skulle jag inte tala om vem jag är? Aha! Man ska säga vem dom kommit till bara! Hej du har kommit till dumheten. Vänta nu? Dom har väl inte kommit hit? Karin har nån kommit hit!? Karin? Nej jag tänkte väl de! Varför säger man så då? Aja. Okej. Vad är nästa grej på lappen? Varför jag inte kan ta samtalet. De ska la dom inte lägga sig i! Det är min ensak!!! Jag kan inte ta ditt samtal för att jag inte kan ta ditt samtal. Godnatt och glad midsommar. Är de klart nu Karin? Karin? KARIN!?

/Rikard, Fristadskolan.

And the winner is…

Nu har vi haft Super Slam på Sandgärdskolan för sjätte året tror jag, eller kanske sjunde. Det är hur som helst en fin hösttradition och numera samlas alla lärare som hinner för att få en del av det fantastiska framförandet som deras elever i årskurs åtta bjuder på. Dessutom finns det alltid några nostalgiska nior som vill smita in, men där går de bet. Endast åttor och skolpersonal är välkomna att lyssna på dikterna som värkts fram under tre lektioner. Vinnaren av årets Slam är Hanna som strax får presentera sig själv.

Den här hösten har varit något av en rekord-säsong vad gäller poetry slam i skolan. Fem skolor har satsat en till två veckor på att styra upp poesiprojekt med slam för sina elever, det är helt hutlöst roligt att besöka er och träffa alla kreativa elever. Dessutom har vi ju alla klasser där vi endast har jobbat med skrivande och språkbråk, uppskattningsvis en 1500 elever bara i höst. Nu avslutas terminen på Fristadskolan och nästa vecka kommer de att ha sitt eget slam och sin egen vinnare. Nu kommer dock äntligen en intervju och ett stycke vinnande dikt. Sandgärdskolans segrare av deras årliga Poetry Slam, varsågod och tack!

”Det viktigaste”

Det viktigaste behöver inte vara perfektion,
ett hinderfritt liv, ett vackert sagoslut.
Men du lever i en värld skapad för det kommande,
en värld som kräver förståelse
för morgondagens möjliga tomhet och förlust.

Det viktigaste behöver inte vara lukrativt,
ett konkret ting, någons uppskattning.
Men utan en djupare anledning till att fortsätta,
fastnar du i hoppet om framtiden
snarare än kraften i det som sker i nuet.

Det viktigaste behöver inte vara det nyttigaste,
det vackraste, det bästa för omvärlden.
Men i lyckan finner du modet att inte vända dig om,
att bara fortsätta för ditt leendes skull
och förståndet att det är just lyckan som är det viktigaste.

/Hanna på Sandgärdskolan.

Härliga Heby!

Efter en vecka i Heby kommun på Heby och Östervåla skola är jag helt slut och mycket nöjd. Elever har utmanat både sig själva och mig vilket har lett till modiga framföranden, kreativa texter och en hel del asgarv. I Östervåla spenderade vi nästan tre timmar med att jobba bort rampfebern och tala inför en publik. Som vanligt var det jättelätt för några och lite svårare för andra, men ni gjorde bra ifrån er och var en fin publik.

I Heby var det poetry slam. Först skrevs det i två lektioner och sedan var det dags för en mycket bra poesitävling, så grymma ni var! Istället för att orda om det låter jag läraren Eva Cederholm beskriva vad som hände efter jag gått.

– Galet kul idag! Min klass 8B, hade sådan boost att när de kom tillbaka till salen efter lunch testade ALLA att gå upp och säga något inför klassen! Applåderna dånade och gruppkänslan var magisk! Vi fikade sedan med kladdkaka och myste såhär på fredagen.

Deltagarna, publiken och finaltexterna visas här utan inbördes ordning. Alla vinner (fast den här gången mest Ismail, i den röda tröjan) tack för den här gången Heby!

image

imageimageimageimageimage

Tillbaka till Bjärred

eller i alla fall till minnena av mitt besök där. Åter och igen vill jag säga hur fantastiskt roligt det var att starta terminen på Bjärehovs- och Rutsborgskolan. trevliga och kreativa elever, jag hoppas att vi ses igen. Här är de tre finaldikterna från Rutsborgs poetry slam, som jag inte lyckades ladda upp innan.

rutsborg1 rutsborg2 rutsborg3

I remember Bjärred

Så, här sitter jag i Åbo, Finland och tänker på Skåne. Så kan det vara. Jag tänker på alla fantastiska texter som sammanlagt sju klasser jobbade med under drygt en vecka. Jag tänker på två väldigt olika men mycket roliga Poetry Slam.

På Bjärehovskolan tävlade tio elever. Det innebär att tio modiga tävlingspoeter gick upp och läste sin dikt inför ungefär hundratrettio elever och lärare. Upp på en hög scen gick de och snackade i en läskig mikrofon gjorde de och framförde jättebra dikter gjorde de också. I finalduell hamnade en allvarlig text om krig och fred samt en mer humoristisk dikt om en kall Karlskronabo, i det här fallet vann humorn.

På Rutsborgskolan satt sextio personer i en varm musiksal och lyssnade på tio elever som gick upp under jubelapplåder för att framföra långa, korta, roliga, sorgliga, sjungande och viskande texter. På publikens begäran körde vi en finalomgång med tre poeter och det bjöds på prima smakprov av upprepningar och fri text. Här vann allvaret, en tung men vacker text om den krassa verkligheten.

Eftersom jag inte vet vem som vill stå med namn och vem som vill vara anonym så låter jag bara texterna presentera eleverna. Om jag nu på min iPad och skruttig uppkoppling lyckas räkna ut hur en gör det här. Om allt går väl kommer du att kunna se texterna här nedan. Om inte så fixar jag det på svensk mark om några dagar, då tänker jag sitta i Borås och skriva om Finland. Hej så länge!

5 minuter senare

(hmmmm, tydligen kan jag bara ladda upp bilderna från Bjärehovsskolan just nu, så vi börjar med dem.)

IMG_1963.JPG

IMG_1964.JPG

 

Första-föreläsningen-för-hösten-peppen!

Då sätter det igång då. Dags att uppgradera presentationerna och rosta av föreläsningsrösten. Kan röster rosta? Heter det verkligen rosta av?

Nästa vecka åker jag till Skövde och Uddevalla för å Kultur i västs vägnar hålla workshops för skolpersonal i att arbeta pedagogiskt med poetry slam. Det är så lätt att gå ner i varv och slappa till sig efter en ledighet, det känns som att jag efter sommaren knappt vet vad jag går för längre. Det är då en får bli påmind om de sju år jag har hållit workshops, föreläsningar och lektioner i skrivande, framförande, spokenword och poetry slam. Det är nu jag måste komma ihåg alla kreativa elever och alla nöjda kommentarer jag fått från lärare. Det är också dags att minnas den konstruktiva kritik jag fått och de förbättringar jag hela tiden gör för att mina möten med elever och lärare skall bli en optimal upplevelse för alla inblandade.

Mot ritbordet! Nu blir det säsongens första presentation och nya förfinade övningar. Håll i hattar, peruker och piercings. Ht 2014 här kommer jag!