I år firar jag som bekant att det var 20 år sedan som jag började uppträda med spoken word. Frågan är om det verkligen stämmer.

I det här inlägget kommer jag att varva termerna ”spoken word” och ”estradpoesi”. Jag menar samma sak med båda: poetiska texter som framförs live.

Första gången jag läste en dikt på scen var på ett Lettiskt julfirande i Göteborg och jag framförde stolt ”Pirmais sniegs” (”Den första snön”). Jag minns hur morsan sa åt mig att jag måste tänka på hur jag rör mig på scen, jag fick inte vara sådär barnsprallig och så måste jag prata så folk hör. Jag minns hur vi övade hemma med trappan som scen och morsan satt granskande i en stol nedanför. Spikrak i kroppen med armarna som små plankor längs med sidorna halvskrek jag på bruten lettiska om snöbollar och lekande ungar. Jag var fem år gammal.

Så egentligen är det ju trettiotvå år sedan som jag började mejslas för estraden. När jag väl börjat så fortsatte jag med att springa upp på scener för att tuta trumpet, spela teater (första rollen var som den smarta tomten), sjunga i kör, hålla tal och läsa dikter. Jag har aldrig haft svårt för att gå upp framför en publik, så det är inte jättekonstigt att det blev som det blev.

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. SM 2000. Foto: Lars-Åke Green

Varför just estradpoesi? Det var i skolan som jag kom i kontakt med spännande poesi första gången, men inte på lektionerna. I nionde klass hade vi en praktikant som rullade egna cigaretter och lyssnade på industrisynth. Självklart började jag rulla egna små misslyckade tobaksfrisyrer och sprang till bibblan för att låna CD med Einstürzende Neubauten, detta var före nedladdningens tid. I samma sekund som den svartklädde praktikanten tryckte en samling med Bruno K Öijer i näven på mig så blev jag intresserad av poesi.

På gymnasiet skrev jag kilometervis med texter som alla var inspirerade av Bruno K Öijer, the Doors och Imperiet. Så det var surrealistiskt, absurt, obegripligt och i många fall verkligen pretentiöst, som tonårspoesi fick vara då. För några dagar sedan hämtade jag ner en kasse med texter från farsans vind och kan konstatera att det verkligen måste varit förfärligt för alla mina vänner som konstant under mitt skapande fick alster som detta upplästa för sig:

VA?
är det jag?
är det jag som ligger där
på väggen med ögonen i händerna
och livet i en ask av
förbjudna tankar.
Jag vill se dina fåtöljer
pampers och testosteron

Nä, jag har heller ingen aning om vad jag menade. När jag var arton bytte jag gymnasielinje och hoppade ner en årskurs till teaterestet. Här mötte jag ett par lärare som visste hur en kunde handskas med mina ständiga poetiska utbrott och märkliga svador. Jag fick verktyg att tygla mitt skrivande. Redan första terminen på teater hände det som skulle forma väldigt mycket utav min framtid. Min klass fick i uppdrag att läsa dikter av svenska poeter på Borås Stadsteaters populära lunchprogram ”Fredagslyriken”. Nu hör det till saken att jag kontaktat gamla klasskompisar och lärare för att få bekräftat att det var just höstterminen -97, men ingen verkar ha ett lika tydligt minne som jag av den här uppgiften. De flesta minns inte ens att vi var där. Jag var där i alla fall och jag är bergis på att det var vårterminen 1997, jag vet att jag var den enda som läste egna dikter och jag vet att skådisen Gullvi Joans som höll i allt tyckte så mycket om vad jag gjorde att jag fick en helt egen halvtimma nästa säsong.

Vad jag läste den där första gången som estradpoet på ”fredagslyriken” är helt omöjligt att komma ihåg. Jag har rotat i gamla kartonger men det finns så galet många dikter, block och anteckningar på baksidan av skoluppgifter så det är väldigt vanskligt att få ordning på vad som skrevs när under perioden 1995-2000. Men jag är hyfsat säker på att jag läste följande lilla dikt under någon av mina sammanlagt tre uppträdanden på ”Fredagslyriken” mellan 1997 & 1999. Exemplaret jag fann var rättat med blyerts, så den måste ha skrivits i skolan. Med lite tur är detta en av de kanske tre alster jag fick framföra den där första gången som nästan ingen minns förutom jag.

Saknas någon uppgift om mig
slå i mitt lexicon
du har fri tillgång till alla data
varenda kommatecken i sagan om mig
har offentliggjorts för dig
minnesbanken har drabbats av ett smärre virus
men våra tekniker har kommit tillrätta med problemet

 

Saknas en del av mig
leta på avdelningen för defekta varor i min supermarket
där kan du nog finna det mesta du söker
extrapris på hela mig
fabrikationsfel kan förekomma
öppet köp
ingen garanti medföljer

Saknas det fortfarande information
rekommenderas du att undersöka varan själv
det brukar inte vara några problem
att räta ut eventuella frågetecken
skönhetsfelen är tyvärr permanenta

 

Allt ingår
och allt är ditt