Jag tävlade i Poetry Slam första gången i Borås 1999. Det jag gjorde på scen då kallades visst estradpoesi fick jag lära mig. Riktigt vad det var kunde jag inte få svar på. Jag läste mina dikter på scen och lyssnade på några andra poeter som läste sina dikter på scen, vi fick poäng och det hela var ganska trevligt.

Första gången jag på riktigt mötte estradpoesi var i Borås 2000. SM i poetry slam anordnades och poeter slussades in från hela Sverige. Jag blev imponerad minst en gång i kvarten under tävlingens första dag. Poeter läste poesi jag aldrig hört på ett sätt jag aldrig trott att poesi kunde läsas på. Någon gång under fjärde dagen, just som jag trodde att jag fattat allt och var klar med att bli imponerad dyker Bob Hansson upp på en liten mörk krog som då hette Saint Michelle i Borås.

Jag ska inte försöka återge hur eller vad han läste. Jag kan försöka att vagt beskriva min känsla, för vi kommer inte i närheten av hur det verkligen kändes. När Bob läste dikterna ur ”Heja Världen” så fanns ingenting annat än min hjärna, Bobs hårsvall och en skånsk symfoni som sköljde över varandet. Så var det. Jag upplevde något, inte bara hörde en dikt, jag upplevde en dikt, kände den och levde i den. Efter den kvällen fanns en annan glädje och ett annat flyt i mitt eget skrivande.

Som de flesta droger så är första fixen den bästa. Jag fortsatte att tävla i poetry slam, lyssna på estradpoesi och uppträda med spokenword i femton år. Jag har lyssnat på Bob Hansson live kanske tjugo gånger under den tiden. De senaste åren har jag känt att jag kan det här nu. När Bob är på samma Slam, festival eller uppträdanden som jag så brukar jag sällan gå längre. Jag har ju sett det hela. Poetry Slam och estradpoesi har blivit ett jobb för mig. Extasen är borta. Helt väck är den. Det är ett mycket trevligt jobb, men inte mer än så.

Senaste året har jag börjat känna att jag vill göra något annat. Fokusera på föreläsningar är jätteroligt och stand upp känns spännande men skriva estradpoesi lockade inte det minsta. Tills i måndags.

Jag och min vän ska bara ta en fika på Borås kulturhus när vi ser Bob Hansson gå förbi. Tydligen ska han uppträda om förtifem minuter, vi bestämmer oss för att gå. Jag ska åter igen inte försöka förklara hur eller vad han läser. Jag ska inte återge hans dikter. Jag ska bara säga att jag återupplever den första fixen. Det är när jag efter att säkert ha sett tusentals scendikter som jag igen blir berörd, på djupet, på riktigt. Det hade inte behövt vara Bob. Det hade kunnat vara Ida Olofsson, Shane Koyczan, Jamila Woods, Weronica Lewandovska eller Mimi Märak. Det är poeter med nerv och välskrivna texter jag sett senaste året. Nu var jag kanske inte själv i rätt läge då när jag såg dem eller så ligger deras poesi precis utanför min våglängd för att nå den där upplysningen. Nu var det Bob, igen, som fick mig att förstå varför jag skriver. Jag har lite svårt för att det var en så uppenbar poet och symbol för spokenword som kickar igång mig. Jag tänker välja att ignorera den känslan. Jag skriver igen, jag vet varför igen och jag vet att det känns bra igen, nästan extatiskt.