Det som syns av mitt arbete är de korta besöken. Mina uppträdanden är på 15-30 minuter någonstans i Sverige och sedan sticker jag från stan. I min pedagogiska verksamhet är det inte helt olikt. Jag dyker upp på en skola, gör några intensiva workshop och sedan försvinner jag. Som mest möter jag en klass fem-sex gånger, oftast blir det bara något enstaka tillfälle.

Det finns många positiva sidor med det här. Framförallt blir det sällan tråkigt, ingenting känns inrutat, jag får träffa väldigt många spännande människor och se mycket av Sverige. Allt det är gott men jag kan faktiskt sakna slentrianen i jobbet. Det är alltid nytt och jag får sällan chansen till återkoppling med elever. För några år sedan skulle alla bli vänner på facebook men nuförtiden har den trenden vänt. De inser väl hur mycket dumheter de har för sig där nu och vill inte att någon läraraktig typ ska ha koll på dem, vad vet väl jag?

Jag får ofta feedback direkt efter ett besök. Jag är glad och stolt för att den nästan alltid är positiv, ibland galet positiv. Det gör det roligare att komma till nästa klass och det ger mig ett kvitto på att jag nog är rätt ute med mitt sätt att hålla workshops på. Men sedan då? En månad senare, vad sker då? Är allt jag gått igenom glömt då? Har de kreativa skrivtipsen försvunnit bland prov och inlämningar? Har redovisningarna något spår alls av mina anti-nervös-tips och publikrespekten som jag predikar om? Sånt brukar jag fundera på.

I förrgår slapp jag fundera på det, i alla fall för en stund. På gymmet där jag går brukar jag hälsa på en elev som jag träffade när han gick i åttan för ungefär fyra år sedan. Nu går han sista året på gymnasiet och uppenbarligen är mina föredrag inte helt glömda. Han börjar med att säga att de hade väldigt roligt under mina lektioner och att det var ett kul sätt att lära sig på, sedan säger han något som gör mig så glad och även den mest självkritiska delen av hjärnan tar åt sig av orden.

– Jag har fortfarande nytta av det du sa då. Under hela gymnasiet har vi haft muntliga redovisningar och då har jag kunnat använda mig av det du lärde oss då. Du är grym på det du gör, jag vill att du ska få höra det.

Wow. Oj! Pja, vad ska jag säga? Tack! Sånt behöver en frilansande loppa som jag få höra, för jag möter ju er elever så sällan igen. Det är mest några igenkännande nickningar mot fåtalet som bor i samma stad. Sådana här möten gör ju att jag får en realitycheck på att jag inte är helt vilse i det jag gör.