Jo, jag har ju tänkt att presentera lite fler texter än brukligt det här året. Förutom att flänga runt i Sveriges skolor och hänga med kreativa elever så skriver jag ju också egna dikter. Senaste åtta-tio åren har det varit lite fattigare med det, jag har också känt att det varit ont om tid för att få ut texter på ljudspår, video och zines. Knappt något sedan 2010 faktiskt.

Så därför lanserar jag en ny flik på sidan (WOHOO!). Den heter ”Filmer”, ligger under ”Mer Matiss” och hittills finns det tre klipp där. Tanken är att det ska fyllas på med nya klipp från året som kommer då. Pja, det är väl tanken som räknas.

Högst upp där bland filmerna ligger nu en dikt om Farmor, lägligt nog så finns det även en gammal dikt om henne från sent nittiotal här någonstans bland alla mappar från förr. Ska rota fram det pappret och posta här eller kanske rent av spela in.

Hur som helst, nu har arbetet med diktvideon till ”R40” inletts och det ska förhoppningsvis inte dröja så länge innan den hamnar här på sidan. Tills dess ger jag dig fliken filmer. Varsågod.

I år firar jag som bekant att det var 20 år sedan som jag började uppträda med spoken word. Frågan är om det verkligen stämmer.

I det här inlägget kommer jag att varva termerna ”spoken word” och ”estradpoesi”. Jag menar samma sak med båda: poetiska texter som framförs live.

Första gången jag läste en dikt på scen var på ett Lettiskt julfirande i Göteborg och jag framförde stolt ”Pirmais sniegs” (”Den första snön”). Jag minns hur morsan sa åt mig att jag måste tänka på hur jag rör mig på scen, jag fick inte vara sådär barnsprallig och så måste jag prata så folk hör. Jag minns hur vi övade hemma med trappan som scen och morsan satt granskande i en stol nedanför. Spikrak i kroppen med armarna som små plankor längs med sidorna halvskrek jag på bruten lettiska om snöbollar och lekande ungar. Jag var fem år gammal.

Så egentligen är det ju trettiotvå år sedan som jag började mejslas för estraden. När jag väl börjat så fortsatte jag med att springa upp på scener för att tuta trumpet, spela teater (första rollen var som den smarta tomten), sjunga i kör, hålla tal och läsa dikter. Jag har aldrig haft svårt för att gå upp framför en publik, så det är inte jättekonstigt att det blev som det blev.

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. SM 2000. Foto: Lars-Åke Green

Varför just estradpoesi? Det var i skolan som jag kom i kontakt med spännande poesi första gången, men inte på lektionerna. I nionde klass hade vi en praktikant som rullade egna cigaretter och lyssnade på industrisynth. Självklart började jag rulla egna små misslyckade tobaksfrisyrer och sprang till bibblan för att låna CD med Einstürzende Neubauten, detta var före nedladdningens tid. I samma sekund som den svartklädde praktikanten tryckte en samling med Bruno K Öijer i näven på mig så blev jag intresserad av poesi.

På gymnasiet skrev jag kilometervis med texter som alla var inspirerade av Bruno K Öijer, the Doors och Imperiet. Så det var surrealistiskt, absurt, obegripligt och i många fall verkligen pretentiöst, som tonårspoesi fick vara då. För några dagar sedan hämtade jag ner en kasse med texter från farsans vind och kan konstatera att det verkligen måste varit förfärligt för alla mina vänner som konstant under mitt skapande fick alster som detta upplästa för sig:

VA?
är det jag?
är det jag som ligger där
på väggen med ögonen i händerna
och livet i en ask av
förbjudna tankar.
Jag vill se dina fåtöljer
pampers och testosteron

Nä, jag har heller ingen aning om vad jag menade. När jag var arton bytte jag gymnasielinje och hoppade ner en årskurs till teaterestet. Här mötte jag ett par lärare som visste hur en kunde handskas med mina ständiga poetiska utbrott och märkliga svador. Jag fick verktyg att tygla mitt skrivande. Redan första terminen på teater hände det som skulle forma väldigt mycket utav min framtid. Min klass fick i uppdrag att läsa dikter av svenska poeter på Borås Stadsteaters populära lunchprogram ”Fredagslyriken”. Nu hör det till saken att jag kontaktat gamla klasskompisar och lärare för att få bekräftat att det var just höstterminen -97, men ingen verkar ha ett lika tydligt minne som jag av den här uppgiften. De flesta minns inte ens att vi var där. Jag var där i alla fall och jag är bergis på att det var vårterminen 1997, jag vet att jag var den enda som läste egna dikter och jag vet att skådisen Gullvi Joans som höll i allt tyckte så mycket om vad jag gjorde att jag fick en helt egen halvtimma nästa säsong.

Vad jag läste den där första gången som estradpoet på ”fredagslyriken” är helt omöjligt att komma ihåg. Jag har rotat i gamla kartonger men det finns så galet många dikter, block och anteckningar på baksidan av skoluppgifter så det är väldigt vanskligt att få ordning på vad som skrevs när under perioden 1995-2000. Men jag är hyfsat säker på att jag läste följande lilla dikt under någon av mina sammanlagt tre uppträdanden på ”Fredagslyriken” mellan 1997 & 1999. Exemplaret jag fann var rättat med blyerts, så den måste ha skrivits i skolan. Med lite tur är detta en av de kanske tre alster jag fick framföra den där första gången som nästan ingen minns förutom jag.

Saknas någon uppgift om mig
slå i mitt lexicon
du har fri tillgång till alla data
varenda kommatecken i sagan om mig
har offentliggjorts för dig
minnesbanken har drabbats av ett smärre virus
men våra tekniker har kommit tillrätta med problemet

 

Saknas en del av mig
leta på avdelningen för defekta varor i min supermarket
där kan du nog finna det mesta du söker
extrapris på hela mig
fabrikationsfel kan förekomma
öppet köp
ingen garanti medföljer

Saknas det fortfarande information
rekommenderas du att undersöka varan själv
det brukar inte vara några problem
att räta ut eventuella frågetecken
skönhetsfelen är tyvärr permanenta

 

Allt ingår
och allt är ditt

I år är det 20 år sedan jag ställde mig på Borås Stadsteaters lilla Scen för att tillsammans med min gymnasieklass läsa mina dikter på den populära programpunkten ”Fredagslyriken”. Efter det var resan igång och nu två decennier senare (scenare, hihi) är den muntliga litteraturen mitt heltidsjobb. Det kommer att firas på olika sätt under 2017.

foto: Tobias Walka

Jag kommer att presentera mina greatest hits men även mina not-so-greatest hits på olika sätt under året. Så det kommer att spenderas tid i flyttlådor på farsans vind och det kommer att spenderas tid i gamla kasserade hårddiskar. Ni kommer att få en resumé, men då jag är ett barn av min tid så får du den Pulp Fiction-style, så historien långsamt anas i ett kronologiskt kaos.

Avslutningsvis och inledningsvis kan en väl säga att de här tjugo åren framför allt har handlat om att skriva ner sig själv, så jag ser var jag har mig. Gott nytt 2017!

jag försöker hitta ett sätt
att hitta mig själv på
så jag vänder mig själv ut och in så
tarmarna släpar i backen och ryggraden
trycks mot naveln för att på så sätt
ta reda på vad fan du menar
när du säger att skönhet kommer inifrån

för att se om du kan stå för det
när min lever hänger löst utanför revbenen och
lämnar brunfuktiga avtryck
på din äkta hallmatta

/ Slam-dikt från cirka 2007.

Det här är läskigt. Den här idén med att öppet beskriva min process och samtidigt dokumentera den för mig själv kändes ju helt ofarlig till en början. Nu visar det sig att jag fullkomligt blottlägger alla mina kreativa svagheter, nåväl det finns säkert något konstruktivt med det.

Som jag tidigare sagt är jag ingen snabbskrivare, ingen långskrivare heller. Jag går och idisslar en idé i flera månader och skriver ner lite obegripliga stödord då och då. Jag har också lagt märke till att jag skriver väldigt mycket om att jag inte kan komma igång med att skriva. Tidigare har detta varit lätt ångestladdat, men jag har kommit fram till att det nog är en del av mitt skrivande.

Jag är också livrädd för resultatet, så rädd att det rent av är skrämmande att sätta igång med skrivandet. Tänkt om det bara landar i besvikelse och jag inte alls är så briljant som jag tror. Det blir liksom en ond cirkel. Jag har ganska höga tankar om min egen poetiska förmåga men är även översvallande självkritisk. Nå när poemet väl är skrivet blir jag bara besviken och så återstår bara en envetet gnagande känsla av misslyckande.

Jösses vad personligt det blev nu. Men är det öppet skrivbord så är det. Sedan jag sist  skrev ett inlägg om min kommande dikt så har jag endast skissat ner några få rader flödesskrivning.

Det är ändå betryggande att idéer och nya vinklar dyker upp hela tiden, så min whiteboard blir svartare och svartare. Det är bra. Jag tror att det är så jag brukar jobba (Tror? Jo, ni som känner mig vet att jag har väldigt dåligt minne för skeenden i mitt liv. Onödiga nördiga detaljer däremot verkar ha ett stort konto i min minnesbank.) Jag samlar stoff, idéer och lösa rader – och helt plötsligt en dag så rasslas allt det där ner till en dikt. Det är så jag hoppas att det blir nu också, dock inte nödvändigtvis den dikten jag trodde det skulle bli från början. Som ni vet utgår jag nu från raden ”Demokrati: En autoimmun sjukdom”, men vad den idén utvecklas till, pja det är liksom det som är äventyret.

Så, dags för nästa del av den här följetongen ”Öppet skrivbord” där ni kan följa mig i processen med en dikt om när demokratin attackerar sig själv under ett par veckor. Klicka här om du behöver bakgrunden till detta.

Starten är alltid seg för mig. Att samla stoff och skriva utkast är det som tar emot. Att redigera, slipa och putsa en textmassa gör jag däremot med glädje. Det är därför det tar några år för mig att skriva en dikt. Först den sega starten och sedan det idoga polerandet.

Så, jag vet inte om du har klarhet i vad en autoimmun sjukdom är. Här har du länken till en wiki om det. I korthet kan sägas:
”Autoimmunitet är immunförsvarets skadliga angrepp med autoantikroppar på kroppens egen vävnad, vilket kan yttra sig i sjukdomar eller bortstötning av organ vid transplantation. Alla människor har en viss grad av autoimmunitet, men när den blir för hög blir den skadlig.”

Dagens att-göra-lista, med stress-stavning

Det vill säga att systemet som är till för att skydda oss blir en fara för vårt liv och vår hälsa. Jag menar att det är exakt vad som kan hända med vår demokrati. Demokrati är systemet som ska skydda våra rättigheter och ansvara för vår säkerhet, problemet är att antidemokratiska krafter kan ta över systemet på demokratisk väg. Ja du fattar va? Jag som är dragen åt att dra paralleller och syssla med referenser i mina dikter måste ju bara göra något kring detta.

Hur som helst. Snackade mer med min polare Mattias som själv har den autoimmuna sjukdomen MS och ger föreläsningar om det för bl.a. sjuksköterskestudenter. Han pratade om hur just MS beror på arv och miljö – detta kan jag ju lätt dra paralleller till antidemokratiska krafter tror jag. Ska skriva om hur angrepp mot demokratin är ett lika gammalt fenomen som demokratin själv och hur dessa angrepp kan ses som sjukdomar.

Mattias nämnde dock en sak till: randvillkor. Om jag förstod det hela rätt är det en matematisk term (Mattias är f.d. Chalmersstudent och svänger sig med begrepp som bara visslar förbi mitt poesiintellekt.) Randvillkoren är vilka orsaker och parametrar som får något att ”knuffas över branten till stupet” om jag förstod Mattias rätt. Vad är randvillkoren för att demokratin inte ska falla ner i avgrunden och hur kan dessa påverkas.

Så dagens att-göra-lista är helt enkelt research och kolla upp. Bävar dock för sammanställningen, som sagt inte mitt forte alls.

Vidare tänker jag att arbetsnamnet får ändras från ”Demokrati: En autoimmun sjukdom” till ”När demokratin blir autoimmun” – eller har du ett annat förslag?

Jag tänkte spendera kommande två veckor med att ha öppet skrivbord. Det är lite som ”öppet hus” på en skola. Ni ska få den polerade och tillrättalagda versionen av hur en dikt blir till.

Jag är ingen snabbskrivare. Min halvkända dikt ”Spraaket” tog nästan tre år att skriva och i årets SM i Poetry Slam läste jag texter som jag började plita ned 2011. Så, i början av sommaren skrev jag ner raden ”Demokrati är en autoimmun sjukdom”. För jag tänkte att i de orden finns en dikt. Den lappen har legat vid min säng sedan dess och dikten har vägrat skriva klart sig själv. Av någon anledning blev frustrationen över att en bra idé bara ligger oskriven vid en säng för övermäktig att hantera, detta skedde i tisdags. För att det ska bli något gjort satte jag press på mig själv via facebook. Jag postade en status och skrev att dikten kommer på lördag. Sedan satte jag igång och kom såhär långt.

Idag är det lördag. Jag vaknade nyss och insåg att det är ju faktiskt inte alls så jag jobbar. Jag skriver långsamt och väldigt lite i taget. Just den här gången tänkte jag dock speeda på processen och ska försöka få dikten klar på två veckor – och processen kommer att ligga öppen för er. Tänkte uppdatera er varannan dag ungefär. Nu börjar etappen som kan kallas ”research och samla stoff”.

Hittills har följande tänkts: Jag har en vän med sjukdomen MS, det är en autoimmun sjukdom. Detta betyder att kroppens immunförsvar blir helt hysteriskt och tror att den egna kroppen utgör ett hot. De vita blodkropparna attackerar nervcellernas myelin. Så funkar det i fallet MS. Det som definierar en autoimmun sjukdom är att systemet som skall bevara och försvara kroppen istället blir något sjukt och farligt. Precis det samma har flera gånger skett och varit på gång att ske med demokratin, systemet som skall försvara våra rättigheter blir istället ett hot mot dem.

Detta ska ske: Jag ska läsa på lite mer om autoimmuna sjukdomar. Utifrån det ska jag försöka dra paralleller till hur demokratin kan angripa sig själv på demokratisk väg. Någonstans i det tankeskuttet finns en dikt och jag tänker finna den.

Foto: Hedda Axelsson

Nuså! Efter att ha jobbat med texter inför SM, testat dem för publik där och sedan broderat ut dem är det dags att gå vidare. Mitt nya föreställningskoncept heter ”Vi måste snacka” och det är under kommande höst som det ska formas. Jag jobbar ju helst fram mina föreställningar på scen som ni vet.

Konceptet ”Vi måste snacka” handlar om vår rätt till vår berättelse. Det handlar om hur vi alla är en pusselbit till en gigantisk historia om allt. Det handlar om hur vi aldrig kan nå förståelse eller bilda ett sammanhang om vi inte tar del av varandras historier. Vi måste snacka, som i samtala och samtala, som i att lyssna.

Du som är i Örebro på Tisdag kan ta del av mina första trevande steg i det nya konceptet. Välkommen! Läs mer här.