Nu har vi tjatat om inkluderande i Slam så länge att det kanske borde göras mer än att bara snackas?

Jag räknade just ut att det är sexton år sedan jag var på mitt första slam. Sedan dess har jag dykt upp ganska ofta som tävlande, arrangör, coach eller åskådare. Det här kommer att bli det tolfte Poetry Slam SM jag besöker. Kort sagt, jag känner mig ganska hemma när jag dyker upp i olika Slam-sammanhang (a.k.a. Slamanhang). Ofta finns det någon som jag känner där oavsett om jag dyker upp i Helsingborg eller Luleå, i alla fall en bekant till en bekant. Vi är ganska många som funnit en rikstäckande bekantskapskrets genom just Poetry Slam och stämningen det skapar när vi ses på SM är fantastisk men, och nu kommer det stora men:et, vi glömmer alltid de nya.

Var inte det lite överdrivet? Nej, absolut inte. Jag vet inte hur många Slam Master-möten jag suttit på där kritik har riktats mot bemötandet av nya tävlande och nya slam-orter. Eftersom många arrangörer fått in sina rutiner nu är det mycket som tas för givet. Det har varit allt från att tävlande inte ens vet hur de skall anmäla sig till att sidogrenarna inte förklarats till att ingen utlyst Slam-Mastermötet offentligt. Nästa år så kommer det igen. Så arrangören har en viktig roll i det här, men det här inlägget är inte riktat till arrangören. Det är riktat till alla andra som känner sig hemma på SM, både tävlande och åskådare, vi måste ta vårt ansvar. Förra året gjorde vi i kollektivet ett uselt jobb. Detta baserar jag dels på att jag hade mycket kontakt med två helt nya slam-orter som endast bestod av nybörjare dels på mitt eget beteende. Låt mig förklara.

Hand upp alla som fattar vad jag menar med 8,4. Ser du? Vi har redan delat den här läsargruppen i två delar. Det gjorde vi redan förra året, och året innan dess. Det är såklart kul med internskämt och det stärker gruppkänslan, men det ökar också utanförskapet för den som inte hänger med. Både publik och poeter var konfunderade under boutsen när ”Åttakommafyyyyyra” ropades ut. Under Slam-Mastermötet tog vi upp det och sa att konferencieren måste förklara vad som händer när det händer. Detta glömdes tyvärr bort i allt. Jag fick frågan om och om igen om vad det betydde och varför bara några visste vad det var*. Så där har vi ett tydligt exempel.

För det andra så gillar jag verkligen ordet Slam Master-möte. Det känns mäktigt och viktigt, men varje år så möter jag nykomlingar som inte tror att de får komma, som tror att det är för en inre krets av högre upplysta och speciellt utvalda Slam:are. Det är det inte, det är vårt demokratiska organ och stället där alla Slam-orter och utövare kan ventilera sina åsikter kring pågående SM och Slam i stort. Det har hänt att arrangören glömt att informera hela lag om detta. Förra året gjorde jag bort mig rejält. Som coach för en nystartad ort ångade jag glatt till första mötet föra att väl där inse att jag helt glömt att informera mitt lag om detta. Alltså ett lag som hade med sig ytterligare personer från sin lokala arrangörsgrupp för att lära sig mer om att organisera slam. Men det var ju lugnt, det kommer ju ett möte till under SM. Tror du inte att jag glömde säga till om det med? Skämdes ögonen ur mig gjorde jag. Därför är jag mån om att det här inte upprepas.

Mellan bouts och möten så träffas vi ju och hänger, det är en stor del av SM kanske den bästa delen. Förra året fick jag intrycket tydligare än någonsin att vi delades upp i erfarna och nytillkomna. Jag fick höra av många som var där för första gången att det var svårt att komma in i gemenskapen. Så klart är vissa sociala och kontaktsökande människor som inte har några problem att ramla in i en ny grupp, men jag vet också att många drog sig för att sluta upp med horden av poeter som satt och skrävlade i vandrarhemsköket.

Varje år snackar vi under Slam Master-mötet om att inkludera och om att välkomna in nya i Slamanhanget, och ett år senare på nästa SM verkar vi ha glömt allt vi sa, då brukar vi skylla på arrangören, det är lättast så. Det är faktiskt vårt individuella ansvar att inkludera och välkomna nya utövare, nya orter och nya arrangörer. Glöm inte att förklara våra internskämt och glöm inte att bjuda med folk som verkar osäkra på om de är välkomna, för det är de.

Någon där emot?

*När någon Jurygrupp satt poängen 8,4 och MC ropar upp detta så ekar publiken och ropar ”Åttakommafyyyra” tillbaka. Det här beteendet växte fram på Norrköpingsscenen eftersom Martin Johnssons klasskompis hade en grej för just det talet (det var den korta historien). Jag personligen gillar verkligen att ropa ”åttakommafyyyra!” men jag gillar också att förklara varför.