Efter sexton år av tävlande i, arrande av och tittande på poetry slam har jag läst ganska många reportage från lokala uttagningar. Ganska ofta finns det någon liten missuppfattning eller någon synpunkt som sticker lite för mycket i ögonen. Oftast låter jag bli att göra något åt saken. Dessutom finns det alltid lite gnäll från publik eller nya tävlande som tycker att några fundamentala saker skall göras annorlunda, det får en tycka. Jag får dessutom tycka något annat, allt är frid och fröjd och högt i tak. Nu har det dock blivit så att den där sista artikeln kom, den som i sig själv inte är så farlig men som i sitt sammanhang gör mig tillräckligt irriterad för att skriva det här. Den innehåller flera saker som folk gnällt om under åren och jag tänkte nu generöst bjuda på min syn den här gången.

Björn Kohlström har skrivit om Jönköpingsfinalen i Jönköpingsposten, och där finns det många detaljer som brukar återkomma på olika sätt i olika reportage. Jag tänkte bryta ner dem bit för bit här.

Det första som kommenteras är att det är ”relativt unga” människor som är på väg till tävlingslokalen. Det här är bara en observation i artikeln men jag tänkte ta upp det ändå för att gnället om att slam har blivit något där unga premieras gnager på min sista synaps. Poetry slam är en scen för alla, den som vill ge sig ut i ovissheten och läsa sina dikter för främlingar får göra det. Unga är oftast modigare och mer benägna att testa på saker utanför sin trygghetszon, därför kommer många ungdomar. De ungdomar som blir extra bitna av slam brukar dessutom engagera sig. Vi har nya och starka scener i Helsingborg och Jönköping som exempel. När unga är arrangörer så kan det ju vara så att många unga dyker upp som publik. Som i Borås i slutet av nittiotalet när det mest var cigarrrökande herrar i yngre medelåldern klädda i manchesterkavaj som arrangerade poetry slam. Gissa vilka som dominerade publiken då? Slam behöver ungdomarna. Vår scen är, som Saman Faramarzi Sokhanran säger, ett komplement till annan poesi inte fundamentet det vilar på. Den är för många en startscen eller en plantskola för nya texter. I den kontexten faller det sig naturligt att många unga söker sig dit.

Nästa grej Kohlström ger sig på är att dikterna var av ojämn kvalité. Pja, det är väl inte så konstigt. Det fanns ju både nybörjare och erfarna scenpoeter i finalen, slam är som jag skrev nyss en scen för alla. Proffs och amatörer är lika välkomna och det är väl för att höja kvalitén som vi gallrar några gånger innan vi skickar ett lag till SM.

Att han klagar på att det var för många som rimmade är lite lustigt för mig som har blivit utskälld av en besegrad pensionär en gång för att ”Riktig poesi rimmar, rimmar du inte kan du lika gärna skriva en bok och det kan ju vem som helst göra.” Rimtrenden i slam går i vågor. Ibland läser alla noveller och ibland tjocknar grötrimmen i öronen. Björn, du var på ett slam, enligt artikeln verkar det vara ditt första. Du kanske ska kolla in scenens bredd lite innan du går loss med att ”Rimbägaren flödade över”. Sedan skrivs det att mer än lovligt många dikter handlade om sex, ursäkta jag hade visst missat att vi behövde be om lov för att skriva om vad vi vill. Sex är centralt hos människan, jag hoppas att alla som skriver har minst tre dikter om sex. Läs dem ofta, och läs dem högt.

Nästa bit får jag nog citera i sin helhet. ”Däremot förvånades jag över hur beskedliga många av poeterna var, åtminstone i sin framtoning. Jag gick dit för att lyssna på poeter som tagit intryck av hiphop, som fullpumpade av självförtroende skulle äga scengolvet. I stället fick jag se försynta kamrerstyper som generat fnissade sig genom de egna dikterna.”

Det låter som Björn skulle gått på ett rap battle istället. Där är det bara självförtroende och hip hop. Vem är du Björn som kan med att klaga på den som står på scenen? Poetry slam är en scen där kamrerstyper och hip-hopare är lika välkomna att pröva sin publik. Dessutom känner jag inte alls igen mig i din beskrivning. Alla lokalscener ser olika ut, i Jönköping såg finalen ut såhär. Åk till Gottsunda, Malmö eller Umeå så kommer du att se något helt annat. Varje stads poeter speglar staden och det kulturella klimatet.

Till sist har du synpunkter på de pedantiska reglerna. Skojar du? Det finns tre regler. Egen dikt, ingen rekvisita och håll dig under tre minuter. Det är lite märkligt att du refererar sporten och inte matchen. Som att gå på fotbollsmatch och sedan skriva om att de borde införa en extra boll för att det ska bli fler mål. Du föreslår att publiken ska avbryta poeten när de tröttnar, du har väl redan teveprogram för det där. Dessutom har jag deltagit på slam där poeter hållit på i uppemot tio minuter, tro mig det är något du gärna slipper. Ofta stöter jag på folk som har förslag på olika modifikationer på reglerna i slam. Vi har ju sidogrenar, mest hela tiden experimenteras det med speedslam, improesi, ljudpoesi, schlagerslam etc. Det finns utrymme för detta, men tills vi finner något som verkligen utklassar grundreglerna i poetry slam så tror jag att vi fortsätter såhär, tack så mycket.

Björn, jag är ledsen att du fick ta allt det här. Det handlar inte om dig och din artikel egentligen. Det handlar om att just de här åsikterna har jag hört så många gånger. Visst, de har sina poänger men jag behövde verkligen få ur mig det här. Jag mår mycket bättre nu när jag fick svara på kritiken, det hade jag inte gjort utan dig. Nästan lite terapeutiskt skrivande, tack Björn.