I några dagar har jag funderat på om du funderar på varför jag väljer den här bilden på min framsida här, på min twitter och min youtube.

Det är en märklig position och en udda klädsel för ett profilfoto på min professionella presentationssida. Kanske inte representabelt nog för Sveriges första spokenwordpedagog att visa sig så inför framtida kunder, kan de mer nervöst lagda argumentera.
Dessutom så är det en gyllene bild att göra sig rolig över om en vill ha kul på min bekostnad eller trolla lite i en kommentarstråd någonstans. Kanske rent av på samma tema som titeln till det här inlägget. Jag inser detta.

Jag har grubblat på om det är fel bild att ha. Jag ser lite galen ut i det skumma ljuset och i bildens kornighet. Lite som något amatörforskare observerat i en jordhåla och nu försöker de bevisa dess existens.

När jag tänker ett varv till inser jag att det är helt rätt bild. Jag pratar mycket om att skriva när du har chansen. Jag pratar om att du inte ska bry dig om hur något ser ut när du får det första embryot till idé. Jag pratar om att sätta igång på stört och bara köra.
Detta fotot togs när jag var på väg att byta om inför fotograferingen av mina nya pressbilder (samtliga av Michaela Åberg) när jag fick en idé mellan T-shirt och jeans. Det papper jag fann låg på golvet bredvid en whiteboardpenna och jag kastade mig över dem för att skriva. Just då väljer fotografen att testa sin kamera; kreativitet när det är som spontanast. Därför är det självklart att den bilden skall pryda min profil.