Jo förstår du, om du söker på Matiss Silins på Kultur i Västs hemsida finner du dels några artiklar och rapporter om vad jag gjort i deras tjänst. Du finner även mina poster i kulturkatalogen väst. Bokar du dem som arrangör i region väst så kan du få arrangörsstöd vilket kanske kan få en skral budget att räcka lite längre. jag menar inte att du måste söka på Matiss Silins på Kultur i Västs hemsida, jag menar att jag redan gjort det åt dig. Klicka bara här så kommer du dit.

Jag undrar hur många gånger jag använt den titeln till ett blogginlägg. Det är ett ord jag gillar, jag har stulit det. Vi har väl förvisso stulit alla ord vi använder men just ”höstkänning” har jag stulit från Ola Magnells första album.

Det finns olika anledningar att tycka om vissa ord. En del gillar vi för hur de låter, onomatopoetiskt t.ex, det är ett ord som låter roligt? Prutt låter också roligt och det är f.ö. ett onomatopoetiskt ord. Andra ord gillar vi för dess betydelse, som nykär. Höstkänning både låter vackert och har något magiskt i meningen.

Just nu har jag höstkänning. En massa höstiga händelser händer mig. Regnet gör det obehagligt att ligga och sola vid Kypesjön, allt utomhus får en färgskala som matchar mina kläder, jag har skaffat mig säsongens första tatuering och – det kraftigaste hösttecknet – skolorna börjar maila in för att planera besöken.

Årets hösttermin börjar sakteliga att bli bokad och jag ser fram mot projekten, som att för-föreläsa innan Petter, prata poetry slam-pedagogik med pedagoger och träffa hundratals högstadieelever för kreativt skrivande.

Jag gillar verkligen höstkänslan. Nu kör vi.

Det som syns av mitt arbete är de korta besöken. Mina uppträdanden är på 15-30 minuter någonstans i Sverige och sedan sticker jag från stan. I min pedagogiska verksamhet är det inte helt olikt. Jag dyker upp på en skola, gör några intensiva workshop och sedan försvinner jag. Som mest möter jag en klass fem-sex gånger, oftast blir det bara något enstaka tillfälle.

Det finns många positiva sidor med det här. Framförallt blir det sällan tråkigt, ingenting känns inrutat, jag får träffa väldigt många spännande människor och se mycket av Sverige. Allt det är gott men jag kan faktiskt sakna slentrianen i jobbet. Det är alltid nytt och jag får sällan chansen till återkoppling med elever. För några år sedan skulle alla bli vänner på facebook men nuförtiden har den trenden vänt. De inser väl hur mycket dumheter de har för sig där nu och vill inte att någon läraraktig typ ska ha koll på dem, vad vet väl jag?

Jag får ofta feedback direkt efter ett besök. Jag är glad och stolt för att den nästan alltid är positiv, ibland galet positiv. Det gör det roligare att komma till nästa klass och det ger mig ett kvitto på att jag nog är rätt ute med mitt sätt att hålla workshops på. Men sedan då? En månad senare, vad sker då? Är allt jag gått igenom glömt då? Har de kreativa skrivtipsen försvunnit bland prov och inlämningar? Har redovisningarna något spår alls av mina anti-nervös-tips och publikrespekten som jag predikar om? Sånt brukar jag fundera på.

I förrgår slapp jag fundera på det, i alla fall för en stund. På gymmet där jag går brukar jag hälsa på en elev som jag träffade när han gick i åttan för ungefär fyra år sedan. Nu går han sista året på gymnasiet och uppenbarligen är mina föredrag inte helt glömda. Han börjar med att säga att de hade väldigt roligt under mina lektioner och att det var ett kul sätt att lära sig på, sedan säger han något som gör mig så glad och även den mest självkritiska delen av hjärnan tar åt sig av orden.

– Jag har fortfarande nytta av det du sa då. Under hela gymnasiet har vi haft muntliga redovisningar och då har jag kunnat använda mig av det du lärde oss då. Du är grym på det du gör, jag vill att du ska få höra det.

Wow. Oj! Pja, vad ska jag säga? Tack! Sånt behöver en frilansande loppa som jag få höra, för jag möter ju er elever så sällan igen. Det är mest några igenkännande nickningar mot fåtalet som bor i samma stad. Sådana här möten gör ju att jag får en realitycheck på att jag inte är helt vilse i det jag gör.

Jag tävlade i Poetry Slam första gången i Borås 1999. Det jag gjorde på scen då kallades visst estradpoesi fick jag lära mig. Riktigt vad det var kunde jag inte få svar på. Jag läste mina dikter på scen och lyssnade på några andra poeter som läste sina dikter på scen, vi fick poäng och det hela var ganska trevligt.

Första gången jag på riktigt mötte estradpoesi var i Borås 2000. SM i poetry slam anordnades och poeter slussades in från hela Sverige. Jag blev imponerad minst en gång i kvarten under tävlingens första dag. Poeter läste poesi jag aldrig hört på ett sätt jag aldrig trott att poesi kunde läsas på. Någon gång under fjärde dagen, just som jag trodde att jag fattat allt och var klar med att bli imponerad dyker Bob Hansson upp på en liten mörk krog som då hette Saint Michelle i Borås.

Jag ska inte försöka återge hur eller vad han läste. Jag kan försöka att vagt beskriva min känsla, för vi kommer inte i närheten av hur det verkligen kändes. När Bob läste dikterna ur ”Heja Världen” så fanns ingenting annat än min hjärna, Bobs hårsvall och en skånsk symfoni som sköljde över varandet. Så var det. Jag upplevde något, inte bara hörde en dikt, jag upplevde en dikt, kände den och levde i den. Efter den kvällen fanns en annan glädje och ett annat flyt i mitt eget skrivande.

Som de flesta droger så är första fixen den bästa. Jag fortsatte att tävla i poetry slam, lyssna på estradpoesi och uppträda med spokenword i femton år. Jag har lyssnat på Bob Hansson live kanske tjugo gånger under den tiden. De senaste åren har jag känt att jag kan det här nu. När Bob är på samma Slam, festival eller uppträdanden som jag så brukar jag sällan gå längre. Jag har ju sett det hela. Poetry Slam och estradpoesi har blivit ett jobb för mig. Extasen är borta. Helt väck är den. Det är ett mycket trevligt jobb, men inte mer än så.

Senaste året har jag börjat känna att jag vill göra något annat. Fokusera på föreläsningar är jätteroligt och stand upp känns spännande men skriva estradpoesi lockade inte det minsta. Tills i måndags.

Jag och min vän ska bara ta en fika på Borås kulturhus när vi ser Bob Hansson gå förbi. Tydligen ska han uppträda om förtifem minuter, vi bestämmer oss för att gå. Jag ska åter igen inte försöka förklara hur eller vad han läser. Jag ska inte återge hans dikter. Jag ska bara säga att jag återupplever den första fixen. Det är när jag efter att säkert ha sett tusentals scendikter som jag igen blir berörd, på djupet, på riktigt. Det hade inte behövt vara Bob. Det hade kunnat vara Ida Olofsson, Shane Koyczan, Jamila Woods, Weronica Lewandovska eller Mimi Märak. Det är poeter med nerv och välskrivna texter jag sett senaste året. Nu var jag kanske inte själv i rätt läge då när jag såg dem eller så ligger deras poesi precis utanför min våglängd för att nå den där upplysningen. Nu var det Bob, igen, som fick mig att förstå varför jag skriver. Jag har lite svårt för att det var en så uppenbar poet och symbol för spokenword som kickar igång mig. Jag tänker välja att ignorera den känslan. Jag skriver igen, jag vet varför igen och jag vet att det känns bra igen, nästan extatiskt.

Winter World Festival. foto Naomi Pongolini

Sista veckan i februari var fylld av västkusten. Det började med tre intensiva dagar på Tjörn, sju skolklasser och två fritidsgårdar fick sig en skopa workshops i kreativt skrivande. sedan var det bara att åka hem, packa nya strumpor och bege sig till Strömstad där jag på torsdagen gav två föreläsningar på Strömstiernaskolan. Detta hade väl varit business as usual om det inte varit en temavecka för mänskliga rättigheter där jag inte alls pratade om mig själv eller skrivande. Jag har ju varit med H2H i Indien ett par vändor i vinter och nu fick jag ge liv åt alla människor och livsöden jag träffade på i Dehli och Poona där jag besökte organisationen Sahara. I förtifem minuter guidade jag högstadieeleverna genom delhis traffik, kastsystem, tiggare, HIV-problematik och hem för utsatta kvinnor. Det kändes nytt och nervöst att sätta ihop en föreläsning om något så väsensskilt från det jag brukar snacka om. Jag hoppas jag får tillfälle att utveckla och fortsätta med Indien-snacket.

Sedan blev det helg och dags för veckans höjdpunkt, Winter Word Festival 2014. Den föreläsande föreställningen #Språkbråk har fått en lillasyster, 20 minuter standupföreläsning om språkets bakgrund, nutid och eventuella framtid. Publikens medelålder var väl sisådär 30 år över vad den brukar vara men med tanke på reaktionerna efteråt funkade det fint, mer än fint. Flera ur fredagspubliken dök upp på workshopen dagen efteråt.

Winter Word Festival var ett spännande och spretigt arrangemang med allt mellan revygäng, föreläsningar, dans, körer och poesi. Lotta Bromé och Lill-Babs snackade om biografin om hennes 60 år (!) som artist. Har ni möjlighet att se det snacket så ska ni gå, bara gå. Helt lysande.

Nu har jag ju inte gått in på saker som att jag: skrämt upp högstadieelever med Delhihistorier, ätit en massa turkisk mat, haft ett bra staropramenförhållande med finfin bartender, haft ett dåligt Carlsbergförhållande med annan bartender, försvarat svordomar,  blivit pussad av Lotta Bromé, blivit tatueringsblåst av Olivia Bergdahl och lärt Lill-Babs Boråsiska gängtecken. Det får vi ta en annan gång.

En av de mer ovanliga pressbilderna från det förra urvalet. Passar på att använda mig av den innan de nya dyker upp. Foto: Michaela Åberg

Hey! Jag vet, jag vet att det inte alltid syns här att jag är upptagen. Ibland måste en ju faktiskt göra prylarna istället för att uppdatera om det en gör. Nu har dock tiden för bulletiner och utrop kommit. Jag har 4 nyheter som jag ymnigt gläds över.

ett.
I morgon 19/2 sätter vi igång med Poetry Slam i Jönköping, tänka sig. Henry Bowers är gästpoet, jag fungerar som eMCee (konferencier) och du behöver bara var dig själv. Kom och tävla, bedöm eller betrakta.

två.
Igår träffade jag Tobias Walka  som släpade runt mig i Borås kulturhus där han klickade kamera och riktade strålkastare. Resultatet förväntas bli sproilans nya pressbilder, detta innebär dock inte att några doldisar från förr inte kommer att dyka upp ibland (se ovan). Hur som haver ska det bli skönt att få lite nytt, fräscht och uppdaterat till hemsida, pressen och ditt privata album.

tre.
Sista februari och första mars är det Winter Word Festival i Strömstad minsann. Som eder personliga språkbråkare kommer jag både att uppträda och leda workshop i ett program fyllt av storheter som Olivia Bergdahl, Lotta Bromé och Lill Babs.

fyra.
Jag ska tamejtusan fara ända till Åbo för att föreläsa för gymnasieelever och lärare med min kära stridsmärr ”Språkbråk”. Detta sker den sjunde mars, så du får boka mig en annan helg.

Så, nu tillbaka till ritbordet. Jag håller på att fila på Språkbråk, planera skolprojekt och nätverka med nätverket ordkanon precis som vanligt. Vi ses när vi råkas, om inte förr.