1988 visar anslagstavlan en reklamfilm där Sighsten Herrgård drar ett av skämten som snurrar runt honom och hans AIDS.

”Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo det är för att han snart ska gå bort ”

Jag är nio år och jag minns det än idag ord för ord. Det är det första minnet jag har av att människor kan dömas hårt för att de blir drabbade. Inte för att de egentligen gjort något fel, bara varit utsatta och synts. Det är mitt första minne av ett hån mot någon utanför skolgården. 

Hand upp om du inte har en aning om vem Sighsten Herrgård var? Hand upp om du inte vet vad anslagstavlan är. Jag dömer inte, det är bara en statistisk undersökning. Jag försöker se vad vi har gemensamt och vad ni har koll på. Vill se er för vad ni är, jag vill inte döma någon. Men det gör jag ju ändå, som ni.

Det är du som sitter och dömer mig i din inre monolog genom hela den här texten. Människor har dömt varandra under all tid. Hårt, oinformerat och skoningslöst har vi dömt. Jag vet med säkerhet att människor har dömt sedan åttiotalet, för då började jag själv se det hända. De dömde Sighsten och hans AIDS. De dömde Judas Priest för att folk tog livet av sig. Malena Ivarsson dömdes för att hon snackade om sex tidigt på helgerna. Ebbe Carlson dömdes för det mesta. De dömde ut fattighjonen bakom järnridån.  Dömde sossarna för baltutlämningen. Dömde mormor som inte kunde förmå sig att bända in ett nytt språk i den posttraumatiska stressen för att järnridån var i vägen.  De dömde mina hemsydda kläder och skolan bedömde mig vara just lagom utsatt för att inte behöva lägga sig i, riktigt än. Hand upp om du var en av dem. Sitter du inte med handen i vädret nu, då ljuger du. Bäst för dig att du kan skylla på korsfästelse, det är den enda godtagbara orsaken till att du inte höjer båda armarna nu för du dömer. Som judarna dömde Jesus, som de kristna dömde judarna, som jag dömer dig.

Du dömer som killinggänget dömde ut hela åttiotalet, fast att de var med då. Men då var de bara ensamma och rädda och sedan gick de med i gäng och pekade hånskrattande på hela åttiotalet. Du ser i backspegeln hur allt var gott och glömmer att du dömer det du snart ska längta tillbaka till. Som svenska kocklandskapet dömer ut flygande Jacob. Hand upp om du aldrig ätit flygande Jacob. Jag skiter i varför. Jag skiter i om det är för att du är vegan, eller för ung eller bara aldrig förstått vitsen att hälla ner kyckling, bacon och ketchup i en efterrätt och vispa in den i en ugn. Det gäller att finna minsta gemensamma nämnare. Det är första steget att få en mildrande dom.

Så har du också tvingat i dig en flygande Jacob, haft en konstig i släkten, har en relation till järnridån eller minns de utpekade lite bättre än du minns alla andra så hand upp! Vi blir vänner för de allra klenaste anledningarna, för vänner kan du inte vara utan, för är du utan vänner är det ditt fel och då står hela åttiotalet i stentvättade jeans och pekar på dig och du hör de pålagda skratten eka mellan de sossegrå betongväggarna. Så du skaffar en vän, oavsett om det enda ni har ihop är att ni någon gång åt flygande Jacob, inte ens samtidigt och efteråt en aftereight, smält, på päron. När du identifierat dig med vad jag snackar om så fall in i ledet, böj ledet till en ring, täta ringen till en mur och släpp inte in en jävel. Vi kan stå här nu. Enade pekar vi och dömer för vi har vår gemenskap. Vi finner den minsta likheten, pekar och säger: Du! Kom in i ringen nu.

Jag har lärt mig att det är den lilla likheten som gör att vi vill försöka förstå. Som när Sighsten dog, och allas pekande fingrar plötsligt skulle fästa röda ribbons på kavajslaget. Där de stod med enorma axelklaffar och ångrade ingenting. För de, liksom du hade glömt att de dömt.