Foto: Signe Carlsson Roos

I torsdags gavs den sista föreställningen av Svenska berättelser på scen. På Dramatens scen Neondämon fick vi under en timma ta del av Åsa Steinsaphirs berättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Hennes tunga men tryggt berättade historia varvades med musik av och med Lisa Grotherus.

Jag fick äran att inleda kvällen med min dikt ”Freud och Fälskären”. Föreställningen sänds i Sveriges Radio P1 den 12 januari kl. 18.15

Jepp rubriken var ett klickbete, men för en bra anledning. I helgen höll jag workshop för föreningen Vi Som Förlorat Barn. Just den gruppen jag mötte bestod av människor som förlorat syskon. Ett av momenten bestod av en gruppövning där deltagarna skulle skriva en upprepande text utifrån en mall. (Du kanske får göra den någon gång i en workshop.) En av grupperna tog tillfället i akt och formulerade gemensamma tankar om döden, om att hantera sorgen och om bemötande.

Vi borde verkligen inte

Vi borde verkligen inte vara så rädda för att berätta,
men det är vi.

Vi borde verkligen inte skoja om döden så mycket,
men det gör vi.

Vi borde verkligen inte skratta så mycket,
men det gör vi.

Vi borde verkligen inte vara ledsna fortfarande,
men det är vi.

Du borde verkligen inte fråga hur vi mår om du inte bryr dig,
men det gör du.

Vi borde verkligen inte bli så arga på någon som frågar,
men inte bryr sig,
men det blir vi.

Hanna Löfqvist, Alma Jonsson, Elin Skoog. VSFB, 2017-10-22

Om du förlorat någon i din familj och behöver stöd, eller om du vill stötta föreningens verksamhet; klicka dig in på www.vsfb.se

Ofta är det vansinnigt roligt ute i klasserna. Vi skapar och skrattar och tiden bara flyger iväg, så upplever jag det. Ibland sätter tvivlet in och jag undrar om eleverna verkligen uppskattar de där roliga workshoptimmarna lika mycket som jag. Då kommer det ett mail från kunskapsskolan med helt strålande omdömen. Ni får dem här, även det där jag refereras till som ”Gubben” och även de som inte är odelat positiva. Allt får ni! Varsågod, lite kärlek från åk 7:

23/2 kör jag min föreställning ”Vi måste snacka.” i hemstaden Borås. Jag delar med mig av min historia, familjens historia och fiskar efter likheterna i din egen historia. Eftersom vi är i det kultförklarade Röda Rummet på Borås kulturhus kommer jag såklart att dela med mig av en bra bunt brutala Borås-anekdoter. (Shit, jag använde just ordet ”anekdot”, märks det att jag gjort detta i 20 år eller?)

All info finner du i evenemanget nedan, bara att klicka in sig där.

https://soundcloud.com/matiss-silins-440427714/sets/vi-maste-snacka

Under de här tjugo åren som estradpoet så har jag haft en hel näve spännande samarbeten. En av de första och största kolaborationerna var med stjärnorna Olivia Bergdahl och Oskar Hanska. Vi uppträdde bl.a. på Göteborgs stadsteater, Hultsfredsfestivalen och så vill jag minnas en märklig kulturfestival i Karlshamn med ännu märkligare efterfest.

Vi körde på team pieces, alltså dikter som en läser tillsammans. Olivia är nu ansvarig för team piece-delen av SM i poetry slam 2017 och inför detta har hon gått fullkomligt disco på instagram och facebook. T.ex. har hon lagt upp det här klippet från Slammers aktiva period.

Jo, jag har ju tänkt att presentera lite fler texter än brukligt det här året. Förutom att flänga runt i Sveriges skolor och hänga med kreativa elever så skriver jag ju också egna dikter. Senaste åtta-tio åren har det varit lite fattigare med det, jag har också känt att det varit ont om tid för att få ut texter på ljudspår, video och zines. Knappt något sedan 2010 faktiskt.

Så därför lanserar jag en ny flik på sidan (WOHOO!). Den heter ”Filmer”, ligger under ”Mer Matiss” och hittills finns det tre klipp där. Tanken är att det ska fyllas på med nya klipp från året som kommer då. Pja, det är väl tanken som räknas.

Högst upp där bland filmerna ligger nu en dikt om Farmor, lägligt nog så finns det även en gammal dikt om henne från sent nittiotal här någonstans bland alla mappar från förr. Ska rota fram det pappret och posta här eller kanske rent av spela in.

Hur som helst, nu har arbetet med diktvideon till ”R40” inletts och det ska förhoppningsvis inte dröja så länge innan den hamnar här på sidan. Tills dess ger jag dig fliken filmer. Varsågod.

I år firar jag som bekant att det var 20 år sedan som jag började uppträda med spoken word. Frågan är om det verkligen stämmer.

I det här inlägget kommer jag att varva termerna ”spoken word” och ”estradpoesi”. Jag menar samma sak med båda: poetiska texter som framförs live.

Första gången jag läste en dikt på scen var på ett Lettiskt julfirande i Göteborg och jag framförde stolt ”Pirmais sniegs” (”Den första snön”). Jag minns hur morsan sa åt mig att jag måste tänka på hur jag rör mig på scen, jag fick inte vara sådär barnsprallig och så måste jag prata så folk hör. Jag minns hur vi övade hemma med trappan som scen och morsan satt granskande i en stol nedanför. Spikrak i kroppen med armarna som små plankor längs med sidorna halvskrek jag på bruten lettiska om snöbollar och lekande ungar. Jag var fem år gammal.

Så egentligen är det ju trettiotvå år sedan som jag började mejslas för estraden. När jag väl börjat så fortsatte jag med att springa upp på scener för att tuta trumpet, spela teater (första rollen var som den smarta tomten), sjunga i kör, hålla tal och läsa dikter. Jag har aldrig haft svårt för att gå upp framför en publik, så det är inte jättekonstigt att det blev som det blev.

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. SM 2000. Foto: Lars-Åke Green

Varför just estradpoesi? Det var i skolan som jag kom i kontakt med spännande poesi första gången, men inte på lektionerna. I nionde klass hade vi en praktikant som rullade egna cigaretter och lyssnade på industrisynth. Självklart började jag rulla egna små misslyckade tobaksfrisyrer och sprang till bibblan för att låna CD med Einstürzende Neubauten, detta var före nedladdningens tid. I samma sekund som den svartklädde praktikanten tryckte en samling med Bruno K Öijer i näven på mig så blev jag intresserad av poesi.

På gymnasiet skrev jag kilometervis med texter som alla var inspirerade av Bruno K Öijer, the Doors och Imperiet. Så det var surrealistiskt, absurt, obegripligt och i många fall verkligen pretentiöst, som tonårspoesi fick vara då. För några dagar sedan hämtade jag ner en kasse med texter från farsans vind och kan konstatera att det verkligen måste varit förfärligt för alla mina vänner som konstant under mitt skapande fick alster som detta upplästa för sig:

VA?
är det jag?
är det jag som ligger där
på väggen med ögonen i händerna
och livet i en ask av
förbjudna tankar.
Jag vill se dina fåtöljer
pampers och testosteron

Nä, jag har heller ingen aning om vad jag menade. När jag var arton bytte jag gymnasielinje och hoppade ner en årskurs till teaterestet. Här mötte jag ett par lärare som visste hur en kunde handskas med mina ständiga poetiska utbrott och märkliga svador. Jag fick verktyg att tygla mitt skrivande. Redan första terminen på teater hände det som skulle forma väldigt mycket utav min framtid. Min klass fick i uppdrag att läsa dikter av svenska poeter på Borås Stadsteaters populära lunchprogram ”Fredagslyriken”. Nu hör det till saken att jag kontaktat gamla klasskompisar och lärare för att få bekräftat att det var just höstterminen -97, men ingen verkar ha ett lika tydligt minne som jag av den här uppgiften. De flesta minns inte ens att vi var där. Jag var där i alla fall och jag är bergis på att det var vårterminen 1997, jag vet att jag var den enda som läste egna dikter och jag vet att skådisen Gullvi Joans som höll i allt tyckte så mycket om vad jag gjorde att jag fick en helt egen halvtimma nästa säsong.

Vad jag läste den där första gången som estradpoet på ”fredagslyriken” är helt omöjligt att komma ihåg. Jag har rotat i gamla kartonger men det finns så galet många dikter, block och anteckningar på baksidan av skoluppgifter så det är väldigt vanskligt att få ordning på vad som skrevs när under perioden 1995-2000. Men jag är hyfsat säker på att jag läste följande lilla dikt under någon av mina sammanlagt tre uppträdanden på ”Fredagslyriken” mellan 1997 & 1999. Exemplaret jag fann var rättat med blyerts, så den måste ha skrivits i skolan. Med lite tur är detta en av de kanske tre alster jag fick framföra den där första gången som nästan ingen minns förutom jag.

Saknas någon uppgift om mig
slå i mitt lexicon
du har fri tillgång till alla data
varenda kommatecken i sagan om mig
har offentliggjorts för dig
minnesbanken har drabbats av ett smärre virus
men våra tekniker har kommit tillrätta med problemet

 

Saknas en del av mig
leta på avdelningen för defekta varor i min supermarket
där kan du nog finna det mesta du söker
extrapris på hela mig
fabrikationsfel kan förekomma
öppet köp
ingen garanti medföljer

Saknas det fortfarande information
rekommenderas du att undersöka varan själv
det brukar inte vara några problem
att räta ut eventuella frågetecken
skönhetsfelen är tyvärr permanenta

 

Allt ingår
och allt är ditt

I år är det 20 år sedan jag ställde mig på Borås Stadsteaters lilla Scen för att tillsammans med min gymnasieklass läsa mina dikter på den populära programpunkten ”Fredagslyriken”. Efter det var resan igång och nu två decennier senare (scenare, hihi) är den muntliga litteraturen mitt heltidsjobb. Det kommer att firas på olika sätt under 2017.

foto: Tobias Walka

Jag kommer att presentera mina greatest hits men även mina not-so-greatest hits på olika sätt under året. Så det kommer att spenderas tid i flyttlådor på farsans vind och det kommer att spenderas tid i gamla kasserade hårddiskar. Ni kommer att få en resumé, men då jag är ett barn av min tid så får du den Pulp Fiction-style, så historien långsamt anas i ett kronologiskt kaos.

Avslutningsvis och inledningsvis kan en väl säga att de här tjugo åren framför allt har handlat om att skriva ner sig själv, så jag ser var jag har mig. Gott nytt 2017!

jag försöker hitta ett sätt
att hitta mig själv på
så jag vänder mig själv ut och in så
tarmarna släpar i backen och ryggraden
trycks mot naveln för att på så sätt
ta reda på vad fan du menar
när du säger att skönhet kommer inifrån

för att se om du kan stå för det
när min lever hänger löst utanför revbenen och
lämnar brunfuktiga avtryck
på din äkta hallmatta

/ Slam-dikt från cirka 2007.