Nu ska jag berätta varför jag blev rosenrasande i torsdags. För det var just precis vad jag blev, rosenrasande, inför publik för att sedan storma av scenen.

Vi tar det från början. Jag har stått på scen och framträtt inför publik sedan jag var fem år gammal. Det innebär att jag har scenvana sedan trettioett år. Senaste decenniet har jag regelbundet anlitats som artist, föreläsare och workshopledare i hela Sverige. Jag nämner dessa siffror för att ni ska förstå att jag då och då träffar på en krånglig publik. Jag arbetar ofta ute i skolor och har tålamod när 250 högstadieelever kanske inte sitter knäpptysta under en helt poesiframförande. Detta är ok. Ibland uppstår det lite oönskade ljud under uppträdanden på krogar, caféer och teatrar. Jag handskas med eventuella pratkvarnar och häcklare genom att skämta eller snällt och vänligt be dem att hålla käften.

I torsdags förlorade jag fullkomligt mitt lugn. Jag ska förklara vad som hände, men jag tänker inte be om ursäkt. Ett tiotal personer hade samlats för att läsa poesi för varandra i ett litet och intimt sammanhang där dikterna står i fokus och prestigen är låg. Jag kom dit för att lyssna i första hand men blev tillfrågad att läsa, så jag läste.

Först ut var en annan poet, som jag hädanefter kommer kalla för Poeten. Poeten gjorde ett kraftfullt framförande av en genomarbetad och väldigt scenisk dikt. Vi sitter i tystnad och lyssnar när jag märker en störning i kraften. En person reser sig upp och går ut från stolsraderna och börjar ta bilder på Poeten, jag tänker hädanefter kalla den här personen för Fotografen. Fotografen har inte satt sin telefon på ljudlös, så vid de första bilderna ger telefonen ifrån sig ett skarpt “Pling!” som ekar mellan de vita betongväggarna i den rymliga salen. Jag förlorar nu koncentrationen på Poeten, magin är bruten för ett tag och jag känner mig irriterad. Det hade varit bättre om Fotografen kanske suttit på första raden och tagit sina kort utan “Pling!” tänker jag och försöker nu åter koncentrera mig på Poetens sista stycken av den kraftfulla dikten.

Det här är ett rum där poesin ska stå i centrum, arrangören har lagt mycket betoning på att forma ett personligt, tryggt och intimt sammanhang där erfarna scenpoeter och ovana uppläsare ska ha samma förutsättningar och en tillåtande publik.

Det är min tur att gå upp. Jag visa med en gång att min läsning kommer att vara avslappnad och lågmäld. Jag sätter min skrivplatta på podiet, sänker mikrofonen och påbörjar en personlig berättelse om mina morföräldrars flykt över Östersjön. En fjärdedel in i dikten så är det något som skaver i koncentrationen, ljud letar sig upp på scenen och jag hamnar utanför dikten. När jag tittar upp ser jag hur Fotografen står upp bredvid Poeten och i samtalston ställer frågor och antecknar något i ett block. Poeten har i alla fall vett nog att försöka viska. Jag förstår ganska kvickt att Fotografen vill ha Poetens namn, det kanske är bilder tagna till en tidning. Det går nog över kvickt tänker jag och läser vidare. I en tre minuter lång dikt med försiktig framtoning är jag beroende av stämning och konstpauser. Varje sekund räknas för att förmedla historien. Jag kan omöjligt säga hur länge Fotografen stod och snackade men jag vågar påstå att det handlar om en halv minut ungefär. Det blir nu en så störande konversation att jag avbryter mitt läsande och i min bästa arga-lärar-ton utbrister “Ska jag vänta till ni är klara eller?”.

Här kunde det ha slutat, om bara Fotografen hade vett att reagera som Poeten. Poeten ber med en gång om ursäkt och tystnar. Men så gör inte Fotografen och det är nu jag blir rosenrasande och gormande stormar ut. För Fotografen visar inte med en min att något galet har skett, nej Fotografen står med ryggen snett mot scenen och fortsätter ställa några frågor till Poeten. Nu brister det helt för mig och jag skriker något. Vad jag menade att skrika var “Vad fan håller du på med, det här är väldigt respektlöst och jag känner mig sårad. Nu går jag av scenen och det är ditt fel drullputte!”. Hur som helst är mitt raseri en tjock matta av adrenalin som tränger sig in i varje center av min hjärna och det enda jag får ur mig är “Fuck det här!”, som jag repeterar ett antal gånger på väg ner från scenen. Jag vänder och går upp igen och förklarar hur jag förstår att jag måste lära en högstadieklass att vara publik men inte begriper hur en vuxen människa kan beté sig såhär. Jag säger “Fuck det här!” igen och går av.

Fotografen. Reagerar. Fortfarande. Inte. Alls.

Nu är jag så in i helvete kränkt att jag svär lite till och frågar Fotografen varför det inte kunde vänta med intervjun till efter läsningarna. Först nu lyfter Fotografen blicken och mumlar att “jo det kunde jag naturligtvis gjort”. Jag lämnar lokalen.

Sedan i torsdags har jag ångrat mitt uppförande. Samtidigt har jag förstått det. Efter att i jobbet och på hundratals Poetry Slam genom åren fått acceptera att det kan vara lite stökigt i publiken ibland så kanske min bägare var full. Just i det här trygga sammanhanget, när min gard var nere och jag faktiskt bara var en person som skrivit en text om sin familj, just då blev det för mycket med en person som fullständigt struntade i vilket sammanhang den hamnat i. Det var inte tid och plats för foton och intervjuer.

Jag har egentligen ingen poäng, jag ville bara dela min erfarenhet och undrar om det finns fler scenpoeter/artister/musiker där ute som reagerat liknande. Det hade varit skönt att höra att jag inte är den ende som rosenrasande och gormande stormat ut.