Kategoriarkiv: poetry slam
Världsmästerskapen i Poetry Slam. Trots allt.
”Hur fan hamnade jag här? Jag försökte verkligen att låta bli!”
Det frågar jag mig nu när nervositeten börjat tugga frenetiskt i magen. Det började visst med att jag spelade spel med Henry Bowers dagen innan Uppsalas internationella poesifestival Ordsprak 2015. Jag ville kalibrera på Ordspraks slam som han höll i, men offerpoet var redan satt. Bowers föreslog då att jag skulle tävla. Well, jag hade ju slutat med sånt, men ett litet uppvisningsslam skadar väl inte.
Vinnaren av tävlingen skulle få en plats under festivalen. Jag var inte ett dugg intresserad av det, för det skulle bara göra mig nervös och jag ville spendera Ordsprak i lugn och ro med att kolla på Poesi. Så därför tog jag det säkra före det osäkra när jag gick vidare till finalomgången, jag drog över med 45 sekunder för att definitivt inte vinna. Jag borde dragit över med 50 för efter poängavdrag hamnade jag på exakt samma poäng som den andra finalisten. Jahapp. Dessutom hade jag högst enskild poäng, så jag vann ändå. Jahapp. Inte mycket att göra åt. Jag tackade för vinsten men eftersom jag verkligen bara ville lyssna på poesi under Ordsprak, så lämnade ändå över priset (uppträdandet) till en glad andrapristagare.
Då hör jag Bowers basröst bakom mig ”Men du kommer väl till finalen i december?”. Jag kontrar med ett ”Öhh?”.
På SM 2016. Foto: Alma Kirlic
Nu visar det sig att tävlingen var mer än en uppvisning, det var uttagning till SM kvalet. Plötsligt tävlade jag i poetry slam igen! Vi snabbspolar förbi finalen där jag hamnade i SM-laget och förbi SM 2016 där jag hamnade på en helt ok 3:e plats. Så, nu var jag ändå färdigtävlad. Efter 18 år så kan jag Poetry Slam, jag lyssnar och arrar gärna. Jag leder och kalibrerar gärna, men jag tävlar inte mer.
Då ringer Agnes. Agnes kom på andra plats i SM. Hon berättar att både Josefin Karlsson som vann och hon inte kan åka till VM, så då går turen över till mig. Efter 18 år, två SM-brons och ett silver har jag fortfarande inte tävlat i ett VM. Jag skulle ju inte tävla mer, definitivt inte mer och VM är ju det tävligaste en kan göra. Jag tackar ja. Vad annat kan jag göra?
Så, efter att jag för ett och ett halvt år sedan av misstag hamnade i ett slam, försökte förlora och inte vann SM så ska jag åka till Paris för att tävla i världsmästerskapen. Jag åker om två dagar.
Hur fan hamnade jag här?
Och så kom jag trea igen.
Nu är SM i poetry slam över och jag knep en bronsmedalj. Eller ja, jag fick ju ingen medalj men hade jag fått det så hade den varit i brons. Senast jag tävlade i ett SM i poetry slam så gick det av stapeln i Uppsala och jag kammade hem en tredje placering. Sex år senare tävlar jag igen och kammar hem samma placering i samma stad. Hade jag varit bitter hade jag sagt att det inte hänt något alls på sex år.
Foto: Alma Kirlic
Men det har det, jävlar vad det har hänt. Scenen har blivit starkare och dikterna mer angelägna. Den här tredjeplaceringen kändes betydligt mer svårnådd än min förra. Jag själv har bytt stil fullkomligt och tydligen går det lika bra att vara gravallvarlig och melankolisk som att gödsla med cynismer och svart humor.
Min dikter har blivit något annat nu, de är inte optimala för poetry slam. De kräver ett lugn och ett annat tempo. Jag ser fram mot att utveckla min föreställning. I början av året pratade jag om en samling som skulle heta ”Med omedelbar verkan”, samlingen och föreställningen verkar gå i samboskap nu. Jag jobbar på och skriver och pusslar allt jag har. SM gjorde att det fanns deadlines att skriva inför, hade det inte varit för att Henry Bowers lurat in mig i ett kval till SM så hade jag inte jobbat med texterna så mycket som jag gjort.
Den nya planen går ut på att bli klar med föreställning och samling innan året är slut, men du vet ju hur jag är med deadlines. Nytt arbetsnamn på projektet också, jag bestämde mig för attdet borde heta ”Vi måste snacka”.
Glöm inte alla!
Nu har vi tjatat om inkluderande i Slam så länge att det kanske borde göras mer än att bara snackas?
Jag räknade just ut att det är sexton år sedan jag var på mitt första slam. Sedan dess har jag dykt upp ganska ofta som tävlande, arrangör, coach eller åskådare. Det här kommer att bli det tolfte Poetry Slam SM jag besöker. Kort sagt, jag känner mig ganska hemma när jag dyker upp i olika Slam-sammanhang (a.k.a. Slamanhang). Ofta finns det någon som jag känner där oavsett om jag dyker upp i Helsingborg eller Luleå, i alla fall en bekant till en bekant. Vi är ganska många som funnit en rikstäckande bekantskapskrets genom just Poetry Slam och stämningen det skapar när vi ses på SM är fantastisk men, och nu kommer det stora men:et, vi glömmer alltid de nya.
Var inte det lite överdrivet? Nej, absolut inte. Jag vet inte hur många Slam Master-möten jag suttit på där kritik har riktats mot bemötandet av nya tävlande och nya slam-orter. Eftersom många arrangörer fått in sina rutiner nu är det mycket som tas för givet. Det har varit allt från att tävlande inte ens vet hur de skall anmäla sig till att sidogrenarna inte förklarats till att ingen utlyst Slam-Mastermötet offentligt. Nästa år så kommer det igen. Så arrangören har en viktig roll i det här, men det här inlägget är inte riktat till arrangören. Det är riktat till alla andra som känner sig hemma på SM, både tävlande och åskådare, vi måste ta vårt ansvar. Förra året gjorde vi i kollektivet ett uselt jobb. Detta baserar jag dels på att jag hade mycket kontakt med två helt nya slam-orter som endast bestod av nybörjare dels på mitt eget beteende. Låt mig förklara.
Hand upp alla som fattar vad jag menar med 8,4. Ser du? Vi har redan delat den här läsargruppen i två delar. Det gjorde vi redan förra året, och året innan dess. Det är såklart kul med internskämt och det stärker gruppkänslan, men det ökar också utanförskapet för den som inte hänger med. Både publik och poeter var konfunderade under boutsen när ”Åttakommafyyyyyra” ropades ut. Under Slam-Mastermötet tog vi upp det och sa att konferencieren måste förklara vad som händer när det händer. Detta glömdes tyvärr bort i allt. Jag fick frågan om och om igen om vad det betydde och varför bara några visste vad det var*. Så där har vi ett tydligt exempel.
För det andra så gillar jag verkligen ordet Slam Master-möte. Det känns mäktigt och viktigt, men varje år så möter jag nykomlingar som inte tror att de får komma, som tror att det är för en inre krets av högre upplysta och speciellt utvalda Slam:are. Det är det inte, det är vårt demokratiska organ och stället där alla Slam-orter och utövare kan ventilera sina åsikter kring pågående SM och Slam i stort. Det har hänt att arrangören glömt att informera hela lag om detta. Förra året gjorde jag bort mig rejält. Som coach för en nystartad ort ångade jag glatt till första mötet föra att väl där inse att jag helt glömt att informera mitt lag om detta. Alltså ett lag som hade med sig ytterligare personer från sin lokala arrangörsgrupp för att lära sig mer om att organisera slam. Men det var ju lugnt, det kommer ju ett möte till under SM. Tror du inte att jag glömde säga till om det med? Skämdes ögonen ur mig gjorde jag. Därför är jag mån om att det här inte upprepas.
Mellan bouts och möten så träffas vi ju och hänger, det är en stor del av SM kanske den bästa delen. Förra året fick jag intrycket tydligare än någonsin att vi delades upp i erfarna och nytillkomna. Jag fick höra av många som var där för första gången att det var svårt att komma in i gemenskapen. Så klart är vissa sociala och kontaktsökande människor som inte har några problem att ramla in i en ny grupp, men jag vet också att många drog sig för att sluta upp med horden av poeter som satt och skrävlade i vandrarhemsköket.
Varje år snackar vi under Slam Master-mötet om att inkludera och om att välkomna in nya i Slamanhanget, och ett år senare på nästa SM verkar vi ha glömt allt vi sa, då brukar vi skylla på arrangören, det är lättast så. Det är faktiskt vårt individuella ansvar att inkludera och välkomna nya utövare, nya orter och nya arrangörer. Glöm inte att förklara våra internskämt och glöm inte att bjuda med folk som verkar osäkra på om de är välkomna, för det är de.
Någon där emot?
*När någon Jurygrupp satt poängen 8,4 och MC ropar upp detta så ekar publiken och ropar ”Åttakommafyyyra” tillbaka. Det här beteendet växte fram på Norrköpingsscenen eftersom Martin Johnssons klasskompis hade en grej för just det talet (det var den korta historien). Jag personligen gillar verkligen att ropa ”åttakommafyyyra!” men jag gillar också att förklara varför.
Långt inlägg angående gnäll om Poetry Slam.
Efter sexton år av tävlande i, arrande av och tittande på poetry slam har jag läst ganska många reportage från lokala uttagningar. Ganska ofta finns det någon liten missuppfattning eller någon synpunkt som sticker lite för mycket i ögonen. Oftast låter jag bli att göra något åt saken. Dessutom finns det alltid lite gnäll från publik eller nya tävlande som tycker att några fundamentala saker skall göras annorlunda, det får en tycka. Jag får dessutom tycka något annat, allt är frid och fröjd och högt i tak. Nu har det dock blivit så att den där sista artikeln kom, den som i sig själv inte är så farlig men som i sitt sammanhang gör mig tillräckligt irriterad för att skriva det här. Den innehåller flera saker som folk gnällt om under åren och jag tänkte nu generöst bjuda på min syn den här gången.
Björn Kohlström har skrivit om Jönköpingsfinalen i Jönköpingsposten, och där finns det många detaljer som brukar återkomma på olika sätt i olika reportage. Jag tänkte bryta ner dem bit för bit här.
Det första som kommenteras är att det är ”relativt unga” människor som är på väg till tävlingslokalen. Det här är bara en observation i artikeln men jag tänkte ta upp det ändå för att gnället om att slam har blivit något där unga premieras gnager på min sista synaps. Poetry slam är en scen för alla, den som vill ge sig ut i ovissheten och läsa sina dikter för främlingar får göra det. Unga är oftast modigare och mer benägna att testa på saker utanför sin trygghetszon, därför kommer många ungdomar. De ungdomar som blir extra bitna av slam brukar dessutom engagera sig. Vi har nya och starka scener i Helsingborg och Jönköping som exempel. När unga är arrangörer så kan det ju vara så att många unga dyker upp som publik. Som i Borås i slutet av nittiotalet när det mest var cigarrrökande herrar i yngre medelåldern klädda i manchesterkavaj som arrangerade poetry slam. Gissa vilka som dominerade publiken då? Slam behöver ungdomarna. Vår scen är, som Saman Faramarzi Sokhanran säger, ett komplement till annan poesi inte fundamentet det vilar på. Den är för många en startscen eller en plantskola för nya texter. I den kontexten faller det sig naturligt att många unga söker sig dit.
Nästa grej Kohlström ger sig på är att dikterna var av ojämn kvalité. Pja, det är väl inte så konstigt. Det fanns ju både nybörjare och erfarna scenpoeter i finalen, slam är som jag skrev nyss en scen för alla. Proffs och amatörer är lika välkomna och det är väl för att höja kvalitén som vi gallrar några gånger innan vi skickar ett lag till SM.
Att han klagar på att det var för många som rimmade är lite lustigt för mig som har blivit utskälld av en besegrad pensionär en gång för att ”Riktig poesi rimmar, rimmar du inte kan du lika gärna skriva en bok och det kan ju vem som helst göra.” Rimtrenden i slam går i vågor. Ibland läser alla noveller och ibland tjocknar grötrimmen i öronen. Björn, du var på ett slam, enligt artikeln verkar det vara ditt första. Du kanske ska kolla in scenens bredd lite innan du går loss med att ”Rimbägaren flödade över”. Sedan skrivs det att mer än lovligt många dikter handlade om sex, ursäkta jag hade visst missat att vi behövde be om lov för att skriva om vad vi vill. Sex är centralt hos människan, jag hoppas att alla som skriver har minst tre dikter om sex. Läs dem ofta, och läs dem högt.
Nästa bit får jag nog citera i sin helhet. ”Däremot förvånades jag över hur beskedliga många av poeterna var, åtminstone i sin framtoning. Jag gick dit för att lyssna på poeter som tagit intryck av hiphop, som fullpumpade av självförtroende skulle äga scengolvet. I stället fick jag se försynta kamrerstyper som generat fnissade sig genom de egna dikterna.”
Det låter som Björn skulle gått på ett rap battle istället. Där är det bara självförtroende och hip hop. Vem är du Björn som kan med att klaga på den som står på scenen? Poetry slam är en scen där kamrerstyper och hip-hopare är lika välkomna att pröva sin publik. Dessutom känner jag inte alls igen mig i din beskrivning. Alla lokalscener ser olika ut, i Jönköping såg finalen ut såhär. Åk till Gottsunda, Malmö eller Umeå så kommer du att se något helt annat. Varje stads poeter speglar staden och det kulturella klimatet.
Till sist har du synpunkter på de pedantiska reglerna. Skojar du? Det finns tre regler. Egen dikt, ingen rekvisita och håll dig under tre minuter. Det är lite märkligt att du refererar sporten och inte matchen. Som att gå på fotbollsmatch och sedan skriva om att de borde införa en extra boll för att det ska bli fler mål. Du föreslår att publiken ska avbryta poeten när de tröttnar, du har väl redan teveprogram för det där. Dessutom har jag deltagit på slam där poeter hållit på i uppemot tio minuter, tro mig det är något du gärna slipper. Ofta stöter jag på folk som har förslag på olika modifikationer på reglerna i slam. Vi har ju sidogrenar, mest hela tiden experimenteras det med speedslam, improesi, ljudpoesi, schlagerslam etc. Det finns utrymme för detta, men tills vi finner något som verkligen utklassar grundreglerna i poetry slam så tror jag att vi fortsätter såhär, tack så mycket.
Björn, jag är ledsen att du fick ta allt det här. Det handlar inte om dig och din artikel egentligen. Det handlar om att just de här åsikterna har jag hört så många gånger. Visst, de har sina poänger men jag behövde verkligen få ur mig det här. Jag mår mycket bättre nu när jag fick svara på kritiken, det hade jag inte gjort utan dig. Nästan lite terapeutiskt skrivande, tack Björn.
Skulle du kunna tänka dig att vinna poetry slam?
Som vanligt går det lite trögt att få folk att tävla. I vissa klasser går det lättare och i vissa är det nästan omöjligt. Även de klasser där energin varit hög, skrivandet koncentrerat och stämningen god under de muntliga delarna kan det vara lite motigt ibland. Den här gången handlar det om Torpskolan i Lerum. Även den här gången är jag osäker på om det blir något slam alls. Precis som vanligt under mina skolprojekt har vi haft ett par lektioner i skrivande och framförande som leder fram till en gemensam tävling för hela årskurs nio. Precis som vanligt under de senaste sju åren har jag varit nervös in i det sista om det blir något av det eller om alla som sagt kanske hoppar av. Precis som vanligt blir det av. Åtta elever med åtta mycket olika texter går upp och läser roliga, allvarliga, filosofiska och djupa texter för en publik på sisådär hundratjugo niondeklassare.Efter en jämn och imponerande finalomgång med filosoferande texter och engelska dikter om värme och närhet går Felicia och vinner, men vi får nog backa lite i historien nu.
Ungefär hälften av poesitävlingarna jag arrangerar i svenska skolor vinns av någon som nästan inte vågar gå upp på scenen eller någon som i alla fall inte anmäler sig spontant. När elever sitter och skriver i en klass brukar jag gå runt i för att se om någon vill ha hjälp, jag kollar aldrig vad de skriver men tittar efter om de skriver. under en upprepningsövning på Torpskolan hajar jag till vid en elev som har skrivit ganska långt och till synes välstrukturerat. Det visar sig vara Felicia jag frågar om jag får läsa och det får jag. I slutet av lektionen börjar jag fråga vilka som vill vara med och läsa på avslutningen. Det är väl några som säger kanske, jag minns inte riktigt hur det här iden här klassen. Kanske var det väldigt få som anmälde sig kanske var det några stycken. Jag brukar göra så att när alla frivilliga har räckt upp handen tar jag mig tid att fråga andra. Det kan vara sådana som utmärkt sig skriftligt eller muntligt eller ibland några som jag tycker borde chockbehandla scenskräcken. Ibland är det en jättebra metod. Som tur är frågar jag Felicia som säger att hon kanske kan ställa upp, jag vill minnas en viss tvekan.
Det visar sig vara tur att jag frågade. När jag pratar med henne efter hon vunnit Torpskolans första riktiga Poetry Slam beskriver hon sig själv som blyg. Hon säger att hon antagligen inte skulle ha anmält sig om jag inte frågat henne. Felicia säger att hon inte är en van skrivare, det var ändå lätt för henne att sätta igång när hon väl kommit in i skrivprocessen. Fast det muntliga var inte riktigt var hennes grej, det kändes lite pinsamt med övningarna i inlevelse och nervöst att uppträda inför drygt hundra nior. Ändå tar hon plats på scenen på ett övertygande och naturligt sätt, kanske är det vana från kören hon är aktiv i eller så glömmer hon bort att hon är blyg när hon kommit fram till mikrofonen. Hur som helst går hon upp på scenen två gånger den här fredagen, båda gångerna tar hon den dittills högsta poängen och vinner hela alltihopet. Grattis Felicia och tack för att du påminner mig om att det är viktigt att fråga elever som inte räcker upp handen om de ändå kanske kan tänka sig att tävla.
Dikten då, undrar du. Hur var Felicias dikt? Pja, tyvärr får du ju inte uppleva den live, som vi fick i fredags. men texten kommer här.
Skulle du kunna tänka dig att behöva gå flera kilometer bara för att få vatten?
Skulle du kunna tänka dig att inte få mat på en hel dag?
Skulle du kunna tänka dig att inte ha en familj som du kan prata med varje dag?
Skulle du kunna tänka dig att inte ha en familj överhuvudtaget?
Skulle du kunna tänka dig att någon ringde till dig och sa att något hade hänt med din familj?
Skulle du kunna tänka dig att tvingas flytta från ett land där du känner att du hör hemma?
Skulle du kunna tänka dig att behöva välja mellan trygghet och hem?
Skulle du kunna tänka dig att hjälpa någon av de människor som upplever det här..
And the new winner is….
Sista skolan för terminen var Fristadskolan utanför Borås där hela årskurs nio fick sätta sig att skriva spokenword under tre lektioner. Dessutom provade vi på hur en bra publik betér sig samt drog igenom grunderna för att handskas med sin rampfeber. När det var gjort var det dags för Poetry Slam, och det är nu det blir intressant.
Jag måste säga att det var en fantastisk avslutning på året för mig, så många intelligenta, skarpa, känsliga, roliga och välskrivna texter i ett och samma Slam är sällsynt. Jag vill bara tacka Fristad för den fina upplevelsen ni gav mig. Tack för det intensiva kroppsspråket i ”tre stadier av en moders besvikelse”. Tack för texten om ilskan som drivkraft. Tack så hemskt mycket om den viktiga texten en utsatt flicka som dessutom var på rim, extra tack för den. Tack för den snodda dikten. Tack för texten om att skriva en text som till sist handlade om meningslöshet och blev riktigt filosofisk. Tack för den paranoida rädslan som inte vågade svara i telefon. Tack Borgstenas nya nationalsång. Tack för texten om när rädslan borde stoppat dumheten.
Dessutom ett megatack till vinnaren Rikard som här skall få presentera sig själv med intervju och segrande text. För er som missade själva framförande, ni missade ett komiskt geni. Det gjorde ni minsann. Det var mycket roligt att se hur en så kort text kan räcka så länge, spokenword med mycket fokus på spoken. Jag presenterar nu vinnaren av Fristadskolans första årliga Poetry Slam!
Mobilsvar till dumheten.
PIIIIIP! Spela in din nya hälsningsfras efter tonen. PIIIIP!
Var det efter pipet jag skulle säga sakerna på lappen Karin!? Okej. Lappen. Tala om vem du är. Okej. Hej! Mitt namn är… dumheten? Ja.. och jag är 5.. 25 år gammal. Jag är 130..170 meter lång och jag… Vadå inte så? Skulle jag inte tala om vem jag är? Aha! Man ska säga vem dom kommit till bara! Hej du har kommit till dumheten. Vänta nu? Dom har väl inte kommit hit? Karin har nån kommit hit!? Karin? Nej jag tänkte väl de! Varför säger man så då? Aja. Okej. Vad är nästa grej på lappen? Varför jag inte kan ta samtalet. De ska la dom inte lägga sig i! Det är min ensak!!! Jag kan inte ta ditt samtal för att jag inte kan ta ditt samtal. Godnatt och glad midsommar. Är de klart nu Karin? Karin? KARIN!?
/Rikard, Fristadskolan.
And the winner is…
Nu har vi haft Super Slam på Sandgärdskolan för sjätte året tror jag, eller kanske sjunde. Det är hur som helst en fin hösttradition och numera samlas alla lärare som hinner för att få en del av det fantastiska framförandet som deras elever i årskurs åtta bjuder på. Dessutom finns det alltid några nostalgiska nior som vill smita in, men där går de bet. Endast åttor och skolpersonal är välkomna att lyssna på dikterna som värkts fram under tre lektioner. Vinnaren av årets Slam är Hanna som strax får presentera sig själv.
Den här hösten har varit något av en rekord-säsong vad gäller poetry slam i skolan. Fem skolor har satsat en till två veckor på att styra upp poesiprojekt med slam för sina elever, det är helt hutlöst roligt att besöka er och träffa alla kreativa elever. Dessutom har vi ju alla klasser där vi endast har jobbat med skrivande och språkbråk, uppskattningsvis en 1500 elever bara i höst. Nu avslutas terminen på Fristadskolan och nästa vecka kommer de att ha sitt eget slam och sin egen vinnare. Nu kommer dock äntligen en intervju och ett stycke vinnande dikt. Sandgärdskolans segrare av deras årliga Poetry Slam, varsågod och tack!
”Det viktigaste”
Det viktigaste behöver inte vara perfektion,
ett hinderfritt liv, ett vackert sagoslut.
Men du lever i en värld skapad för det kommande,
en värld som kräver förståelse
för morgondagens möjliga tomhet och förlust.
Det viktigaste behöver inte vara lukrativt,
ett konkret ting, någons uppskattning.
Men utan en djupare anledning till att fortsätta,
fastnar du i hoppet om framtiden
snarare än kraften i det som sker i nuet.
Det viktigaste behöver inte vara det nyttigaste,
det vackraste, det bästa för omvärlden.
Men i lyckan finner du modet att inte vända dig om,
att bara fortsätta för ditt leendes skull
och förståndet att det är just lyckan som är det viktigaste.
/Hanna på Sandgärdskolan.
I remember Bjärred
Så, här sitter jag i Åbo, Finland och tänker på Skåne. Så kan det vara. Jag tänker på alla fantastiska texter som sammanlagt sju klasser jobbade med under drygt en vecka. Jag tänker på två väldigt olika men mycket roliga Poetry Slam.
På Bjärehovskolan tävlade tio elever. Det innebär att tio modiga tävlingspoeter gick upp och läste sin dikt inför ungefär hundratrettio elever och lärare. Upp på en hög scen gick de och snackade i en läskig mikrofon gjorde de och framförde jättebra dikter gjorde de också. I finalduell hamnade en allvarlig text om krig och fred samt en mer humoristisk dikt om en kall Karlskronabo, i det här fallet vann humorn.
På Rutsborgskolan satt sextio personer i en varm musiksal och lyssnade på tio elever som gick upp under jubelapplåder för att framföra långa, korta, roliga, sorgliga, sjungande och viskande texter. På publikens begäran körde vi en finalomgång med tre poeter och det bjöds på prima smakprov av upprepningar och fri text. Här vann allvaret, en tung men vacker text om den krassa verkligheten.
Eftersom jag inte vet vem som vill stå med namn och vem som vill vara anonym så låter jag bara texterna presentera eleverna. Om jag nu på min iPad och skruttig uppkoppling lyckas räkna ut hur en gör det här. Om allt går väl kommer du att kunna se texterna här nedan. Om inte så fixar jag det på svensk mark om några dagar, då tänker jag sitta i Borås och skriva om Finland. Hej så länge!
5 minuter senare
(hmmmm, tydligen kan jag bara ladda upp bilderna från Bjärehovsskolan just nu, så vi börjar med dem.)
SM i Poetry Slam 2013
Ida Olofsson. Foto: Sanna Hedlund
Jag spenderade tre dagar på årets Svenska Mästerskap i Poetry Slam och jösses vilken tur det var att jag åkte ner.
Hade jag inte åkt dit så hade jag inte fått se en Slam-scen som börjar piggna till och återfödas. Det fanns en helt ny energi nu och det måste bero på att så många var där och tävlande för första gången. De nya var dessutom beväpnade till tänderna med välskrivna texter, tävlingshunger och en lekfullhet i sina framträdanden. Det märktes att de hade roligt i första hand och tävlade i andra hand. Något som jag alltid sett som rätt inställning till den konstnärliga lek vi ägnar oss åt.
Här kommer mina högst personliga reflektioner om tävlingen att spaltas upp lite sporadiskt. Vill du läsa de mer professionella och objektiva betraktelserna så dyk in på Ordkanon.se och läs bloggen där, inlägg om SM kommer inom kort.
Här kommer jag att snacka om vad jag själv gillade, därför har jag valt bilden på Ida Olofsson från Umeålaget. Hon som var min personliga favorit genom kvaldagarna (missade dessvärre finalen om uppenbarligen var episk, det var ju typiskt). Det var hennes tilltal, hennes råa subtilitet i betraktelserna och den gravallvarliga ironin som tilltalade mig. Herregud, jag börjar låta som Peter Grönborg! Okej, lite tydligare. Jag gillar hennes enkelhet som inte är simpel. Det är fantastiskt att hon kan läsa en dikt om tarmparasiter, som är just det och inte verkar vara en metafor för något annat, utan att det blir trams.Jag var helt överförtjust i hennes första dikt trots att jag inte riktigt fattar vad den handlar om. Ida lyckas skapa en stämning, ett poetiskt rum som en tyngdlöst ramlar runt i. Jag gillar det, gillar det jättemycket och hoppas att vi får se mer av henne i framtiden.
Umeålaget var ju årets samtalsämne (Slam-talsämne…). Samtliga poeter hamnade i finalen och laget hade antagligen kammat hem ett SM-guld om det inte varit för att de fick ett avhopp i sista sekunden. Nu börjar ju regelanalytikerna tvista kring om reglerna är rätt anpassade. Detta gäller väl systemet i stort. Saken är den att under de 14 år jag varit involverad i svensk slam så har det aldrig funnits ett system som varit hundraprocentigt. När något orättvist förändras så dyker något annat tvivelaktigt upp oavsett om det gäller rankingsystem, konkurrensen inom laget eller startordning. Jag har valt att ställa mig utanför det där, min grej är vad som sker på scenen och i mötet med publiken. Vill ni läsa mer om tävlingsordningar så får ni klicka in på Martins eller Almas bloggar här nere.
Mycket sägs om slam. Många åsikter finns om vad slam är, borde vara och ska bli.
Vikten av att vinna slam är olika från år till år. Ibland får segraren mycket uppmärksamhet och ibland lite. I Poetry Slams begynnelse var det några guldmedaljörer som fick mycket uppmärksamhet och gjorde karriär på att skriva, läsa och dikta runt. Missuppfattningen spreds att det var vinstens förtjänst. Det tror jag inte att det var, vill du göra något av din poesi/spokenword och ditt skrivande så får du anstränga dig vid skrivbordet, i möten med andra människor och på andra scener också. Slam är väldigt utvecklande men det är inte en genväg till turnéer. Alma Kirlic skrev något väldigt bra i sin blogg såhär efter SM. ”Poetry slam-scenen har gett mig en möjlighet att utveckla mitt skrivande och mitt uttryck. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Men jag inser nu att poetry slam är en skola och inte ett konstnärligt forum.”
SM i Poetry Slam är ju dessutom en lekstuga för nya idéer. Jag använder ordet lekstuga med respekt. Vi måste ha flamsiga experiment vid sidan om för att utveckla, berika och finna kritik till vad vi håller på med.
I år var det gott om sidogrenar. Speedslam var min personliga favorit som jag dessutom ställde upp i. Här får du inte hålla på längre än 30 sekunder, perfekt. Är det dåligt så går det över snart och är det bra så blir du inte trött på det utan får mersmak. Jag hoppas kunna delta i och arra några speedslam inom en snar framtid.
Eftersom vi var i Malmö veckan innan Eurovision Song Contest så fanns det givetvis ett schlagerslam med glitter, tonartshöjningar och nakenchocker. Vår periodvisa gravallvarliga inställning till slam behöver sånt här flams, även om det verkligen inte var min grej.
Ytterligare något som inte var min grej men som börjar komma mer och mer nu är metaforbrottning. Ni får leta upp ”Helveteseldens Domän” här på internätet för att läsa mer om det, dessutom kommer det ett inlägg på ordkanon inom en snar framtid också.
Trots att den här mycket märkliga och bombastiska tävlingsshow inte riktigt tilltalar mig så fattar jag varför det börjar bli en grej. En blandning mellan wrestling, hip hop battles och pompös poesi kan ju bara bli om inte bra så intressant. Jag tror att Martin beskrev det bäst. ”Metaforbrottning: lite självupptaget, lite som vampyrlajv och väldigt väldigt underhållande. Natten efter drömde jag om det.”
Och såhär två nätter efter årets SM drömmer jag fortfarande om att jag är där. Det hände mer än detta som påverkade mig. Att snacka med Jamila Woods & Robbie Q Telfer t.ex. men det skriver jag mer om på twitter och i senare inlägg. Så, nu är det slut. Ses på SM i Umeå 2014!