Hur fotografen gjorde mig rosenrasande.

Nu ska jag berätta varför jag blev rosenrasande i torsdags. För det var just precis vad jag blev, rosenrasande, inför publik för att sedan storma av scenen.

Vi tar det från början. Jag har stått på scen och framträtt inför publik sedan jag var fem år gammal. Det innebär att jag har scenvana sedan trettioett år. Senaste decenniet har jag regelbundet anlitats som artist, föreläsare och workshopledare i hela Sverige. Jag nämner dessa siffror för att ni ska förstå att jag då och då träffar på en krånglig publik. Jag arbetar ofta ute i skolor och har tålamod när 250 högstadieelever kanske inte sitter knäpptysta under en helt poesiframförande. Detta är ok. Ibland uppstår det lite oönskade ljud under uppträdanden på krogar, caféer och teatrar. Jag handskas med eventuella pratkvarnar och häcklare genom att skämta eller snällt och vänligt be dem att hålla käften.

I torsdags förlorade jag fullkomligt mitt lugn. Jag ska förklara vad som hände, men jag tänker inte be om ursäkt. Ett tiotal personer hade samlats för att läsa poesi för varandra i ett litet och intimt sammanhang där dikterna står i fokus och prestigen är låg. Jag kom dit för att lyssna i första hand men blev tillfrågad att läsa, så jag läste.

Först ut var en annan poet, som jag hädanefter kommer kalla för Poeten. Poeten gjorde ett kraftfullt framförande av en genomarbetad och väldigt scenisk dikt. Vi sitter i tystnad och lyssnar när jag märker en störning i kraften. En person reser sig upp och går ut från stolsraderna och börjar ta bilder på Poeten, jag tänker hädanefter kalla den här personen för Fotografen. Fotografen har inte satt sin telefon på ljudlös, så vid de första bilderna ger telefonen ifrån sig ett skarpt “Pling!” som ekar mellan de vita betongväggarna i den rymliga salen. Jag förlorar nu koncentrationen på Poeten, magin är bruten för ett tag och jag känner mig irriterad. Det hade varit bättre om Fotografen kanske suttit på första raden och tagit sina kort utan “Pling!” tänker jag och försöker nu åter koncentrera mig på Poetens sista stycken av den kraftfulla dikten.

Det här är ett rum där poesin ska stå i centrum, arrangören har lagt mycket betoning på att forma ett personligt, tryggt och intimt sammanhang där erfarna scenpoeter och ovana uppläsare ska ha samma förutsättningar och en tillåtande publik.

Det är min tur att gå upp. Jag visa med en gång att min läsning kommer att vara avslappnad och lågmäld. Jag sätter min skrivplatta på podiet, sänker mikrofonen och påbörjar en personlig berättelse om mina morföräldrars flykt över Östersjön. En fjärdedel in i dikten så är det något som skaver i koncentrationen, ljud letar sig upp på scenen och jag hamnar utanför dikten. När jag tittar upp ser jag hur Fotografen står upp bredvid Poeten och i samtalston ställer frågor och antecknar något i ett block. Poeten har i alla fall vett nog att försöka viska. Jag förstår ganska kvickt att Fotografen vill ha Poetens namn, det kanske är bilder tagna till en tidning. Det går nog över kvickt tänker jag och läser vidare. I en tre minuter lång dikt med försiktig framtoning är jag beroende av stämning och konstpauser. Varje sekund räknas för att förmedla historien. Jag kan omöjligt säga hur länge Fotografen stod och snackade men jag vågar påstå att det handlar om en halv minut ungefär. Det blir nu en så störande konversation att jag avbryter mitt läsande och i min bästa arga-lärar-ton utbrister “Ska jag vänta till ni är klara eller?”.

Här kunde det ha slutat, om bara Fotografen hade vett att reagera som Poeten. Poeten ber med en gång om ursäkt och tystnar. Men så gör inte Fotografen och det är nu jag blir rosenrasande och gormande stormar ut. För Fotografen visar inte med en min att något galet har skett, nej Fotografen står med ryggen snett mot scenen och fortsätter ställa några frågor till Poeten. Nu brister det helt för mig och jag skriker något. Vad jag menade att skrika var “Vad fan håller du på med, det här är väldigt respektlöst och jag känner mig sårad. Nu går jag av scenen och det är ditt fel drullputte!”. Hur som helst är mitt raseri en tjock matta av adrenalin som tränger sig in i varje center av min hjärna och det enda jag får ur mig är “Fuck det här!”, som jag repeterar ett antal gånger på väg ner från scenen. Jag vänder och går upp igen och förklarar hur jag förstår att jag måste lära en högstadieklass att vara publik men inte begriper hur en vuxen människa kan beté sig såhär. Jag säger “Fuck det här!” igen och går av.

Fotografen. Reagerar. Fortfarande. Inte. Alls.

Nu är jag så in i helvete kränkt att jag svär lite till och frågar Fotografen varför det inte kunde vänta med intervjun till efter läsningarna. Först nu lyfter Fotografen blicken och mumlar att “jo det kunde jag naturligtvis gjort”. Jag lämnar lokalen.

Sedan i torsdags har jag ångrat mitt uppförande. Samtidigt har jag förstått det. Efter att i jobbet och på hundratals Poetry Slam genom åren fått acceptera att det kan vara lite stökigt i publiken ibland så kanske min bägare var full. Just i det här trygga sammanhanget, när min gard var nere och jag faktiskt bara var en person som skrivit en text om sin familj, just då blev det för mycket med en person som fullständigt struntade i vilket sammanhang den hamnat i. Det var inte tid och plats för foton och intervjuer.

Jag har egentligen ingen poäng, jag ville bara dela min erfarenhet och undrar om det finns fler scenpoeter/artister/musiker där ute som reagerat liknande. Det hade varit skönt att höra att jag inte är den ende som rosenrasande och gormande stormat ut.

Klockan 15 imorgon lördag den 15:e

Jag ser verkligen fram mot att få uppträda på hemmaplan i morgon! Det brukar ju ske ungefär en gång om året och jag vill bara påminna om att det är nu det händer. Jag brukar få skäll för att jag är dålig på att flagga om mina gig, men nu jävlar är det flaggat och larmat om att i morgon kl 15 på föreningen Tåget, då händer det något som kan beskrivas såhär:

Mickbild Montage copy (680x1024)‪#‎språkbråk‬ är en föreläsande föreställning av Sveriges första spokenwordpedagog Matiss Silins. Stand up, föredrag och poesi blandas när vi får bekanta oss med vår gemensamma språkliga bakgrund och språkets eventuella framtid. Under en halvtimma ska vi hinna med en crash course i västgötska, ett försvarstal för fula ord, svenskifieringar av internetbegrepp samt vikten av att rekleijma the swinglish. Dessutom kommer du att få en genomgång i vad ett språk över huvud taget är.

Matiss Silins började tävla i Borås Poetry Slam kring millenieskiftet, nu far han upp och ner i Sverige med sina föredrag, poesiläsningar och framförallt kurser i kreativt skrivande och spokenword. Glosor: Spokenword – texter som talas. Estradpoesi – poesi som läses från estrad. Poetry Slam – en tävling i spokenword och estradpoesi.

Här hittar du länk till evenemanget.

 

Ett ängsligt uppträdande

Det var en folkfest i ordets finaste bemärkelse. Ungefär tvåhundra personer kom för att stödja strömstad mot rasism. Människor från tolv olika nationaliteter lagade till buffén. Där var sång av lokala eldsjälar med specialskrivna låtar, kulturskolan hade dansuppvisning, vi var två estradpoeter som uppträdde, hoppborg och ansiktsmålning för barnen och så fanns där oron. Ingen rädsla eller något hot, men hela tiden ett lätt surr av oro.

Evenemanget heter Strömstad mot rasism. En fest med deltagare från olika nationer, olika religioner och olika politiska inriktningar både höger, gröna, och vänster. En fest mot rasism som fenomen, jag förstår inte hur någon inte kan vara mot rasism. Ändå förbereder vi oss för mothugg. Jag frågade innan jag kom dit om det fanns en hotbild, jag frågade också om där skulle vara vakter. Någon hade sagt till polisen att det fanns organiserade nazister på plats så en bil kom förbi och kollade läget men det verkade bara vara rykten. När jag stod på scenen och läste dikter om hot, rädsla och utsatthet så scannade jag av rummet. Fanns där någon som var där för att förstöra?

Trots att jag inte märkte av något hotfullt eller skrämmande alls och trots att det var en riktig folkfest med skrattande, dansande och glada människor så finns oron där. Några från SD var där, som jag såg det deltog de i alla aktiviteter och hade det trevligt. Samtidigt gjorde deras närvaro några av besökarna oroliga. Varför var de där? Kommer vi att filmas och dokumenteras? Kommer någon att hängas ut på någon hatsida? Är jag nervös i onödan eller kommer något verkligen att hända?

Jag är van vid helt trygga uppträdanden. Jag uppträder, föreläser och jobbar mest på skolor, bibliotek och kulturhus. Jag har hållit mig ur vägen för hotfulla evenemang, inte medvetet det har bara blivit så. Jag var inte beredd på att oron skulle bli ett hinder för delta i sådana här sammanhang.

Ingenting otrevligt hände på festen men något otrevligt hade tagit plats i mig. Jag har visst en rädsla i mig. En rädsla som aldrig får ta över. Jag har en rädsla för ett våldsamt och hatande samhälle, en rädsla som jag måste göra något med. Jag har en rädsla som måste bli mod.

Tillbaka till Delhi

Dagiset byggs om från sovsal till lekrum, viktigt jobb sånt vettu.

Jag har just skrivit ett autosvar till min mail. Där står det att det kan dröja lite med mina svar eftersom jag kommer att vara i Delhi fram till början av Januari. Jag lärde mig på förra besöket på Sahara-hemmet att internet funkar bra, ibland. För det mesta funkar det dåligt, men tillräckligt för att få saker gjorda. Ingen idé att stressa upp sig över det, det hjälper ändå inte. Ska du ändå stressa upp dig över något är internet det minsta att oroa sig för.

Sahara betyder tillflyktsort på hindi. Stället jag åker till, Saharahemmet, är en tillflyktsort för utsatta kvinnor. Utsatta hur? Det handlar om extrem fattigdom, hemlöshet, prostitution, HIV/AIDS, missbruk,misshandel, trafficking och mer. Det handlar om så mycket mer för kvinnorna som kommer till hemmet för att söka skydd från gatan, skydd från folk som vill dem illa och skydd från sig själva.

Dessutom är Sahara en skola och dagis för barn som kanske annars inte fått tillgång till utbilding och barndom. Jo, i Indien kan vi verkligen snacka om tillgång och efterfrågan på barndom. Att slippa arbeta, tigga, missbruk och värre är ingen självklarhet för ungarna här.

Det finns en hel del att stressa upp sig över här. Men det hjälper ju inte som sagt, så istället försöker de lösa kriserna. För tillfället är det organisationens ekonomi som tryter, värre än någonsin. Verksamheten med rehab, skydd för utsatta kvinnor, meningsfulla sysslor, dagis, skolgång och allt annat hänger på en skör tråd.

Nu när jag åker ner ska jag göra vad jag kan i arbetet med att finna långsiktiga ekonomiska lösningar. Först ska jag få lära mig en massa om hur det funkar där, eller snarare hur det inte fungerar. Jag ska få ta del av hur en liten motiverad grupp försöker göra vad de kan för att hjälpa några av världens fattigaste, svagaste och mest utsatta människor.

Här kan du läsa mer om vad jag lägger min energi på just nu och hur du kan hjälpa till. Vi har nästan kommit halvvägs bara på en dryg månad.

På hemmaplan

Du ska ju som bekant inte kunna bli profet i din hemstad, uppenbarligen inte poet heller. Det har varit glest mellan gigen i Borås, jag har många skoluppdrag men få framträdanden här. För det mesta uppträder jag i Stockholmstrakten eller i Skåne. Oklart varför. Nu äntligen är jag på hemmaplan såväl pedagogiskt som poetiskt. Följande är högaktuellt.

1) Den här veckan kör jag ett skinande nytt skolprojekt på Sandgärdsskolan i Borås. Det gamla beprövade Poetry Slam har blivit utbytt mot ett Rebel Slam, där eleverna tolkar, skriver om och kommenterar svenska estradpoeter, läs mer på ordkanons hemliga sida.

2) På lördag 30/11 kommer jag att uppträda i Borås! Sådärja! Ni kommer att drabbas av valda delar Språkbråk och dessutom en hälsning från Delhi. Det blir högvarvad, högljudd och högoktanig spokenword.

Tillställningen kickar igång vid kl 19. Först duon a Dreamers Inn, sedan jag och avslutningsvis The Stomping Academy. Jag går på scen ungefär 19:45. Det är i en soft krogmiljö, kom dit lite innan och käka eller dyk upp precis när du känner för det. Vill du boka bord så gör du det här. Vill du bara stanna på en öl och kolla lite grand så gör du det.

Nu ser du till att pallra dig dit, det kan dröja ett decennium tills vi ses igen och jag vill inte missa dig.

Länk till evenemangsinbjudan här.

Überalles

Nu sprider jag ut mig på internätet och det känns bra!

Mitt företags hemsida Ordkanon.se har fått en rejäl makeover som även märks på facebook & twitter. Det är min högt ärade kollega och ordkanon Lovisa Appelkvist som står för design och kodande. Jag står för åsikter och text, som vanligt. Kolla runt lite på våra hyss och erbjudanden, det vore kul om du fastnade för något och inledde ett samarbete med oss.

Även den här sidan har fått ett litet lyft rätt nyligen med fliken Språkbråk som presenterar min föreläsande föreställning. Den kan också beställas som ett kortare uppträdande för ditt  event.

Slutligen så har jag börjat blogga & kröniköra under organiserade former. Det var ett tag sedan jag hade en plattform för skrivande att leka loss på, nu har jag det igen. På Må-bättre.se, en tidning/bloggkollektiv om välmående, kan du följa mina tankar och nycker. Du kan också ta del av andras tips och funderingar kring hälsa, relationer, kost, träning och mycket mera.

Ses på nätet!

 

Bajsnödig?

Matiss SilinsI några dagar har jag funderat på om du funderar på varför jag väljer den här bilden på min framsida här, på min twitter och min youtube.

Det är en märklig position och en udda klädsel för ett profilfoto på min professionella presentationssida. Kanske inte representabelt nog för Sveriges första spokenwordpedagog att visa sig så inför framtida kunder, kan de mer nervöst lagda argumentera.
Dessutom så är det en gyllene bild att göra sig rolig över om en vill ha kul på min bekostnad eller trolla lite i en kommentarstråd någonstans. Kanske rent av på samma tema som titeln till det här inlägget. Jag inser detta.

Jag har grubblat på om det är fel bild att ha. Jag ser lite galen ut i det skumma ljuset och i bildens kornighet. Lite som något amatörforskare observerat i en jordhåla och nu försöker de bevisa dess existens.

När jag tänker ett varv till inser jag att det är helt rätt bild. Jag pratar mycket om att skriva när du har chansen. Jag pratar om att du inte ska bry dig om hur något ser ut när du får det första embryot till idé. Jag pratar om att sätta igång på stört och bara köra.
Detta fotot togs när jag var på väg att byta om inför fotograferingen av mina nya pressbilder (samtliga av Michaela Åberg) när jag fick en idé mellan T-shirt och jeans. Det papper jag fann låg på golvet bredvid en whiteboardpenna och jag kastade mig över dem för att skriva. Just då väljer fotografen att testa sin kamera; kreativitet när det är som spontanast. Därför är det självklart att den bilden skall pryda min profil.

Att finna sig själv.

Det har tagit tid för mig att komma hit. För dig också? Välkommen!

Nu har jag hemsida, youtubeprofil, twitterkonto och, ta mig tusan, en yrkestitel. Den fick jag skapa själv. Jag har stått på scen och läst mina egna texter i över 15 år. Jag har arbetat med uppträdanden och workshop för mitt eget företag i snart fem år. Jag har fram till nu inte haft ett vettigt namn på vad jag faktiskt är. Poet? Spokenwordartist? Estradpoet? Stand Up Komiker? Spokenwordpoet? Workshopledare? Stand Up Poet? Föreläsare? Spokenwordworkshoppoet?

En polare garvade åt mina stamningar när jag skulle förklara för en gemensam bekant vad jag jobbade med. ”Kan jag bara få bryta in här. Jag är sjuksköterska. Så, nu är jag klar. Du kan fortsätta monologen nu Matiss”.

Jag har varit avundsjuk på alla som bara kan säga lärare, personlig assistent, båtbyggare, undersköterska, kallskänka eller cirkusartist. Jag ska citera mig själv. ”Söker du mig? Då letar vi efter samma person.” Efter timmar av att ha kollat och klippt bland mitt material för att luska reda på vad den där Matiss sysslar med egentligen tycks jag kommit något steg närmare att finna mig själv.

Tillåt mig presentera Matiss Silins: Spokenwordpedagog. Kort och konsist, men efter år av begreppsförvirring vill jag nog även ha en undertitel: Språkbråkare. Hur lätt som helst kommer jag inte göra det för mig.