Det här är läskigt. Den här idén med att öppet beskriva min process och samtidigt dokumentera den för mig själv kändes ju helt ofarlig till en början. Nu visar det sig att jag fullkomligt blottlägger alla mina kreativa svagheter, nåväl det finns säkert något konstruktivt med det.

Som jag tidigare sagt är jag ingen snabbskrivare, ingen långskrivare heller. Jag går och idisslar en idé i flera månader och skriver ner lite obegripliga stödord då och då. Jag har också lagt märke till att jag skriver väldigt mycket om att jag inte kan komma igång med att skriva. Tidigare har detta varit lätt ångestladdat, men jag har kommit fram till att det nog är en del av mitt skrivande.

Jag är också livrädd för resultatet, så rädd att det rent av är skrämmande att sätta igång med skrivandet. Tänkt om det bara landar i besvikelse och jag inte alls är så briljant som jag tror. Det blir liksom en ond cirkel. Jag har ganska höga tankar om min egen poetiska förmåga men är även översvallande självkritisk. Nå när poemet väl är skrivet blir jag bara besviken och så återstår bara en envetet gnagande känsla av misslyckande.

Jösses vad personligt det blev nu. Men är det öppet skrivbord så är det. Sedan jag sist  skrev ett inlägg om min kommande dikt så har jag endast skissat ner några få rader flödesskrivning.

Det är ändå betryggande att idéer och nya vinklar dyker upp hela tiden, så min whiteboard blir svartare och svartare. Det är bra. Jag tror att det är så jag brukar jobba (Tror? Jo, ni som känner mig vet att jag har väldigt dåligt minne för skeenden i mitt liv. Onödiga nördiga detaljer däremot verkar ha ett stort konto i min minnesbank.) Jag samlar stoff, idéer och lösa rader – och helt plötsligt en dag så rasslas allt det där ner till en dikt. Det är så jag hoppas att det blir nu också, dock inte nödvändigtvis den dikten jag trodde det skulle bli från början. Som ni vet utgår jag nu från raden ”Demokrati: En autoimmun sjukdom”, men vad den idén utvecklas till, pja det är liksom det som är äventyret.