Sommaruppehåll

Nu tar jag en paus för odlande och skrivande, är tillbaka i ditt flöde någon gång i augusti. Hoppas verkligen att du kan bärga dig tills dess. (Undra var det uttrycket kommer ifrån, har det nått att göra med bärga som i bogsera bort? Skumt.)
Om du nu inte kan bärga dig och dessutom undrar vad du kan boka mig till i höst så kommer lite sommarläsning här nedan.
Ta hand om dig
/M

”Vi måste snacka.”
En föreställning av Matiss Silins om historierna som skapar oss.

Estradpoeten och spoken word-pedagogen Matiss Silins ger sig ut på turné med sina tankeväckande texter i en föreställning som blandar finstämd poesi, fartfyllda berättelser och besk humor. Ur sin lite skeva synvinkel behandlar Matiss rätten till att berätta sin egen historia men han tar också upp hur historier brutalt påverkar en barndom.

2017 uppträder Matiss med sitt nya koncept som fått namnet ”Vi måste snacka”. En samling personliga texter skapar en föreställning som handlar om historierna, om hur de formar oss och om rätten till att berätta dem. Han beskriver hur vi sätts i sammanhang och hur vår uppväxt hårdhänt formar vårt sätt att se på andra människors historia.

Läs hela texten här

Med smicker kommer ni långt!

Ofta är det vansinnigt roligt ute i klasserna. Vi skapar och skrattar och tiden bara flyger iväg, så upplever jag det. Ibland sätter tvivlet in och jag undrar om eleverna verkligen uppskattar de där roliga workshoptimmarna lika mycket som jag. Då kommer det ett mail från kunskapsskolan med helt strålande omdömen. Ni får dem här, även det där jag refereras till som ”Gubben” och även de som inte är odelat positiva. Allt får ni! Varsågod, lite kärlek från åk 7:

Det var väldigt kul att vara på skapande skolan och det var mycket roligare än jag förväntat mig då vi hade skapande skola på min förra skola och det var väldigt långtråkigt. Men denna killen som höll i det var väldigt rolig och kreativ samtidigt som vi fick träna på roliga saker.

Jag trodde först att det skulle bli rätt så långtråkigt eftersom att passet var väldigt långt, och jag trodde först att vi skulle skriva en berättelse men så blev det inte. Vi fick istället göra övningar, som jag tyckte var roliga. Alla fick prata, men han tvingade ingen. Jag skratta mycket iallafall 🙂

Jag tyckte att det var kul eftersom att han som var där var lite annorlunda och han hade lite humor så han skojade till det lite. Jag tyckte att skriv och prat övningarna var roliga också och hela det var alltså kul.

Jag tycker att det var jättekul att ha skapande skola, alla övningar va roliga och skulle älska att göra detta igen! Det va verkligen ”min grej” .

Jag tyckte att det var ganska roligt under timmen när vi hade skapande skola, men det gjorde mig också lite stressad när han bara pekade på någon och personen skulle svara. Det finns både introverta och extroverta personer och jag är introvert och gillar inte att prata inför människor jag inte känner och liknande. För dem som är mer extroverta och får energi av sånt här tror jag att det var jätteroligt, det var roligt för mig också men blev lite obekväm. 

Jag tyckte det var jätteroligt, jag kom ut med ett leende på läpparna. Det var lärorikt och var liksom bara att köra på. Favoriten var att förmedla en helt fel känsla i ett helt fel sammanhang.
 
Det var en rolig lektion och det blev ännu roligare när han som föreläste även var rolig.
 
Det var roligt
 
Det var roligt och lite annorlunda än vad jag tidigare har gjort på skapande skola. Han var rolig och engagerade alla på ett bra sätt, jag tycker att det var lärorikt att träna på hur man pratade och sin improvisation vilken han hävdade fungerade i skolan. 
 
Jag tyckte det lätt va en 5/5 grej.
Han hade den ”perfekta” humorn.
Blev lite sugen av att vara med på Poerty slam. (Stavning)

Han hade roliga uppgifter att klara av.

Helt klart bästa ”lektionen” under hela vekan.

Jag tyckte det var en väldigt rolig upplevelse utifrån det vanliga, det var intressant och över mina förväntningar. Vi fick roliga uppgifter och alla skrattade, det var något utifrån den vanliga skolan vilket  var intressant.

Det var kul och han skämta väldigt mycket. Vi fick göra olika övningar. Övningarna var för att man skulle få pröva på hans yrke.
 
Igår så fick vi skriva ut precis vad vi tänkte på, inge skrivregler. 

Gubben ställde frågor, roliga.
Vi fick även prata med olika inlevelse.
Jag tycker att det var kul. Han var lite speciell, men ändå rolig. Han hade lite samma humor som jag så jag skrattade en del, hehe😀 Jag skulle gärna kunna göra det igen!!
 
Det var en rolig dag med många roliga skämt. Jag trodde faktiskt att vi skulle skriva mer än det vi gjorde men det gjorde inte vi. Man kan inte säga att jag blev ledsen för det. Men det var ändå en väldig rolig dag.

Så är det alltså att ha lektion med mig. Just denna workshop var en blandning av några korta skrivövningar, improvisation och övningar i inlevelse. Hör gärna av er om ni önskar en liknande upplevelse för era elever.

Profet i min egen stad

23/2 kör jag min föreställning ”Vi måste snacka.” i hemstaden Borås. Jag delar med mig av min historia, familjens historia och fiskar efter likheterna i din egen historia. Eftersom vi är i det kultförklarade Röda Rummet på Borås kulturhus kommer jag såklart att dela med mig av en bra bunt brutala Borås-anekdoter. (Shit, jag använde just ordet ”anekdot”, märks det att jag gjort detta i 20 år eller?)

All info finner du i evenemanget nedan, bara att klicka in sig där.

Slammer!

Under de här tjugo åren som estradpoet så har jag haft en hel näve spännande samarbeten. En av de första och största kolaborationerna var med stjärnorna Olivia Bergdahl och Oskar Hanska. Vi uppträdde bl.a. på Göteborgs stadsteater, Hultsfredsfestivalen och så vill jag minnas en märklig kulturfestival i Karlshamn med ännu märkligare efterfest.

Vi körde på team pieces, alltså dikter som en läser tillsammans. Olivia är nu ansvarig för team piece-delen av SM i poetry slam 2017 och inför detta har hon gått fullkomligt disco på instagram och facebook. T.ex. har hon lagt upp det här klippet från Slammers aktiva period.

Ny flik varsågod

Jo, jag har ju tänkt att presentera lite fler texter än brukligt det här året. Förutom att flänga runt i Sveriges skolor och hänga med kreativa elever så skriver jag ju också egna dikter. Senaste åtta-tio åren har det varit lite fattigare med det, jag har också känt att det varit ont om tid för att få ut texter på ljudspår, video och zines. Knappt något sedan 2010 faktiskt.

Så därför lanserar jag en ny flik på sidan (WOHOO!). Den heter ”Filmer”, ligger under ”Mer Matiss” och hittills finns det tre klipp där. Tanken är att det ska fyllas på med nya klipp från året som kommer då. Pja, det är väl tanken som räknas.

Högst upp där bland filmerna ligger nu en dikt om Farmor, lägligt nog så finns det även en gammal dikt om henne från sent nittiotal här någonstans bland alla mappar från förr. Ska rota fram det pappret och posta här eller kanske rent av spela in.

Hur som helst, nu har arbetet med diktvideon till ”R40” inletts och det ska förhoppningsvis inte dröja så länge innan den hamnar här på sidan. Tills dess ger jag dig fliken filmer. Varsågod.

Är det verkligen 20 år sedan?

I år firar jag som bekant att det var 20 år sedan som jag började uppträda med spoken word. Frågan är om det verkligen stämmer.

I det här inlägget kommer jag att varva termerna ”spoken word” och ”estradpoesi”. Jag menar samma sak med båda: poetiska texter som framförs live.

Första gången jag läste en dikt på scen var på ett Lettiskt julfirande i Göteborg och jag framförde stolt ”Pirmais sniegs” (”Den första snön”). Jag minns hur morsan sa åt mig att jag måste tänka på hur jag rör mig på scen, jag fick inte vara sådär barnsprallig och så måste jag prata så folk hör. Jag minns hur vi övade hemma med trappan som scen och morsan satt granskande i en stol nedanför. Spikrak i kroppen med armarna som små plankor längs med sidorna halvskrek jag på bruten lettiska om snöbollar och lekande ungar. Jag var fem år gammal.

Så egentligen är det ju trettiotvå år sedan som jag började mejslas för estraden. När jag väl börjat så fortsatte jag med att springa upp på scener för att tuta trumpet, spela teater (första rollen var som den smarta tomten), sjunga i kör, hålla tal och läsa dikter. Jag har aldrig haft svårt för att gå upp framför en publik, så det är inte jättekonstigt att det blev som det blev.

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. Bilden är fotad från en gammal BT. Foto: Lars-Åke Green

Tidigaste SW -bilden jag kunde finna. Jag är 20 år gammal. SM 2000. Foto: Lars-Åke Green

Varför just estradpoesi? Det var i skolan som jag kom i kontakt med spännande poesi första gången, men inte på lektionerna. I nionde klass hade vi en praktikant som rullade egna cigaretter och lyssnade på industrisynth. Självklart började jag rulla egna små misslyckade tobaksfrisyrer och sprang till bibblan för att låna CD med Einstürzende Neubauten, detta var före nedladdningens tid. I samma sekund som den svartklädde praktikanten tryckte en samling med Bruno K Öijer i näven på mig så blev jag intresserad av poesi.

På gymnasiet skrev jag kilometervis med texter som alla var inspirerade av Bruno K Öijer, the Doors och Imperiet. Så det var surrealistiskt, absurt, obegripligt och i många fall verkligen pretentiöst, som tonårspoesi fick vara då. För några dagar sedan hämtade jag ner en kasse med texter från farsans vind och kan konstatera att det verkligen måste varit förfärligt för alla mina vänner som konstant under mitt skapande fick alster som detta upplästa för sig:

VA?
är det jag?
är det jag som ligger där
på väggen med ögonen i händerna
och livet i en ask av
förbjudna tankar.
Jag vill se dina fåtöljer
pampers och testosteron

Nä, jag har heller ingen aning om vad jag menade. När jag var arton bytte jag gymnasielinje och hoppade ner en årskurs till teaterestet. Här mötte jag ett par lärare som visste hur en kunde handskas med mina ständiga poetiska utbrott och märkliga svador. Jag fick verktyg att tygla mitt skrivande. Redan första terminen på teater hände det som skulle forma väldigt mycket utav min framtid. Min klass fick i uppdrag att läsa dikter av svenska poeter på Borås Stadsteaters populära lunchprogram ”Fredagslyriken”. Nu hör det till saken att jag kontaktat gamla klasskompisar och lärare för att få bekräftat att det var just höstterminen -97, men ingen verkar ha ett lika tydligt minne som jag av den här uppgiften. De flesta minns inte ens att vi var där. Jag var där i alla fall och jag är bergis på att det var vårterminen 1997, jag vet att jag var den enda som läste egna dikter och jag vet att skådisen Gullvi Joans som höll i allt tyckte så mycket om vad jag gjorde att jag fick en helt egen halvtimma nästa säsong.

Vad jag läste den där första gången som estradpoet på ”fredagslyriken” är helt omöjligt att komma ihåg. Jag har rotat i gamla kartonger men det finns så galet många dikter, block och anteckningar på baksidan av skoluppgifter så det är väldigt vanskligt att få ordning på vad som skrevs när under perioden 1995-2000. Men jag är hyfsat säker på att jag läste följande lilla dikt under någon av mina sammanlagt tre uppträdanden på ”Fredagslyriken” mellan 1997 & 1999. Exemplaret jag fann var rättat med blyerts, så den måste ha skrivits i skolan. Med lite tur är detta en av de kanske tre alster jag fick framföra den där första gången som nästan ingen minns förutom jag.

Saknas någon uppgift om mig
slå i mitt lexicon
du har fri tillgång till alla data
varenda kommatecken i sagan om mig
har offentliggjorts för dig
minnesbanken har drabbats av ett smärre virus
men våra tekniker har kommit tillrätta med problemet

 

Saknas en del av mig
leta på avdelningen för defekta varor i min supermarket
där kan du nog finna det mesta du söker
extrapris på hela mig
fabrikationsfel kan förekomma
öppet köp
ingen garanti medföljer

Saknas det fortfarande information
rekommenderas du att undersöka varan själv
det brukar inte vara några problem
att räta ut eventuella frågetecken
skönhetsfelen är tyvärr permanenta

 

Allt ingår
och allt är ditt

20 år med Spoken Word, 1997-2017!

I år är det 20 år sedan jag ställde mig på Borås Stadsteaters lilla Scen för att tillsammans med min gymnasieklass läsa mina dikter på den populära programpunkten ”Fredagslyriken”. Efter det var resan igång och nu två decennier senare (scenare, hihi) är den muntliga litteraturen mitt heltidsjobb. Det kommer att firas på olika sätt under 2017.

foto: Tobias Walka

foto: Tobias Walka

Jag kommer att presentera mina greatest hits men även mina not-so-greatest hits på olika sätt under året. Så det kommer att spenderas tid i flyttlådor på farsans vind och det kommer att spenderas tid i gamla kasserade hårddiskar. Ni kommer att få en resumé, men då jag är ett barn av min tid så får du den Pulp Fiction-style, så historien långsamt anas i ett kronologiskt kaos.

Avslutningsvis och inledningsvis kan en väl säga att de här tjugo åren framför allt har handlat om att skriva ner sig själv, så jag ser var jag har mig. Gott nytt 2017!

jag försöker hitta ett sätt
att hitta mig själv på
så jag vänder mig själv ut och in så
tarmarna släpar i backen och ryggraden
trycks mot naveln för att på så sätt
ta reda på vad fan du menar
när du säger att skönhet kommer inifrån

för att se om du kan stå för det
när min lever hänger löst utanför revbenen och
lämnar brunfuktiga avtryck
på din äkta hallmatta

/ Slam-dikt från cirka 2007.

Öppet skrivbord dag 6

Det här är läskigt. Den här idén med att öppet beskriva min process och samtidigt dokumentera den för mig själv kändes ju helt ofarlig till en början. Nu visar det sig att jag fullkomligt blottlägger alla mina kreativa svagheter, nåväl det finns säkert något konstruktivt med det.

WB - Öppet skrivbordSom jag tidigare sagt är jag ingen snabbskrivare, ingen långskrivare heller. Jag går och idisslar en idé i flera månader och skriver ner lite obegripliga stödord då och då. Jag har också lagt märke till att jag skriver väldigt mycket om att jag inte kan komma igång med att skriva. Tidigare har detta varit lätt ångestladdat, men jag har kommit fram till att det nog är en del av mitt skrivande.

Jag är också livrädd för resultatet, så rädd att det rent av är skrämmande att sätta igång med skrivandet. Tänkt om det bara landar i besvikelse och jag inte alls är så briljant som jag tror. Det blir liksom en ond cirkel. Jag har ganska höga tankar om min egen poetiska förmåga men är även översvallande självkritisk. Nå när poemet väl är skrivet blir jag bara besviken och så återstår bara en envetet gnagande känsla av misslyckande.

Jösses vad personligt det blev nu. Men är det öppet skrivbord så är det. Sedan jag sist  skrev ett inlägg om min kommande dikt så har jag endast skissat ner några få rader flödesskrivning.

störtskrivning nummer 1

Det är ändå betryggande att idéer och nya vinklar dyker upp hela tiden, så min whiteboard blir svartare och svartare. Det är bra. Jag tror att det är så jag brukar jobba (Tror? Jo, ni som känner mig vet att jag har väldigt dåligt minne för skeenden i mitt liv. Onödiga nördiga detaljer däremot verkar ha ett stort konto i min minnesbank.) Jag samlar stoff, idéer och lösa rader – och helt plötsligt en dag så rasslas allt det där ner till en dikt. Det är så jag hoppas att det blir nu också, dock inte nödvändigtvis den dikten jag trodde det skulle bli från början. Som ni vet utgår jag nu från raden ”Demokrati: En autoimmun sjukdom”, men vad den idén utvecklas till, pja det är liksom det som är äventyret.

#öppetskrivbord (no.3)

Jag skapar en hashtag för det här nu, yupp det gör jag. #öppetskrivbord får den heta.

Annat jag gjort sedan sista uppdateringen om dikten är att jag blivit uppmärksam på ett par vanliga fällor i min process. Det här blir som en loggbok kring det. Offentlig och utlämnande, men ibland är kulturexhibitionism enda fungerande metoden.

Fälla ett: Mattias som jag bollat lite idéer kring detta med ringde igår och var eld och lågor. Han började t.o.m. samtalet med ”Jag gillar verkligen den här idén” och sedan började hans kreativa bubbel. Fantastiskt eller hur? Jag borde tycka att det är fantastiskt, men jag blev livrädd. Sådär riktigt psykskraj så jag avbröt hans bubblande och inspirerande snack med att jag inte riktigt var där i min process ännu. Att jag behövde ha mer konkret på pränt innan jag kunde diskutera. Frågan är om jag verkligen har en process och att det stämmer att han skulle störa den – eller – är jag bara rädd att han kommer med för många bra idéer så tidigt i skriveriet att jag inte känner att texten blir min. Detta har jag klurat mycket på idag och detta är något återkommande – jag är ganska öppen kring mina idéer tidigt i processen och sedan blir jag avvaktande, avvisande och allmänt avig när jag får input på det jag visat upp. Det positiva i detta är att jag och Mattias sköt upp samtalet till idag 17:15 vilket har givit mig något slags milstolpe att förhålla mig till, annars kanske jag inte ens skrivit detta – vilket leder mig vidare till fälla nummer två.

Fälla två: Konsten att skriva allt det bra senare. Jag är en mästeruppskjutare. Det går alltid att finna en anledning till att det kommer att bli bättre skrivet under andra förutsättningar. Så istället för att faktiskt skriva så spenderar jag dyrbar skrivtid med att fixa de rätta förutsättningarna för poesiandet. När de rätta förutsättningarna väl är skapade så är jag för trött eller så är det för sent för det faktiska skrivandet. Jag tror på disciplin istället för inspiration, egentligen. Problemet är dock att jag är så kass på att fokusera så att visst jobbar jag disciplinerat, men inte nödvändigtvis med det jag ska. Idag har jag noggrant städat vardagsrummet och tvätta, men inte fan har jag skrivit något på dikten egentligen.

Pjahaja, jag tror att det bara finns en enda lösning. Flödesskrivning på ett kafé eller en pub. Så får det bli och jag rapporterar vidare imorgon. Tack för att ni finns, oavsett om ni läser detta eller inte. Möjligheten att detta läses är vad som motiverar mig att jobba alls, som sagt: ibland är kulturexhibitionism enda fungerande metoden.