Som vanligt går det lite trögt att få folk att tävla. I vissa klasser går det lättare och i vissa är det nästan omöjligt. Även de klasser där energin varit hög, skrivandet koncentrerat och stämningen god under de muntliga delarna kan det vara lite motigt ibland. Den här gången handlar det om Torpskolan i Lerum. Även den här gången är jag osäker på om det blir något slam alls. Precis som vanligt under mina skolprojekt har vi haft ett par lektioner i skrivande och framförande som leder fram till en gemensam tävling för hela årskurs nio.  Precis som vanligt under de senaste sju åren har jag varit nervös in i det sista om det blir något av det eller om alla som sagt kanske hoppar av. Precis som vanligt blir det av. Åtta elever med åtta mycket olika texter går upp och läser roliga, allvarliga, filosofiska och djupa texter för en publik på sisådär hundratjugo niondeklassare.Efter en jämn och imponerande finalomgång med filosoferande texter och engelska dikter om värme och närhet går Felicia och vinner, men vi får nog backa lite i historien nu.

Ungefär hälften av poesitävlingarna jag arrangerar i svenska skolor vinns av någon som nästan inte vågar gå upp på scenen eller någon som i alla fall inte anmäler sig spontant. När elever sitter och skriver i en klass brukar jag gå runt i för att se om någon vill ha hjälp, jag kollar aldrig vad de skriver men tittar efter om de skriver. under en upprepningsövning på Torpskolan hajar jag till vid en elev som har skrivit ganska långt och till synes välstrukturerat. Det visar sig vara Felicia jag frågar om jag får läsa och det får jag. I slutet av lektionen börjar jag fråga vilka som vill vara med och läsa på avslutningen. Det är väl några som säger kanske, jag minns inte riktigt hur det här iden här klassen. Kanske var det väldigt få som anmälde sig kanske var det några stycken. Jag brukar göra så att när alla frivilliga har räckt upp handen tar jag mig tid att fråga andra. Det kan vara sådana som utmärkt sig skriftligt eller muntligt eller ibland några som jag tycker borde chockbehandla scenskräcken. Ibland är det en jättebra metod. Som tur är frågar jag Felicia som säger att hon kanske kan ställa upp, jag vill minnas en viss tvekan.

Det visar sig vara tur att jag frågade. När jag pratar med henne efter hon vunnit Torpskolans första riktiga Poetry Slam beskriver hon sig själv som blyg. Hon säger att hon antagligen inte skulle ha anmält sig om jag inte frågat henne. Felicia säger att hon inte är en van skrivare, det var ändå lätt för henne att sätta igång när hon väl kommit in i skrivprocessen. Fast det muntliga var inte riktigt var hennes grej, det kändes lite pinsamt med övningarna i  inlevelse och nervöst att uppträda inför drygt hundra nior. Ändå tar hon plats på scenen på ett övertygande och naturligt sätt, kanske är det vana från kören hon är aktiv i eller så glömmer hon bort att hon är blyg när hon kommit fram till mikrofonen. Hur som helst går hon upp på scenen två gånger den här fredagen, båda gångerna tar hon den dittills högsta poängen och vinner hela alltihopet. Grattis Felicia och tack för att du påminner mig om att det är viktigt att fråga elever som inte räcker upp handen om de ändå kanske kan tänka sig att tävla.

Dikten då, undrar du. Hur var Felicias dikt? Pja, tyvärr får du ju inte uppleva den live, som vi fick i fredags. men texten kommer här.

Skulle du kunna tänka dig att behöva gå flera kilometer bara för att få vatten?
Skulle du kunna tänka dig att inte få mat på en hel dag?
Skulle du kunna tänka dig att inte ha en familj som du kan prata med varje dag?
Skulle du kunna tänka dig att inte ha en familj överhuvudtaget?
Skulle du kunna tänka dig att någon ringde till dig och sa att något hade hänt med din familj?
Skulle du kunna tänka dig att tvingas flytta från ett land där du känner att du hör hemma?
Skulle du kunna tänka dig att behöva välja mellan trygghet och hem?
Skulle du kunna tänka dig att hjälpa någon av de människor som upplever det här..