Ida Olofsson. Foto: Sanna Hedlund

Jag spenderade tre dagar på årets Svenska Mästerskap i Poetry Slam och jösses vilken tur det var att jag åkte ner.

Hade jag inte åkt dit så hade jag inte fått se en Slam-scen som börjar piggna till och återfödas. Det fanns en helt ny energi nu och det måste bero på att så många var där och tävlande för första gången. De nya var dessutom beväpnade till tänderna med välskrivna texter, tävlingshunger och en lekfullhet i sina framträdanden. Det märktes att de hade roligt i första hand och tävlade i andra hand. Något som jag alltid sett som rätt inställning till den konstnärliga lek vi ägnar oss åt.

Här kommer mina högst personliga reflektioner om tävlingen att spaltas upp lite sporadiskt. Vill du läsa de mer professionella och objektiva betraktelserna så dyk in på Ordkanon.se och läs bloggen där, inlägg om SM kommer inom kort.
Här kommer jag att snacka om vad jag själv gillade, därför har jag valt bilden på Ida Olofsson från Umeålaget. Hon som var min personliga favorit genom kvaldagarna (missade dessvärre finalen om uppenbarligen var episk, det var ju typiskt). Det var hennes tilltal, hennes råa subtilitet i betraktelserna och den gravallvarliga ironin som tilltalade mig. Herregud, jag börjar låta som Peter Grönborg! Okej, lite tydligare. Jag gillar hennes enkelhet som inte är simpel. Det är fantastiskt att hon kan läsa en dikt om tarmparasiter, som är just det och inte verkar vara en metafor för något annat, utan att det blir trams.Jag var helt överförtjust i hennes första dikt trots att jag inte riktigt fattar vad den handlar om. Ida lyckas skapa en stämning, ett poetiskt rum som en tyngdlöst ramlar runt i. Jag gillar det, gillar det jättemycket och hoppas att vi får se mer av henne i framtiden.

Umeålaget var ju årets samtalsämne (Slam-talsämne…). Samtliga poeter hamnade i finalen och laget hade antagligen kammat hem ett SM-guld om det inte varit för att de fick ett avhopp i sista sekunden. Nu börjar ju regelanalytikerna tvista kring om reglerna är rätt anpassade. Detta gäller väl systemet i stort. Saken är den att under de 14 år jag varit involverad i svensk slam så har det aldrig funnits ett system som varit hundraprocentigt. När något orättvist förändras så dyker något annat tvivelaktigt upp oavsett om det gäller rankingsystem, konkurrensen inom laget eller startordning. Jag har valt att ställa mig utanför det där, min grej är vad som sker på scenen och i mötet med publiken. Vill ni läsa mer om tävlingsordningar så får ni klicka in på Martins eller Almas bloggar här nere.

Mycket sägs om slam. Många åsikter finns om vad slam är, borde vara och ska bli.
Vikten av att vinna slam är olika från år till år. Ibland får segraren mycket uppmärksamhet och ibland lite. I Poetry Slams begynnelse var det några guldmedaljörer som fick mycket uppmärksamhet och gjorde karriär på att skriva, läsa och dikta runt. Missuppfattningen spreds att det var vinstens förtjänst. Det tror jag inte att det var, vill du göra något av din poesi/spokenword och ditt skrivande så får du anstränga dig vid skrivbordet, i möten med andra människor och på andra scener också. Slam är väldigt utvecklande men det är inte en genväg till turnéer. Alma Kirlic skrev något väldigt bra i sin blogg såhär efter SM. ”Poetry slam-scenen har gett mig en möjlighet att utveckla mitt skrivande och mitt uttryck. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Men jag inser nu att poetry slam är en skola och inte ett konstnärligt forum.”

SM i Poetry Slam är ju dessutom en lekstuga för nya idéer. Jag använder ordet lekstuga med respekt. Vi måste ha flamsiga experiment vid sidan om för att utveckla, berika och finna kritik till vad vi håller på med.
I år var det gott om sidogrenar. Speedslam var min personliga favorit som jag dessutom ställde upp i. Här får du inte hålla på längre än 30 sekunder, perfekt. Är det dåligt så går det över snart och är det bra så blir du inte trött på det utan får mersmak. Jag hoppas kunna delta i och arra några speedslam inom en snar framtid.
Eftersom vi var i Malmö veckan innan Eurovision Song Contest så fanns det givetvis ett schlagerslam med glitter, tonartshöjningar och nakenchocker. Vår periodvisa gravallvarliga inställning till slam behöver sånt här flams, även om det verkligen inte var min grej.

Ytterligare något som inte var min grej men som börjar komma mer och mer nu är metaforbrottning. Ni får leta upp ”Helveteseldens Domän” här på internätet för att läsa mer om det, dessutom kommer det ett inlägg på ordkanon inom en snar framtid också.
Trots att den här mycket märkliga och bombastiska tävlingsshow inte riktigt tilltalar mig så fattar jag varför det börjar bli en grej. En blandning mellan wrestling, hip hop battles och pompös poesi kan ju bara bli om inte bra så intressant. Jag tror att Martin beskrev det bäst. ”Metaforbrottning: lite självupptaget, lite som vampyrlajv och väldigt väldigt underhållande. Natten efter drömde jag om det.”

Och såhär två nätter efter årets SM drömmer jag fortfarande om att jag är där. Det hände mer än detta som påverkade mig. Att snacka med Jamila Woods & Robbie Q Telfer t.ex. men det skriver jag mer om på twitter och i senare inlägg. Så, nu är det slut. Ses på SM i Umeå 2014!