Kategoriarkiv: Matiss Silins

2018, vad ska det bli av dig?

Postat av

Hej där, hur är läget? Kollade du in här för att läsa en positiv, peppande och poetisk promotion? Väntade du dig löften om stordåd och nya planer? Utgick du från ”att nu jävlar blir det säljtext!”?

naaaaa, inte i år.

Jag ligger här i soffan med dygnsgammal disk på bordet och en liten utmattad hundvalp snusandes bredvid mig. Jag är seg på grund av senaste månaden, valpen är seg för att vi just lekte loss med Igelkotten som piper.

Jag vet inte hur en påverkas av att attackera en pipleksak, men tror att det eventuellt är mildare än att möblera om hela livet på en månad. I december blev jag sambo på riktigt med min kärlek Hanna. Vi förflyttade ett helt bo in i ett annat helt bo. Detta gjorde vi veckan innan jul. Sedan firade vi jul med släktingar och dagen efteråt skaffade vi hund. Lite väl mycket att ta sig för men inget att säcka ihop för säger kanske du.

Fast nu är det ju så att jag dessutom skaffat mig lite jobb att göra. Förra året så satsade jag på att få lite skrivet och framfört. Tack alla som kom på läsningarna och tack ni som köpte mitt häfte och tack alla som beställer det nu. Att försöka kombinera poesi och föreställningar med att vara lika mycket spoken word-pedagog som vanligt tärde lite väl mycket. Kommande år så tänker jag slå på stort med mitt företag Ordkanon som fyller tio år i år. I vår tänker jag lägga allt krut på att förmedla poeter till grundskolor i hela landet. Själv kommer jag mest att ta uppdrag sådär max tio mil från Borås. Efter att ha flängt land och rike runt i tio år vill jag ha mer tid med min kärlek i vårt nya hem med vår lilla hund (som snart är enorm).

Vanligtvis börjar jag året med en massa löften som jag bara delvis uppfyller, ni kanske börjat tröttna på det. Jag har inte en susning om hur 2018 kommer att bli och det känns fantastiskt.

Men hör av dig om du söker poet eller pedagog. Kanske fan flyger i mig och jag kommer eller så kan jag tipsa om någon annan från Ordkanon. Nu ska jag ligga kvar i soffan och samla kraft till morgondagens workshops och veckans administrativa malande i direktörsstolen på ordkanons kontor som ligger ungefär tolv tassande valpsteg från sängen.

Diktsläpp och postorder!

Postat av

Den minsta likheten. Så heter min nya samling texter som utgör första delen av föreställningen ”Vi måste snacka”. Via berättelserna om dem som drabbades före oss  skriver jag om hur vi alla är pusselbitar av en oändlig historia. Idag släpade jag hem den tunga lådan med 300 ex prima DIY de Luxe.

DIY de Luxe kan vi väl översätta med gediget hemmabygge. Lagt krut och kostnad på det, kulturentreprenör som en är. Jag jobbar ju såhär va:

Föreställningarna skrivs under lång tid, flera år. Jag uppträder och texterna ändras mellan framträdandena. Jag skriver om och ändrar ordning, väljer bort och klipper in samt kommer till vägskäl och byter riktning. Därför kallar jag det jag gör för föreställningskoncept. Det här konceptet utgår från Rätten till sin historia. Jag vet var jag börjar jobba och var det kommer ifrån men jag har ingen aning om första föreställningen kommer vara det minsta lik den sista. Därför släpps ingen bok. Därför kommer ingen färdig föreställning som ska säljas in men insäljiga texter. Därför tar det tid att växa.

Dessutom driver jag ett företag och håller spoken word-workshops i skolor under terminerna. På sommaren kan jag inspireras och skriva. På hösten ska jag plocka svamp och ta upp potäter. Det hinns ju inte med att kulturmingla på rätt fester och fjäska upp förlag då. Jag har skött allt själv och på mina villkor i 20 år nu.

Så nu kommer ett häfte som är upplevt i Sandhults socken under tre decennier, skrivet i Västsverige de senaste tre åren, redigerat i Borås sedan augusti och illustrerat av min syster Lija Silins som alltid funnits där trots att hon bor i Stockholm. Ett äkta Västgötskt hemmabygge. Inga stora trummor och skrytiga släpp. Köp det på postorder av mig. 70 spänn inklusive frakt och handskrivet kuvert. Maila din beställning till info@ordkanon.se

 

 

Världsmästerskapen i Poetry Slam. Trots allt.

Postat av

”Hur fan hamnade jag här? Jag försökte verkligen att låta bli!”

Det frågar jag mig nu när nervositeten börjat tugga frenetiskt i magen. Det började visst med att jag spelade spel med Henry Bowers dagen innan Uppsalas internationella poesifestival Ordsprak 2015. Jag ville kalibrera på Ordspraks slam som han höll i, men offerpoet var redan satt. Bowers föreslog då att jag skulle tävla. Well, jag hade ju slutat med sånt, men ett litet uppvisningsslam skadar väl inte.

Vinnaren av tävlingen skulle få en plats under festivalen. Jag var inte ett dugg intresserad av det, för det skulle bara göra mig nervös och jag ville spendera Ordsprak i lugn och ro med att kolla på Poesi. Så därför tog jag det säkra före det osäkra när jag gick vidare till finalomgången, jag drog över med 45 sekunder för att definitivt inte vinna. Jag borde dragit över med 50 för efter poängavdrag hamnade jag på exakt samma poäng som den andra finalisten. Jahapp. Dessutom hade jag högst enskild poäng, så jag vann ändå. Jahapp. Inte mycket att göra åt. Jag tackade för vinsten men eftersom jag verkligen bara ville lyssna på poesi under Ordsprak, så lämnade ändå över priset (uppträdandet) till en glad andrapristagare.

Då hör jag Bowers basröst bakom mig ”Men du kommer väl till finalen i december?”. Jag kontrar med ett ”Öhh?”.

På SM 2016. Foto: Alma Kirlic

Nu visar det sig att tävlingen var mer än en uppvisning, det var uttagning till SM kvalet. Plötsligt tävlade jag i poetry slam igen! Vi snabbspolar förbi finalen där jag hamnade i SM-laget och förbi SM 2016 där jag hamnade på en helt ok 3:e plats. Så, nu var jag ändå färdigtävlad. Efter 18 år så kan jag Poetry Slam, jag lyssnar och arrar gärna. Jag leder och kalibrerar gärna, men jag tävlar inte mer.

Då ringer Agnes. Agnes kom på andra plats i SM. Hon berättar att både Josefin Karlsson som vann och hon inte kan åka till VM, så då går turen över till mig. Efter 18 år, två SM-brons och ett silver har jag fortfarande inte tävlat i ett VM. Jag skulle ju inte tävla mer, definitivt inte mer och VM är ju det tävligaste en kan göra. Jag tackar ja. Vad annat kan jag göra?

Så, efter att jag för ett och ett halvt år sedan av misstag hamnade i ett slam, försökte förlora och inte vann SM så ska jag åka till Paris för att tävla i världsmästerskapen. Jag åker om två dagar.

Hur fan hamnade jag här?

Avslutning och nystart!

Postat av

Sådärja! Nu var sista skoluppdraget för terminen i hamn. Kristinebergsskolan i Borås bad mig besöka deras femmor och sexor vilket resulterade i en kreativ vecka, många skratt samt fantastiska berättelser, improvisationer och påhitt. Varje grupp hade två workshops med skrivande, snackande och bullshiting (konsten att låta bergsäker på ett ämne du inte nödvändigtvis kan något om). Dessa två pass bestod av förberedelser till den rafflande avslutningen där alla fick möjlighet att läsa och showa för sin årskurs. Jag kan ärligt säga att det är sällsynt att en skolshow drar över tiden p.g.a. det är så många händer i luften när jag frågar i mikrofonen ”Vem vill köra nu?”.

Bullshitting under den avslutande showen.

Bullshiting under den avslutande showen.

Det märks när en kommer in i en klass där lärarna redan lagt en grund för ett fungerande skrivarklimat. Klasserna hade full koll på begrepp som karaktär, inledning, titel och röd tråd (men det går lika bra med en blå). Dessutom blir jobbet ännu roligare med så tillmötesgående skolpersonal. Kort sagt kunde jag inte bett om en bättre avslutning med alla elever som bjöd på sina sagor, på improvisationer och på väldigt högljudda viftande exempel på inlevelse. Dessutom så blev det kramkallas när jag skulle gå och nästan hotfulla inbjudningar till att jag skulle bli lärare på deras skola – att jag inte är lärare verkade inte vara ett hinder.

Samtidigt som det är fantastiskt att bli glad över det som fungerar bra i min verksamhet så är jag noga med att inte blunda för det som bör förbättras. För jag förstår verkligen frustrationen för de elever som inte har tillgång till hela språket och därför hamnar utanför när resten av klassen kiknar av skratt. Jag ser när de verkligen försöker visa fokus under showen men när det nästan gått en timme med berättelser och uppträdanden på ett främmande språk, så förstår jag tjejen som diskret försökte smita därifrån (hon blev dock mött av en uppmärksam och förstående lärare). Det är därför jag bett folk i mitt nätverk om hjälp att översätta några av mina övningar till t.e.x. Arabiska, Somaliska och Dari. Nästa termin kommer jag bättre förberedd för alla elever. Vi ses då.

Foto: Hedda Axelsson

Foto: Hedda Axelsson

Men det var ju inte allt, nej skolåret kanske är slut för mig men spoken word-säsongen har just börjat. Om tre veckor far jag till Paris för att delta i Poetry Slam VM! Det innebär att jag under tre veckor ska ligga i hårdträning för att sätta mina framföranden. Eftersom jag inte kan förlita mig på språket kommer mitt framträdande skilja sig rätt mycket från SM i fjol, då läste jag innantill ur min lilla svarta bok och lade mycket fokus på stillheten och artikulation för att texten skulle nå fram till publiken. Även om många av texterna i VM är samma så kommer det verkligen att skilja sig från förra årets tävlingar. Det kan komma smakprov från repitionerna på ett youtube nära dig.

Sådärja, har du läst ända hit vill jag tacka dig för ditt intresse för min verksamhet. Jag hoppas att vi ses vid en scen eller ett klassrum innan året tagit slut.

Jo, en sak till – det går fortfarande ypperligt att boka min föreställning ”Vi måste snacka.” eller den underhållande föreläsningen #språkbråk. Sådär, nu måste jag repa.

 

Ny diktvideo släppt!

Postat av

Efter en jäkla massa klippande och klistrande, snackande och lirkande, tiggande och frågande så är videon klar. En dikt om Borås, om drömmar och om att resan snart börjar. En dikt om Henke som egentligen är en blandning av människor.

Filmad och klippt på min padda under januari och februari 2017. Ett äkta Boråsiskt hemmabygge. Stort tack till föreningen Tåget för tillgång till bra ljudatmosfär, tack Kim för praktisk support och för att du kom på namnet ”Henke”. Tack något fanatiskt mycket till Sara för filmandet av och på riksväg 40, i Borås och runt omkring Viared. Extra tack till alla Boråsband som gav/lånade ut T-shirts till det här lilla projektet. Tack som alltid till Hanna för stöttande, petande och besvärliga synpunkter!

Och som en extra bonusgåva, men också ett tack för hjälpen. En spotifylista med (nästan) alla band som bidragit med t-shirts klicka här för den.

Och så kom jag trea igen.

Postat av

Nu är SM i poetry slam över och jag knep en bronsmedalj. Eller ja, jag fick ju ingen medalj men hade jag fått det så hade den varit i brons. Senast jag tävlade i ett SM i poetry slam så gick det av stapeln i Uppsala och jag kammade hem en tredje placering. Sex år senare tävlar jag igen och kammar hem samma placering i samma stad. Hade jag varit bitter hade jag sagt att det inte hänt något alls på sex år.

Foto: Alma Kirlic

Foto: Alma Kirlic

Men det har det, jävlar vad det har hänt. Scenen har blivit starkare och dikterna mer angelägna. Den här tredjeplaceringen kändes betydligt mer svårnådd än min förra. Jag själv har bytt stil fullkomligt och tydligen går det lika bra att vara gravallvarlig och melankolisk som att gödsla med cynismer och svart humor.

Min dikter har blivit något annat nu, de är inte optimala för poetry slam. De kräver ett lugn och ett annat tempo. Jag ser fram mot att utveckla min föreställning. I början av året pratade jag om en samling som skulle heta ”Med omedelbar verkan”, samlingen och föreställningen verkar gå i samboskap nu. Jag jobbar på och skriver och pusslar allt jag har. SM gjorde att det fanns deadlines att skriva inför, hade det inte varit för att Henry Bowers lurat in mig i ett kval till SM så hade jag inte jobbat med texterna så mycket som jag gjort.

Den nya planen går ut på att bli klar med föreställning och samling innan året är slut, men du vet ju hur jag är med deadlines. Nytt arbetsnamn på projektet också, jag bestämde mig för attdet borde heta ”Vi måste snacka”.

Med omedelbar verkan!

Postat av

Nu har det nya året börjat och det är dags att sätta igång med nyheter och äventyr. Innan jag berättar om vad jag har planerat för 2016 bjuder jag på en resumé av min spoken word, som om jag vore en teveserie. Previosly on Matiss Silins:

Foto: Tobias Walka2009 avslutade jag projektet ”För ett rent samvete”, en ljudbok om skuld och skam som jag gav ut med nollbudget. Så det blev en naken CD faststatt med kuvertklammer på en bit kartong. Till detta fanns en blogg där jag varje vecka gav en ”Fredagsbekännelse”. Jag bekände synder samt erkände misstag jag gjort och nej, den finns inte kvar längre, sorry.

Nästa projekt ”Vanföreställningen” handlade om reklamsamhället, eller marknadsavföringen som jag kallade det. Med en slogan – det är inte världen som är galen det är du – skrev jag om det som kommer ur alla våra skärmar dagligen. Föreställningarna handlade om hur  teven, datorn, plattan, mobilen m.m. varje dag kränger på oss skit vi inte behöver. Höjdpunkten i det projektet var när jag 2011 lyckades ta mig till direktsänd semifinal i TV 4:s Talang och där kritiserade reklamteve live i just reklamteve, något Bert Karlsson kommenterade som ”Tufft”. Oklart om det är en seger eller ett nederlag. Länk till filmen här, varsågod.

Senaste tre åren har jag jobbat med #språkbråk. En föreläsande föreställning med spoken word, stand up och föredrag om hur vi lyckas kommunicera trots språket men också om vår språkhistoria och om vikten att reklejm de swinglish. #språkbråk går fortfarande att boka, avnjuta och provoceras av. Men det hindrar inte mig att gå vidare med nya jobb.

Foto: Tobias WalkaNästa projekt sitter fastskruvat i arbetsbänken just nu och har arbetsnamnet ”Med omedelbar verkan!”. Det är korta texter med lite tyngre teman än jag ägnat mig åt tidigare. Vissa är personliga berättelser andra är betraktelser. Det första som ska bli klart är en samling med korta poetiska texter om olika perspektiv på utsatthet, med deadline i slutet av februari. Så nu vet du det. Jag kommer att hålla dig uppdaterad om vad som händer här, i väntan på nästa inlägg bjuder jag på en liten förhandsgranskning ur ”Med omedelbar verkan!”. Ta hand om dig, vi hörs!

 

Havet
Vår familjs minne är ett hav och vi kommer ihåg varje ord om flykten ombord fiskebåten, om stormen och klagolåten. Jag måste surra fast mina släktband i masten och hålla mig kvar i orden.

Vi är en historia om flykt ur ett sammanhang. Mamma blev ryckt ur sitt sammanhang innan hon ens var född. Hennes föräldrar sprang mot stranden med handväska i handen och portfölj tryckt i famn. De viskade “Tryggt komma fram tryggt komma fram” som en lugnande psalm.

Det är sjuttio år sedan det bladet skrevs, broderat med bläck i morfars brev till sig själv. Det går inte att läsa hans skrivstil men vi kan ändå berättelsen utantill. 

Där finns ord för varje knäpptyst människa som knappt vågar andas där vågorna blandas med plågorna som randas lika skrämmande fort som strålkastarna hastar över havet. Där finns ord för hur minnen ska kastas över bord för att få båten att åka snabbt och skyggt från ett gammalt land i flykt från ett sammanhang för att tryggt komma fram med tom portfölj och handväska.

Det är bara 113 sjömil mellan Mazirbe och Gotland, men det finns inga korta flyktvägar. Vårt familjealbum visar hur länge en familj kan minnas vilda vågors skum som isar. Vi minns höstregn som sticker hål i tårar, kommer vi fram till bäddar eller bårar?. Vi minns sjösjukan när du flyr rädsla och spyr värdighet. Vi minns att lämna uniformer och vapen för att nå fram till uniformer och vapen. Vi minns tältläger och ostfralla i ösregn och inte kunna andas lugnt ännu men ha lyckats komma fram och ryckas in i sammanhang.

Vår familj kom fram och i detta land föddes morsan. Hennes föräldrar stod med sina hjärtan kvar i gammalt land när samband till nytt land skulle flätas samman. Mamma stod oförstådd på en skolgård med långa lettiska flätor knutna i Sverige men på samma sätt som i gammalt land. Här blev de ryckta i av barnen med föräldrar från samma land som varandra men inte som hon den andra (alltså mamma). Som att det bara var att dra hennes historia i håret och rycka den ur sitt sammanhang, rakt in i ett radhus på Dammsvedjan helt fritt från surkål och svåra år och flyktens sår i huden. Elaka jävla ungar, säger min mamma idag på ren svenska.

Det här är inte min historia, egentligen, men familjens minne är ett hav och vi kommer ihåg varje ord om flykten ombord fiskebåten, stormen och klagolåten. Det är sjuttio år sedan det bladet skrevs, broderat med bläck i morfars brev. Det går inte att läsa hans skrivstil men jag kan berättelsen utantill.